Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nervsystem - nervtråd - Nervtumör - Nervus - Nervus rerum - Nervvävnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
N ervtråd—Nervvävnad
780
och hjärnganglierna nå en hög differentiering,
spec. i syncentra. Tagghudingarnas n. är
synnerligen egenartat och kan ännu icke anknytas
till övriga evertebraters. Hos en del fritt
simmande manteldjur överensstämmer n. rätt mycket
med lansettfiskens; hos de fastsittande är det
reducerat till ett enda litet ganglion med därifrån
utgående nerver.
Hos lansettfisken och
ryggradsdjuren anlägges centrala n. som en
rännfor-mig insänkning av ektodermet på embryots
ryggsida, vilken senare slutes till ett nervrör. Hos
lansettfisken stannar n. på detta stadium, och
någon egentlig hjärna utbildas icke. Hos
ryggradsdjuren differentieras nervröret till hjärna
och ryggmärg, vartill komma perifera
nerver och ganglier. Av nervrörets ursprungliga
hå-lighet uppkomma ventriklarna i hj ärnan (n e
u-ralrörets främre ända, se Hjärna, sp. 348)
och centralkanalen i ryggmärgen. Hos
rundmunnar och fiskar är framhjärnan svagt utvecklad
och saknar bark. Från och med groddjuren
tilltar den i utveckling hos kräldjur, fåglar och
däggdjur, hos vilka båda senare grupper den
övertäcker mellanhj ärnan och oftast också
mitthjärnan, så att den bakåt gränsar till lillhj ärnan.
Hos apor och människan växer den ännu
kraftigare och övertäcker framtill luktloberna,
varifrån luktnerverna utgå, och baktill lillhj ärnan.
Hos högre däggdjur är dessutom dess yta
veckad, varigenom barken kraftigt förstoras. I
mel-lanhjärnans sidoväggar utbildas synhögarna, från
dess tak utgår en nerv till parietalögat samt
epi-fysen, medan undertill fäster sig undre
hjäm-bihanget el. hypofysen. Mitthjärnan är hos
fiskarna den kraftigast utvecklade hjärndelen och
kallas på gr. av sin form tvåhögarna. Hos
däggdjuren uppdelas tvåhögarna av ett tvärgående
veck i fyrhögarna. Tvåhögarna äro i synnerhet
hos fiskarna ett viktigt syncentrum; hos
däggdjuren har deras roll till stor del övertagits av
synhögarna. Lillhjärnan har hos groddjuren blott
formen av ett tvärgående veck och är även hos
en del kräldjur ganska liten. Dess uppgift är
reglering och samordning av jämvikt och
muskelrörelser; den är därför särskilt väl utvecklad
hos simmande, flygande och springande djur.
Lillhj ärnans yta förstoras genom veckbildning
hos fåglar och däggdjur. Förlängda märgen är
täml. likartat utbildad hos alla ryggradsdjur;
här finnas huvudparten av nervcentra för hjärtat
och blodkärlen, för matsmältningsapparatens
körtlar och muskler, urinblåsan och könsorganen.
Dessa centra med tillh. centrifugala banor till organen
bilda tills, det autonoma n. Ang. ryggmärgen
se d. o. och ang. människohjärna se Hjärna.
Nervtråd, se Nervvävnad.
Nervtumör. Med n. betecknar man sådana
svulster, som över huvud äro förlagda till nerver.
Utom neurom kunna som n. uppträda t. ex.
li-pom, myxom, sarkom och metastatisk cancer.
Ne’rvus (lat., plur. ne’rvi), anat., nerv.
Ne’rvus rérum (lat.), livsnerven i allt,
huvudsaken.
Nervvävnad. N. härstammar från det i
ekto
dermet utbildade m e d u 11 a r- el. n e u r a 1 r
ö-ret (se Fosterutveckling, sp. 871). Själva röret
(fig. 1) utväxer till storhjärna, lillhjärna och
ryggmärg. Vid sammanväxningsstället utbildas
från detsamma en listformad förtjockning,
gang-lielisten, från vilken i första hand spinalganglierna
få sitt ursprung men även de sympatiska
ganglier-na genom utvandring
av cellmaterial bildas.
Mycket tidigt börja
cellerna i
medullarrö-ret differentieras i två
riktningar. En del av
dem, neuroblasterna,
frigöra sig ur
epitel-förbanden och utveckla
sig till nervceller, en
annan del bli
spongio-el. glioblaster, vilka
dels frigöra sig och ge
upphov till n:s
stödjevävnad, neuroglia
(glian), dels kvarstå i epitelförband och bilda
det epitel el. ependym, som bekläder insidan av det
centrala nervsystemets håligheter. Den
färdigbildade n. kommer således att bestå av nervceller,
inlagrade i gliavävnad, samt av ependym. —
Nervcellerna äro högt differentierade
celler, anpassade för att mottaga och leda retningar.
Denna förmåga ha visserligen alla celler, men
den är i alldeles särskild grad utbildad hos
nervcellerna. En del av dem äro små, ung. av en
vit blodkropps storlek, andra äro mycket stora,
näst den mogna äggcellen de största cellerna i
kroppen. Med hänsyn till formen växla de från
spolform till stjärn- el. pyramidform.
Hos nervcellerna särskiljer man den med
kärna försedda protoplasmarika cellkroppen
och de från densamma utgående utskott el.
dendriter, vilka leda retningar utifrån och
inåt till cellkroppen (cellulipetalt), dels
nervutskott el. n e u r i t e r, som leda från cellkroppen
utåt (cellulifugalt).
En nervcell med
samtliga sina
utskott kallas n e
u-ron (fig. 2).
Dendriter
kunna vara talrika,
under det att
endast en neurit
finnes. Neuronet
anses vara en
både anatomisk
och fysiologisk
enhet. Under hela
sin embryonala
utveckling är det
näml, helt
avgränsat från
omgivningen och
kommer först
sekundärt i
förbindelse med andra
neuron, i det att
Fig 1. Embryo i tidigt
stadium med anläggning
till nervsystem. M
me-dullarrör, G ganglielist.
Fig. 2. Neuron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
