Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländerna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Nederländerna
730
Asien och grundläde ett betydande kolonialvälde,
vars medelpunkt inom kort blev Batavia på Java;
Amsterdam blev Europas förnämsta handelsstad;
inom Östersjöhandeln dominerade holländarna
fullständigt. Republikens politiska och ekonomiska
maktutveckling åtföljdes av storartad blomstring
inom vetenskap, konst och litteratur.
Med Oldenbarneveld och Morits som
förgrundsfigurer framträdde snart starka inre slitningar,
delvis på religiös grund, delvis beroende på
statsförbundets egenartade författning, framför allt
karakteriserad av de särskilda provinsernas
utpräglade självständighet. Oldenbarnevelds
maktställning stöddes av städernas mäktiga
köpmannaaristokrati, som ville värna om republiken och i
religiöst hänseende närmade sig arminianerna.
Häremot framväxte en folklig, strängt
calvinis-tisk opposition, som med starka sympatier
omfattade tanken på en oranisk monarki. Striden
avgjordes till Morits’ förmån, i det att
Oldenbarneveld 1619 blev dömd och avrättad och den
calvinistiska ortodoxiens välde 1618 fastslogs av
en synod i Dordrecht. Den monarkiska tanken
syntes också, om ej till namnet, ha fått övertaget,
då efter Morits’ död 1625 han bror Fredrik
Henrik fick både den politiska och militära
ledningen. Han ledde (till sin död 1647)
framgångsrikt den 1621 ånyo utbrutna kampen mot
Spanien, som i westfaliska freden 1648 fick sin
avslutning med att N :s oavhängighet erkändes.
Då hans son Vilhelm II efter ett försök att
föra monarkien till seger plötsligt avled, ingrep
emellertid det oligarkiska partiet kraftigt till
republikens räddning. En unionsförsamling i Haag
1651 (Groote vergadering) fastslog
författningens republikanska och partikularistiska karaktär.
Att styrelsen, trots författningen, fick någon
enhet och fasthet berodde därpå, att en utmärkt
statsman åter fick ledningen inom republiken,
Johan De Witt. I två krig (1652—54 och
1665—67) med England sökte N. värna sina
handelsintressen och sitt herravälde på havet, och
genom sitt ingripande mot Karl X Gustav under
dennes polska och danska krig skyddade de sina
handelsintressen i Östersjön. N:s deltagande i
trippelalliansen med Sverige och England 1668
föranledde Ludvig XIV att 1672 gå till angrepp.
Den yttre faran framkallade en folkrörelse mot
det aristokratiska partiet, som försummat att
sörja för landets försvar. De Witt mördades, och
landets självständighet räddades av den till
ståthållare valde prins Vilhelm (III) av Oranien,
som gjorde fiendens segrar gagnlösa och
organiserade Europas motstånd mot Ludvigs
univer-salmonarkiska strävanden. N. stödde troget
Vilhelm i dennes europeiska politik, även sedan han
1688 blivit konung av England, och efter hans
död 1702 fortsattes den franskfientliga
orienteringen under ledning av Hollands ”storpensionär”
Heinsius, som övertog styrelsen och återgav
det aristokratiska partiet dess härskarställning.
Den på spanska tronföljdskriget följande
Ut-rechtfreden skänkte dock N. knappast några
fördelar, och inom kort framträdde starkt krigets
förödande verkningar i form av stor nedgång
för handeln och industrien.
När N. inblandades i österrikiska
tronföljdskriget, kommo Oranierna ånyo till makten med
Vilhelm IV, som gjordes till ståthållare över
Förenade N. med ärftlig makt. Under denne
och hans son Vilhelm V fortskred emellertid
förfallet, som befordrades genom ett krig med
England 1780—84, då N. gjorde kännbara
koloniala förluster, och genom inbördes fejder.
Landet blev lätt ett byte för de franska
revolutions-arméerna, och 1795 konstituerades N. som B
a-taviska republiken (1795—1806). N.
blevo ett fransk lydland, som av Napoleon
förvandlades till konungariket Holland (1806
—no) och fick dennes broder Ludvig till
konung. Vid dennes abdikation 1810 införlivades
N. helt med Frankrike, men redan 1813 vid
Na-poleons fali tog det franska väldet slut. Vilhelm
V:s son Vilhelm övertog styrelsen och blev under
namnet Vilhelm I (reg. 1815—40) konung i
det av Wienkongressen av den forna nederländska
republiken jämte de forna österrikiska N. samt
det sekulariserade biskopsstiftet Liége bildade
konungariket N. (från 1815). Han erhöll
Luxemburg som särskilt storhertigdöme.
Den konstlade föreningen mellan norra och
södra N. blev kortvarig. Belgien bröt sig ut 1831,
men det härpå följ, kriget upphörde först 1833,
och definitiv fred mellan Belgien och N. kom
icke till stånd förrän 1839. Följ, år nedlade
Vilhelm I sin krona. Under hans son Vilhelm II
(reg. 1840—49) och sonson Vilhelm III (reg.
1849—90) samt dennes dotter Vilhelmina
(1890—1948) vidtog en livlig politisk
nydanings-verksamhet. Främst genom liberalernas ledare
Thorbecke antogs 1848 en ny grundlag, som bl. a.
införde ministeransvarigheten. Flera vallagar, som
successivt nedsatte kvalifikationerna för
rösträttens utövning, sågo dagen, ända tills den
allmänna rösträtten infördes för män 1917, för
kvinnor 1922. N. återuppbyggde efter
revolutionskrigen skickligt sin illa tilltygade handelspolitiska
position. Sedan England 1815 återlämnat större
delen av de kolonier det under kampen mot
franska revolutionen erövrat, återvunno N. raskt sitt
ekonomiska välstånd. Delvis till följd av
hänsynslöst utnyttjande av de inföddas arbetskraft
uppstod här och var i kolonierna stark opposition,
som då och då måste nedslås med våld. — Då
i Luxemburg kvinnlig arvsrätt till tronen ej
gällde, upplöstes personalunionen mellan detta land
och N. vid Vilhelminas trontillträde (1890).
Under hennes regering, till 1898 förd av hennes
moder, änkedrottning Emma, trädde viktiga
utrikespolitiska problem i förgrunden.
Krigsmol-nen över Europa föranledde stärkande av
försvaret, som 1898 fått en ny grundval genom
den allmänna värnpliktens införande. Vid i:a
världskrigets utbrott måste omfattande och
kostsamma åtgärder vidtagas för neutralitetens skydd.
1920 avvisade N. en begäran från de allierade
makterna om att tyske exkej saren Vilhelm II,
som i nov. 1918 tagit sin tillflykt till N., skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
