Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund, Folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Nationernas förbund
660
tionen och förbundo sig att låta sina avtal med
andra makter inflyta i förbundets traktatserie.
Efter den reella sprängningen genom 2:a
världskriget följde, sedan en efterträdare
konstituerats i Förenta nationerna, den formella
upplösningen vid ett likvidationssammanträde i
Genève 18/4 1946, varvid dess verksamhet och
tillgångar formellt överfördes från Vs 1946 på den
nybildade internationella organisationen.
N:s främsta organ voro de båda politiska,
för-bundsförsamlingen (assemblén) och rådet, samt
det administrativa, sekretariatet. Vid sidan därav
funnos en del mer el. mindre självständiga
organisationer el. inrättningar, ss. Internationella
arbetsorganisationen, Fasta mellanfolkliga
domstolen, organisationer för ekonomiska och
finansiella frågor och för hälsovårdsfrågor, vilka dock
alla i sista hand berodde av de tre huvudorganen.
N :s säte var Genève (se bild 3 å pl. vid Genève),
domstolens dock i Haag.
I folkförbundsförsamlingen, där varje stat hade
en röst, kämpade småstaterna energiskt för
församlingens rättigheter och för principen om
staternas formella likställighet. Icke minst gällde
detta de nordiska länderna. Kampen avsatte just
icke några större resultat. Men det hade sin icke
ringa betydelse, att alla stater vid församlingens
ordinarie sammankomster i sept. varje år fingo
ett forum, där de inför hela världen i fria
diskussioner kunde utveckla sina synpunkter på de
aktuella politiska problemen. Varje medlemsstat
fick sända högst tre ombud, utsedda av statens
regering. Dessa hade dock endast en röst
tillsammans, d. v. s. den av de tre, som utsetts till
deras ordf., vanl. vederbörande utrikesminister,
hade att vid eventuella voteringar ensam avge sin
stats röst. Sverige brukade låta företräda sig av
utrikesministern och två andra politiker, tagna ur
andra partier än det den förre tillhörde.
Församlingen var behörig att till behandling upptaga
varje fråga, som föll inom förbundets
verksamhetsområde el. berörde världsfreden. Dess
viktigaste s. a. s. löpande uppgifter voro att bestämma
om N:s inkomster och utgifter, att kontrollera
rådets och de underordnade organisationernas
verksamhet, att upptaga nya medlemmar, att utse
de icke-ständiga medlemmarna av rådet m. m.
För beslut fordrades i regel enhällighet; i
praktiken kom man dock ej sällan att nöja sig med
2/3 el. t. o. m. enkel majoritet.
Betr. Folkförbundets råd var
likställighetsprin-cipen icke genomförd. Rådet bestod som i viss
utsträckning förbundets verkst. organ av ombud
för en relativt liten krets stater. Antalet var från
början avsett att vara 9, d. v. s. de 5 segrande
stormakterna skulle ha ständiga platser, och
därtill kommo 4 av församlingen för 3 år valda led.
Då U.S.A. icke inträdde i N., kunde de heller icke
intaga den avsedda platsen i rådet. Detta räknade
då 4 permanenta medlemmar, Storbritannien,
Frankrike, Italien och Japan, tills Tyskland efter
sitt inträde 1926 nådde samma ställning. Antalet
ökades till 6 efter Sovjetunionens inträde 1934
men sjönk efter Japans och Tysklands utträde
1935 åter till 4 och efter Italiens utträde 1937
och Sovjetunionens uteslutning 1939 till 2.
Antalet icke-permanenta medlemmar ökades efter hand
från 4 till n. Det utvecklade sig ett slags
cir-kulationssystem för tillsättandet av dessa platser,
varvid geografiskt-politiska synpunkter voro
vägledande. Sverige var medl. av rådet 1923—26 och
1936—39. Liksom församlingen ägde rådet
behörighet att behandla varje fråga, som berörde
förbundets allmänna verksamhet el. hade
betydelse för världsfreden. Angick en fråga en i rådet
icke företrädd medlem, ägde denna erhålla ett
tillfälligt ombud där. Rådet samlades vanl. till
ordinarie möte tre gånger om året men inkallades
dessemellan ofta till extra sammanträde. Liksom
församlingen var rådet väsentligen en
diplomatkongress för de deltagande staternas regeringar,
vilka genom instruktioner dirigerade sina ombud.
Förbundssekretariatet var förbundets
förvaltningsapparat. I spetsen stod generalsekreteraren.
Under mellankrigstiden hade N. två sådana. Den
förste var engelsmannen Sir Eric Drummond,
som innehade posten till 1933, den andre var
fransmannen Joseph Avenol. Sekretariatet, som
var uppdelat i ett tiotal olika avd., hade till
uppgift att utreda förefallande ärenden, föra
protokoll och ombesörja expedition av fattade beslut
samt att upprätthålla förbundets förbindelser med
medlemsstaternas regeringar. Det var ett
omfattande ämbetsverk med 600—700 tjänstemän av
c:a 50 olika nationaliteter, bland dem också 7—8
svenskar.
För vissa kategorier av frågor skapades ett
antal bitr, organisationer vid sidan av de
politiska och administrativa organen. Främst
märktes de tre s. k. tekniska organisationerna, näml,
en för finansiella och ekonomiska frågor, en för
kommunikations- och transiteringsspörsmål samt
en för hälsovårdsärenden, men därjämte funnos
också en rad rådgivande kommissioner med
uppgift att bereda speciella ärenden till församlingen
och rådet, t. ex. mandatkommissionen,
opiumkommissionen och kommissionen för intellektuellt
samarbete. N. inrättade även en självständig
organisation, den s. k. Internationella
arbetsorganisationen, för att följa den sociala utvecklingen
i världen.
N.-paktens högtidliga inledning ålade
medlemsstaterna som en plikt att göra folkrättens regler
till rättesnöre för regeringarnas handlande och
att hävda rättfärdighetens sak och samvetsgrant
respektera alla ingångna avtal mellan civiliserade
nationer. Pakten föreskrev närmare, dels vilka
åtgärder medlemmarna skulle vidtaga för att
säkerställa freden genom biläggande i godo av
mellanfolkliga tvister, dels också vad som borde
kunna göras för att bygga upp även andra
garantier mot angrepp. Som det främsta medlet för
fredens organiserande på internationell grundval
tänkte man sig framför allt en allmän nedrustning.
Den första linjen byggde på principen, att varje
krig el. krigshot var en sak, som angick hela
förbundet. Medlemsstaterna förpliktade sig att
respektera och att gentemot alla yttre angrepp
skydda samtliga medlemmars territoriella
okränk-barhet och politiska oberoende. Förbundet skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
