Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländerna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
Nederländerna
734
rättades koncentrationsläger i Amersfoort och
Vught. Ockupationsmakten gjorde sig skyldig till
ekonomisk utsugning av N. — Nederländska
regeringen i London organiserade utanför
hemlandet ett visst deltagande i de allierades krigföring
och upprätthöll styrelsen av koloniväldet. Senare
upptog den förbindelser med motståndsrörelsen
i hemlandet. Ministerpresident De Geer avgick
i sept. 1940 och återvände senare till det
ockuperade N. I spetsen för regeringen trädde i
stället justitieminister P. Gerbrandy. Den
internationellt mest kände exilpolitikern var
utrikesministern E. N. van Kleffens. Solidariskt med de
allierade förklarade det fria N. 10/i2 1941 Japan
krig och förlorade under de följande striderna i
Sydostasien hela Nederländska Indien. I juni
1942 rekvirerade exilregeringen alla åtkomliga
nederländska fartyg och ställde dem till de
allierades förfogande.
N. befriades sept. 1944—maj 1945. De allierade
försökte redan på hösten 1944 att omfatta hela
tyskarnas n. flank och befria N. för att tränga
in på det tyska slättlandet. I detta syfte företogs
en stor luftlandsättning, den s. k.
Arnhem-opera-tionen, men denna misslyckades. I nov. s. å. hade
dock brittiska trupper besatt N. s. om Maas.
Befolkningen utstod svåra lidanden under de
sista krigsmånaderna, då akut hungersnöd rådde.
Våren 1945 försökte tyskarna i det längsta att
förhindra de allierade att sätta sig i besittning
av de nederländska hamnarna och sprängde i
april Zuiderzee-fördämningarna med stora
översvämningar och enorm skadegörelse till följd.
Exilregeringen ombildades i febr. s. å. genom
upptagande av 5 repr. för de då befriade
landsdelarna. Under april månad befriades de n.
och ö. provinserna, men sedan fienderna i v. hade
avskurits och de allierade nått Grebbe-linjen,
avstannade striderna. — Efter tyskarnas kapitulation
i N. Vs s. å. återvände drottning Vilhelmina och
regeringen. I juni bildade W. Schermerhorn en
ny koalitionsministär, i vilken motståndsrörelsen
men icke kommunisterna medverkade, v.
Kleffens förblev utrikesminister. För räfsten med
förrädarna upprättades specialdomstolar och
infördes dödsstraff. Livsmedelsläget var
förtvivlat, men N. erhöll snabb hjälp av UNRRA och
genom andra humanitära aktioner. Enl. en 1948
publicerad slutlig statistik kostade kriget och
ockupationen 1940—45. N. 210,000 människoliv;
dessutom avledo 70,000 personer efter kriget som
följd av svält under den sista krigsvintern. I
sept. 1947 voro 18,600 personer internerade för
samarbete med fienden, och 4,600 kollaboratörer
avtjänade fängelsestraff. Ett fåtal nazister
dömdes till döden, bl. a. Mussert. I aug. 1948 dömdes
den tyske ockupationsbefälhavaren general
Chris-tiansen till 12 års fängelse. Inför de första
efter-krigsvalen 1946 nyorganiserades de politiska
partierna. Katolska statspartiet ombildades till
Katolska folkpartiet och öppnades för icke-katoliker.
Socialdemokratien hade genomgått en svår kris
under ockupationen. I febr. 1946 bildade
socialdemokrater, liberala och kristliga demokrater samt
katolska vänstergrupper ett nytt parti, Arbets-
partiet (Partij van de Arbeid). Detta krävde
planekonomi samt förstatligande av banker och
vissa industrier. Vid valen i maj s. å. ledde
Katolska folkpartiet, närmast följt av
Arbets-partiet. Kommunisterna ökade sitt mandattal från
3 till 10. I juli s. å. bildade katolska partiets
ledare L. J. M. Beel ett koalitionskabinett,
bestående av 5 katoliker, 4 repr. för Arbetspartiet
och 3 partilösa. En socialdemokratisk grupp, som
önskade större socialiseringsåtgärder än Beels
regering tillämnade, bröt sig ut ur Arbetspartiet.
I juli 1948 höllos åter allmänna val, vilka främst
föranleddes av konstitutionella frågor i samband
med Nederländska Indiens frigörelse. Vänstern
förlorade några mandat. Sedan Beel förgäves
hade försökt att lösa regeringsfrågan, bildade
W. Drees i aug. en ny koalitionsministär med
något försvagad arbetarrepresentation.
Utrikesminister blev D. U. Stikker. Denna regering
ägde erforderlig 2/s majoritet för genomdrivande av
författningsändringar på gr. av omvälvningarna
i koloniväldet. En självständig indonesisk
statsbildning i union med N. erkändes 1949 (se
Indonesien). S. å. beviljades Suriname (Nederländska
Guayana) och Nederländska Antillerna (Curaqao)
självstyrelse inom nederländska kungariket. I
aug. 1950 upplöstes Indonesiens förenta stater,
och i stället proklamerades en indonesisk
enhets-stat. Frågan om nederländska Nya Guineas
ställning blev föremål för förhandlingar i dec. 1950.
Indonesien krävde, att den nederländska styrelsen
över Nya Guinea skulle upphöra, och vägrade att
biträda en kompromissplan, enl. vilken
suveräniteten skulle överlåtas till den
nederländsk-indo-nesiska unionen. Problemet ledde i jan. 1951 till
en svår politisk kris i N. Liberalerna röstade
jämte anhängare av andra småpartier för ett
förslag till misstroendevotum. Regeringen segrade
visserligen i omröstningen, men den liberale
utrikesministern Stikker ansåg sin ställning
ohållbar och avgick, varefter hela regeringen
demis-sionerade. Krisen löstes först efter sju veckor,
då W. Drees åter trädde i spetsen för en
koalitionsministär. Den egentlige regeringsbildaren
var ordf, i katolska partiets andrakammargrupp
prof. C. P. M. Romme, som dock icke önskade
vara medl. av kabinettet utan föredrog att
utöva stort inflytande på regeringspolitiken från
nyckelposten i parlamentet. 1952 inträffade åter
en svår regeringskris, som löstes i sept., då en
ny koalitionsregering trädde till, fortfarande med
Drees som chef. Utrikesminister blev J. W.
Beyen.
På gr. av klen hälsa överlät drottning
Vilhelmina i maj 1948 regeringen till kronprinsessan
Juliana och abdikerade i sept. s. å. efter 50 år
som regent, varvid Juliana blev hennes
efterträdare. N. har under efterkrigstiden haft stora
ekonomiska svårigheter, och på senare år ha
partistriderna icke minst gällt avvägandet av
anslagen till försvaret och till socialpolitiken. N.
ingick 1947 tullunion med Belgien och
Luxemburg (”Benelux”), inträdde 1948 i Västunionen,
blev 1949 medl. av Europarådet och anslöt sig
s. å. till Atlantpakten. I april s. å. medgåvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
