Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nattsländor, laxmyggor, braxenflugor - Nattsmyg - Nattsvett - Nattsvärmare - Nattugglor - Nattvakt - Nattvarden, Herrens heliga nattvard, altarets sakrament, eucharisti, kommunion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675 Nattsmyg-
bäckar vanliga Neureclipsis bimaculata. Även
fullständigt fritt levande larver finnas, t. ex.
Rhyacophila. Larvernas mundelar äro kraftiga,
mellankroppen är försedd med tre par ben, och
i spetsen av den mjuka bakkroppen sitta två
krokbärande bihang, vilka tjäna till att fasthålla
larven i röret. På bakkroppen sitta också
buskar av trådformiga trakégälar. Bland larverna
finnas såväl växtätare (t. ex. Limno philus) som
rovdjur (t. ex. Phryganea). Larven förpuppar
sig i röret, vilket tillslutes i båda ändarna med
ett nät. Före kläckningen genombryter puppan
detta med sina kraftiga mandibler, varefter den
själv förflyttar sig upp till vattenytan, där
kläckningen sker. — N. spela en stor roll som
fiskföda, både som fullbildade och som larver. Dessa
djur ha stått modell för laxfiskarens flugkrokar.
Nattsmyg, zool., se Fjällborstsvansar.
Nattsvett, vanligt symtom vid lungsot, särskilt
i dess feberstadier. Nattliga svettningar
förekomma eljest i regel vid alla febersjukdomar, vid
vilka remission och sänkning av febern inträda
under morgontimmarna, och även som nervöst
symtom, ofta i samband med sömnlöshet.
Nattsvärmare, zool., se Svärmaref järilar.
Nattugglor, zool., se Ugglor.
Nattvakt, person med uppgift att nattetid
bevaka en byggnad, fabrik m. m. Mindre företag,
som av kostnadsskäl ej hålla egen n., kunna
anlita nattvaktsbolag, varvid en och samma n.
sköter vaktsysslan inom ett begränsat distrikt. Det
största svenska företaget i branschen är ab.
Svensk nattvakt, grundat 1915.
Nattvarden, Herrens heliga
nattvard, altarets sakrament, e u c
häri s t i, kommuniön, det kristna sakrament,
som hänför sig till Kristi lidande och död. Det
kristna nattvardsfirandet återgår på Jesu sista
måltid med lärjungarna aftonen före
korsfästelsen (Mark. 14: 22 ff., Matt. 26: 26 ff., Luk.
22: 15 ff., 1 Kor. 11: 23 ff.). Inom den äldsta
jerusalemitiska församlingen firades den heliga
måltiden som en enkel sammanskottsmåltid
(”agape”). Denna högtid, även kallad
”brödsbry-telsen”, betraktades som en underpant på den
kommande messianska måltiden och firades som
en glädjehögtid (”de åto med fröjd ... och
lovade Gud”, Apg. 2: 46). I de paulinska breven
betraktas n. såsom åminnelse av Jesu död,
såsom uttryck för det nya messianska förbundet
samt såsom innebärande gemenskap främst med
Kristus men därjämte även mellan de kristtrogna
inbördes. Vid utformandet av sina tankar om
n. anknöt Paulus delvis till den samtida
mysterie-fromhetens uttryck, men själva saken är helt
artskild från dylika mysterier därigenom, att i
n. allt samlar sig kring den Korsfäste.
Inom den gamla kyrkan har ritualen för n:s
firande efter hand rikt utgestaltats i mer el.
mindre varierande liturgier. Även i fråga om
n:s innebörd utvecklade den gamla kyrkan en
livlig verksamhet. Teologien kretsade kring fyra
huvudsynpunkter: åminnelsen, offret,
gemenskapen och eucharistien (tacksägelsen). Av dessa
■Nattvarden 676
kräva särskilt offer tanken och gemenskapstanken
närmare beaktande. Offertanken kan så tillvida
sägas vara omedelbart förbunden med n., som
åminnelsen gällde Kristi offrande utgivelse av
sig själv. Inom urkristendomen framträder
offersynpunkten dessutom i betydelsen av det
tack-och lovoffer, som den kristtrogne bringar.
Småningom sker en förskjutning av offertankens
betydelse därhän, att n. kommer att betraktas som
ett av prästen åt Gud framburet offer.
Cypria-nus utvecklar för första gången den för
mäss-offersteorien grundläggande tankegången, att n.
innebär ett upprepat frambärande av det en gång
av Kristus gjorda fullkomliga offret. Den
romerska medeltidskyrkans nattvardslära samlar
sig kring två på det närmaste med varandra
förbundna huvudtankar: mässoffret och
transsub-stantiationen. Under avvisande av alla i
symbolisk riktning gående tankar befästes
förvandlingstanken alltmer och fastställdes slutligen off.
på fjärde Lateransynoden 1215. En konsekvens
härav för kulten blev tillbedjandet av de invigda
(konsekrerade) nattvardselementen.
Mässofferstanken omhuldades livligt av Gregorius den store
och blev därefter en romersk huvudtanke.
Teorien härom gick ut på att det i n. av prästen
framburna offret visserligen icke ägde något i
förhållande till Kristi offer självständigt värde
men att det ägde förmåga att ”applicera”
frukterna av detta offer i det närvarande.
Mäss-offersteorien, som står i nära sammanhang med
den under medeltiden genom Anselm utbildade
försoningsteorien, bildade utgångspunkt för en
rikt utvecklad kyrklig praxis i fråga om
mässor för både levande och döda.
Luther vände sig mot den romerska
nattvards-lärans båda huvudpunkter, framför allt mot
mässoffersteorien. Han fann näml, den
offertanke, som tagit sig uttryck i mässoffersteorien, stå
i direkt strid mot evangeliets grundsyn, enligt
vilken frälsningen icke vilade på några
mänskliga prestationer utan allenast på Guds nåd och
enligt vilken alltså ”offret” icke vore ett offer
för att inverka på Gud utan i stället den
gudomliga kärlekens egen självutgivelse. Luther
avvisade också den romerska
transsubstantiations-läran men vände sig å andra sidan mot Zwinglis
uppfattning av n. såsom väsentligen blott en
åminnelse- och bekännelsehandling samt fasthöll
gentemot honom tanken på Kristi ”lekamens och
blods” närvaro i n. i och med brödet och vinet.
Bakom denna Luthers hållning ligger ytterst
viljan att hävda n. som en Kristushandling och
därmed som ett ”nådemedel”. Talet om Kristi
”lekamen och blod” är för Luther eg. uttryck
för att den gudomliga kärlekens
frälsningsgärning utförts i historien genom ett ringa
människoliv och genom detta alltfort förmedlas åt
människorna. Calvin intog i viss mån en mellan
Luther och Zwingli förmedlande hållning.
Det kristna nattvardsfirandets egentliga
innebörd är, att det i handlingens form framställer
evangeliets mest centrala innehåll: den på
lidandets och självutgivelsens väg segrande
gudomliga kärleken. N. är därmed den lidande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
