Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationalsocialister, nazister, nasister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
N ationalsocialister
650
tyskar förbjudas och icke-tyskar, som invandrat
efter 1914, fördrivas. På det sociala och
ekonomiska området framfördes en rad radikala
förslag: arbetsfri inkomst skulle avskaffas,
ränte-slaveriet brytas, alla krigsvinster konfiskeras,
alla truster förstatligas och den tunga industriens
vinster fördelas. Partiet ville vidare skapa och
bevara en stark medelklass; de stora varuhusen
skulle omedelbart övertagas av kommunerna och
för billig hyra uthyras till småföretag; alla
småföretag skulle gynnas av stat och kommun.
Rörande statsskicket var programmet svävande; det
krävde endast, att en stark centralmakt skulle
upprättas samt att centralparlamentet fick
obegränsad myndighet över hela tyska riket.
Antagandet av de 25 punkternas program, som
förblev formellt gällande för partiet under hela
dess tillvaro, ledde till den första öppna schismen
inom detsamma. Harrer hade med ovilja sett
Hitlers växande makt inom rörelsen, och då
programmet icke gillades av honom, lämnade han
sin post. Riksorganisationschef blev nu Drexler,
medan Hitler blev ledare för partiets propaganda.
Efter konferenser med representanter för de
nationalsocialistiska tyska partierna i Österrike och
Tjeckoslovakien upptog Tyska arbetarpartiet
benämningen nationalsocialistisk i sitt namn. Från
april 1920 hette det
Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Ännu var Hitler icke partiets ledare, endast
dess propagandaledare. Som sådan blev han
emellertid partiets mest synliga gestalt, och han var
även dess mest verksamma kraft. Massmöten
anordnades i Münchens större auditorier. Vid dem
framträdde Hitler själv ofta som huvudtalare,
först med växlande framgång men snart nog som
en folktalare och agitator av sällsynta mått.
Redan på sommaren 1920 började vid massmötena
den svart-vit-röda hakkorsfanan att nyttjas och
hyllas som den unga rörelsens symbol. Taktfasta
klackgrupper förvandlade deltagarna från
passiva åhörare till aktiva medarbetare i mötena. Ett
annat viktigt propagandamedel lyckades partiet
förvärva 1920, då det inköpte en liten tidn.,
Münchener Beobachter, vars namn ändrades till
Völkischer Beobachter. Dess förste red. blev
Hitlers nära vän Eckart, och i tidn. medarbetade
tidigt två andra män, som stodo Hitler mycket
nära, Rosenberg och Hess, den förre efter
Eckarts död tidn :s huvudred. Völkischer
Beobachter förblev alltid n :s främsta pressorgan.
Lika litet som Hitler var ledare för sitt parti,
lika litet var detta det enda nationalradikala,
antisemitiska partiet i Tyskland, ej ens i Bayern.
En konkurrent var Tys k-s ocialistiska
partiet (Deutsch-sozialistische Partei), som
var ganska livaktigt i Nürnberg, där J. Streicher
fungerade som ledare. Givetvis uppkom tanken,
att de två organisationerna skulle förenas. I juli
1921 kommo Drexler och Streicher överens om
att gå samman, varvid riksorganisationen under
den förres ledning skulle överflytta till Berlin
men Hitler alltjämt verka som propagandist i
München. Denne tog avgjort ställning mot
planen och utträdde ur partiet. Den uppgjorda
pla
nen måste överges. Hitler övertog posten som
partiledare, medan Drexler korades till partiets
hedersordf., en post utan några
maktbefogenheter. Hitler knöt nu sin regementskamrat M.
Amann till rörelsen som dess ekonomichef; hans
makt över partiets finansiering var därmed
säkrad. Över huvud sökte han koncentrera all makt
över partiet i sina egna händer.
Den alltjämt och snart i lavinartad fart
fortskridande inflationen, fransmännens inmarsch i
Ruhrområdet och kommunistiska oroligheter i
Sachsen skapade 1921—23 en god jordmån för
den nationalradikala propagandan. I n. Tyskland
uppstodo olika ”folkliga” (ty. völkisch)
partigrupper. De motsvarade Bayerns n. men stodo
fristående gentemot dessa. Sedan Streicher och
hans med Hitler konkurrerande rörelse 1922
uppgivit sin självständighet och anslutit sig till
Hitler, var dennes parti det helt dominerande bland
Bayerns nationalradikaler. Bland dem, som
anslöto sig under dessa år, märktes Göring och
Goebbels. Intima förbindelser bestodo mellan
partiet och den bayerske polisämbetsmannen W.
Frick, som snart blev partimedl., och dennes
överordnade. Viktigast var dock, att Ludendorff
närmade sig den nationalsocialistiska rörelsen.
Tack vare Ludendorff erhöll den unga rörelsen
rikliga penningmedel från storfinansen. Bland
dess gynnare märktes redan nu män som Stinnes
och Thyssen.
Så kunde den nationalsocialistiska agitationen
alltmer intensifieras. Inom de
kontrarevolutionära kretsarna ställde man under dessa år sina
förhoppningar på Bayern. Makten låg där fast
förankrad hos de borgerliga. Starka misshälligheter
uppstodo mellan bayerska regeringen och tyska
riksregeringen, som beskylldes för
vänsterradikalism. De kontrarevolutionära, likaså Hitler och
hans n., hoppades, att denna klyfta skulle vidgas
och att bayerska regeringen skulle ställa sig i
spetsen för en aktion mot riksregeringen, varvid
den förra med riksvärnets hjälp skulle störta den
senare. Man kunde även räkna på bistånd från
de många hemliga beväpnade ligorna och från
de halvmilitära organisationerna. NSDAP ägde
själv sedan 1922 en sådan halvmilitär organisation,
de s. k. stormavdelningarna (Sturmabteilungen,
SA, efter en sedermera antagen uniform även
kallade ”brunskjortor”). SA organiserades och
leddes urspr. av en löjtnant Klintzsch men
underställdes 1923 Göring, som på kort tid därav
skapade ett kampdugligt instrument.
På sensommaren och hösten 1923 nådde den
politiska jäsningen i München sin höjdpunkt. I
förlitan på sina anhängares och bundsförvanters
styrka samt i förhoppning om att kunna vinna:
stöd från de tvekande beslöt Hitler att genom en
kupp skapa fait accompli. Han lät 8/ii i
Bürger-bräukeller i München utropa en nationell
riksregering under sin ledning, ölkällarkuppen, vars
förlopp är omtvistat, misslyckades fullkomligt, då
både bayerska regeringen och riksvärnet togo
parti mot Hitler. Denne ställdes inför domstol
och dömdes till 5 års fängelse.
Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet upplöstes och förbjöds.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
