Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationella framstegspartiet - Nationella förbundet - Nationella ungdomsförbundet - Nationell Tidning - Nationernas förbund, Folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Nationella förbundet—Nationernas förbund
658
H. Hammarskjöld och K. H. Bergendahl m. fl.
på grund av missnöje inom kammarens
högergrupper och avsåg att draga över moderata
element från vänstern, vilket misslyckades. Partiet,
som alltid samverkade med Lantmannapartiet,
sammanslogs 1912 med detta till Lantmanna- och
borgarepartiet.
Nationella förbundet, se Sveriges nationella
förbund.
Nationella partiet, se Första kammarens
nationella parti.
Nationella ungdomsförbundet, se Sveriges
nationella förbund.
Nationell Tidning, politisk månadstidning
sedan 1950, grundad som veckotidning i Stockholm
1930 såsom organ för Sveriges nationella
ungdomsförbund, från 1935 kallat Sveriges nationella
förbund. N. ersatte Nationell Tidskrift,
grundad 1918.
Nationernas förbund, Folkförbundet
(fr. Société des nations, eng. League of Nations,
ty. Völkerbund; förkortningar: N. F., S. d. N.,
L. o f N.), en sammanslutning av suveräna
stater till ”främjande av samarbetet mellan
nationerna och tryggandet åt dem av fred och
säkerhet”. — I den sista av sina 14 punkter av
8/i 1918 påyrkade president Wilson en allmän
sammanslutning av nationer ”i syfte att lämna
samma ömsesidiga garantier för politiskt
oberoende och territoriell integritet åt både stora och
små nationer”. Trots motstånd genomdrev
Wilson på fredskonferensen efter 1 :a världskriget,
att förbundets upprättande sammankopplades med
fredstraktaterna. Wilson själv hade med sig ett
utkast till en förbundsakt, baserat bl. a. på ett
förslag av Lord Phillimore och ett utkast av
överste E. M. House. Från engelsk sida förelåg
ett projekt, vars egentlige upphovsman var dåv.
Lord Robert Cecil. Även ett franskt och ett
italienskt förslag framlades. Förslagen
samarbetades, och konferensen antog preliminärt en
förbundsakt. 28A 1919 antog konferensen definitivt
akten (fr. pacte, eng. covenant-, därför ofta kallad
”pakten”) för Nationernas förbund, vilken
insattes som första del (art. 1—26) av fredsförslaget
med Tyskland i Versailles ävensom i frederna
med Österrike, Bulgarien och Ungern. Den
trädde i kraft samtidigt med Versaillestraktaten 10/i
1920.
En av de mest framträdande principerna för
N. var universaliteten, d. v. s. en allomfattande
sammanslutning av stater. Medlemskap kunde
uppnås av varje stat, som uppfyllde vissa
allmänna förutsättningar och godtog de i pakten
uttryckta förpliktelserna. Likaså var förbundets
verksamhetsfält avsett att omfatta hela världen.
Det kunde ta sig an varje fråga, som rörde
världsfreden, även om det därmed fick att göra
med stater, som icke voro medlemmar.
Universaliteten blev dock icke från början helt
genomförd. De besegrade makterna ansågos ensamma
vållande till kriget och kunde och borde därför
ej omedelbart upptagas i förbundet. Man skulle
därför kunna säga, att världens stater enl. för-
bundsakten uppdelades i tre grupper. Den första
gruppen omfattade de 32 segrarmakterna, däri
inräknat Englands i kriget deltagande fyra
självstyrande dominions, Canada, Sydafrika,
Australien och Nya Zeeland, samt Indien. Dessa 32
kallades ursprungliga medlemmar, och
medlemskapet vanns genom fredens undertecknande. Av
dem uraktläto tre att ratificera fredstraktaten och
blevo alltså ej medlemmar, näml. U.S.A.,
Ecuador och Hidjaz. Ecuador beslöt sig dock för
att bli medlem 1934. Den andra gruppen
utgjordes av 13 i kriget neutrala stater, d. v. s.
praktiskt taget alla mera betydande icke-krigförande
stater utom Mexico, vilka inbjödos att utan
förbehåll inom två månader från 10/1 1920 ansluta
sig. Argentina hörde visserligen med bland de
inbjudna men upptog normala förbindelser med
N. först 1933. Till sista gruppen hörde alla
övriga stater, vilka efter ansökan kunde på vissa
villkor inväljas efter beslut med 2A majoritet i
förbundsförsamlingen. Antalet
förbundsmedlem-mar var redan vid utgången av 1920 uppe i 48
och nådde 1934 sin högsta siffra med 60. 1921
upptogos Estland, Lettland och Litauen, 1922
kom Ungern med, 1923 Irland och Abessinien,
1924 Dominikanska republiken, 1926 Tyskland,
1931 Mexico, 1932 Turkiet och Irak, 1934
Sovjetunionen, Afghanistan och Ecuador samt 1937
Egypten. Medlem kunde å andra sidan utträda
ur N. två år efter det anmälan därom gjorts.
Medl., som kränkt pakten, kunde uteslutas. Den
första stat, som anmälde sitt utträde, var Costa
Rica (1926); sedan följde Brasilien (1926), Japan
och Tyskland (1933), Paraguay (1935),
Guatemala, Nicaragua och Honduras (1936), San
Salvador och Italien (1937), Chile och Venezuela
(1938), Albanien, Ungern, Peru och Spanien
(1939). Tyska riksregeringen anmälde 1938, att
Österrike infogats i Tyska riket och därför
upphört att vara medl. Däremot gjordes ej någon
motsvarande anmälan efter Italiens ockupation av
Abessinien 1936, och detta senare lands ställning
som medlem förblev något oklar. Vid
Sovjetunionens anfall 1939 anropade Finland N., som
uteslöt Sovjetunionen ur förbundet. Efter dec.
1939 kom N., som redan länge i rent politiskt
avseende fört en tynande tillvaro, icke att utöva
någon politisk verksamhet utan inskränkte sig
till att fortsätta sitt rent tekniska arbete i
ekonomiska, sociala och humanitära angelägenheter.
På sommaren 1940 införlivades de tre baltiska
staterna med Sovjetunionen. Ungefär samtidigt
anmälde Rumänien sitt utträde, och i april 1941
gjorde Frankrike detsamma, efterföljt av
Finland 17/e och Danmark 19A, allt till följd av
tyska påtryckningar. När därtill kom, att även flera
andra medlemsstater 1939—41 upphört att vara
självständiga stater, var det naturligt, att detta
kom att medföra ett starkt avbräck också för N:s
opolitiska verksamhet. U.S.A. stodo hela tiden
utanför N. men intogo periodvis en välvilligare
hållning. Ett intimt samarbete ägde dock rum
i flera viktigare frågor, särsk. humanitära och
ekonomiska, och 1934 anslöto sig U.S.A. till N:s
dotterorganisation Internationella
arbetsorganisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
