Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Kust samt höjd- och terrängförhållanden - Vattendrag - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Norge
84
om Mjösa samt Hadeland vid Randsfjorden och
Ringerike vid Tyrifjorden. Gränsen mellan
fyl-kena Nord-Tröndelag och Nordland delar N. i
Nordnorge och Sydnorge
(Sörnor-ge). Genom Dovrefjellmassivet delas N. i
Nordenfjellske och Sönnenfjellske
N., och genom Langfjellene uppdelas det sistn. i
Vestenfjellske och Östenfjellske N.
el. Vestlandet och östlandet. —
Nordnorge. Det inre av Finnmark är en relativt
låg (300—500 m) högslätt, där endast några
mindre partier nå över 1,000 m ö. h. Från ö.
tränger den breda Varangerf jorden djupt in i
landet, från n. Tana- och Laksefjorden,
Porsangen och Altafjorden. I Troms fylke äro bergen
högre och ha vid Lyngsfjorden, där det av gabbro
uppbyggda Jæggevarre når 1,845 m ö. h., alpina
former. Andfjorden och Vestfjorden avskilja N:s
största ö, Hinnöy, samt Lofotens och
Vester-ålens ögrupper från fastlandet. Fjällen fortsätta
söderut och nå innanför Saltfjorden i Sulitjelma
(Sulitälma) 1,914 och i Okstindene, s. ö. om
Ran-fjorden, 1,907 m ö. h. De högsta fjällen nå över
snögränsen och bära större el. mindre glaciärer.
Mellan Salt- och Ranfjordarna ligger N:s näst
största glaciär, Svartisen. I Nordland fylke är
N. icke mer än c:a 100 km brett, och på tre
ställen sjunker avståndet fågelvägen från
fjordarnas inre ända till svenska gränsen till mindre
än 10 km. Vattendelaren följer i allm.
riksgrän-sen. De stora dalgångarna (Saltdalen,
Dunder-landsdalen, Svenningdalen, Namdalen) gå
parallellt med kusten. Passövergångarna mellan dem
äro låga. Området kring Trondheimsfjorden
kallas Tröndelag. Fjällen äro här lägre och
övergången till Sverige därför lätt. Flera stora
dalar mynna i Trondheimsfjorden. S. om denna
höja sig mäktiga fjällplatåer, som bilda
vattendelaren mellan Nordenfjellske och Sönnenfjellske
N. På Dovrefjell når Snöhetta 2,286 m ö. h. —
I Sydnorge går vattendelaren c:a 100—150
km innanför västkusten. Området v. om
vattendelaren, Vestlandet, är de stora fjordarnas
land med bl. a. Nordfjord, Sognefjord,
Har-dangerfjord och Boknfjord. Innanför
Sognefjor-dens innersta förgreningar ligger Jotunheimen
med N:s högsta fjälltoppar Galdhöpiggen (2,469
m) och Glittertind (2,481 m 1931, med snötäcke;
högsta observerade punkt i fast berg 2,454 m).
Jotunheimen och fjällen s. därom t. o. m. Heiane
v. om Setesdal kallas med ett gemensamt namn
Langfjellene. De högsta bergstopparna ha alpina
former, men annars är platåkaraktären starkt
framträdande, t. ex. i Hardangervidda. Det är
på fjällplatåer, som de stora platåglaciärerna
Jos-tedalsbreen, N :s största glaciär (den egentliga,
sammanhängande platåglaciären c:a 403 km2),
och Folgefonna utbreda sig. Passpunkterna i
Langfjellene ligga ganska högt, på Bergensbanan
1,301 m ö. h. Langfjellene övergå i s. i
Sorlandet, som vanl. räknas omfatta de två
Ag-der-fylkena, ett av n.—s.-gående dalgångar
genomskuret område. I östlandet sänka sig de
av stora dalstråk (österdalen, Gudbrandsdalen,
Valdres, Hallingdal, Numedal m. fl.)
genomskur
na fjällvidderna från Dovrefjell och Langfjellene
ned mot Oslofjorden och Skagerak. över
fjällvidderna höja sig enstaka bergspartier till en
ganska betydande höjd, ss. Rondane (2,183 m) längst
i n. och Gausta (1,883 m) i Telemark. I n. och
v. N. äro knappast mer än dalgångarna
skogbärande; de övriga delarna bestå åv högfjäll. Större
delen av östlandet däremot ligger lågt nog för
att bära skog. Till skogens större utbredning i
östlandet bidrager också, att skogsgränsen där
på gr. av det mera kontinentalt betonade
klimatet ligger högre än på Vestlandet.
Björkskogs-gränsens max. höjd 1 Norge, på ö. sidan av
Jotunheimen (övre Gudbrandsdalen), är 1,200—
1,250 m ö. h.
Vattendrag. N:s sjöar äro på någa få undantag
när långsträckta och belägna i väl utbildade
dalar. De flesta av dem äro ganska små; de största,
Mjösa och Femunden, ha en areal av endast 362,
resp. 205 km2. Större floder finnas endast på
Östlandet. Alla östlandets floder mynna i
Oslofjorden med undantag av Klara el.’ Trysilelv, som
är Klarälvens översta lopp, samt Numedalslågen
och Skienselva, av vilka den senare samlar
vattnet från Telemarkens många älvar och sjöar. N:s
största flod är Glömma (se d. o.). Vestlandets
älvar äro korta men ofta vattenrika och bilda
höga och vackra fall, ss. Låtefoss och
Vörings-foss i Hardanger samt Vettisfoss i Sogn.
Nordlands älvar äro i huvudsak av samma karaktär
som Vestlandets, korta och forsande. Alla norska
älvar, som avvattna områden med länge
kvar-liggande vintersnö, ha liksom motsv. svenska,
högvatten vid snösmältningen på försommaren,
lågvatten på vintern. Detta gäller sålunda
öst-landsälvarna, som också äro de viktigaste för
timmerflottningen.
Klimat. N. har på gr. av sitt maritima läge och
den varma Golfströmmens inflytande ett i förh.
till den höga breddgraden ovanligt milt klimat.
Vid Lofoten uppgår sålunda den termiska
anomalien för jan. till +240. Landets bergiga natur
och stora utsträckning i n.-s. riktning medför
dock, att mycket stora olikheter i klimatiskt
avseende förefinnas inom olika delar av detsamma.
De lägsta vintermånadstemp., omkr. —14%
finner man i det inre av Finnmarken. Den absolut
lägsta temp., som uppmätts i N., är —5i°4
(Ka-rasjok Vi 1886). Ett andra köldcentrum
återfinnes i det inre av landet s. om Röros med
janu-aritemp. på omkr. —io°. Vid N:s västkust är
vintern mycket mild. Visserligen förekomma årl.
några frostperioder med snötäckt mark, men de
äro oftast kortvariga och åtskiljas av längre
perioder med blidväder, varunder snötäcket smälter
bort. De s. ö. delarna ha varmaste julitemp.,
16—170. Den absoluta max.-temp. i N. är +35°o,
som uppmätts i Oslo (21/7 1901) och i Trondheim
(22/? 1901). Den östligaste delen av Finnmarken
har ingen egentlig sommar; i Vardö är näml,
julitemp. endast 8% I det inre av Finnmarken
kan frost förekomma under alla månader; i Oslo
har frost aldrig noterats under juni—aug.
Vestlandet och Nordnorge ha 20—30 stormdagar per
år. De inträffa mest under hösten och vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
