Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrsken - Norrsunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Norrsken
164
Polarskenskrona (t. v.)
och norrskensstrålar.
Ett systematiskt studium av polarsken, deras
höjd över marken och deras orientering
möjliggjordes först genom de av norrmannen C.
Stör-mer utexperimenterade fotografiska metoderna.
Polarsken fotograferas från minst 2 platser, och
deras läge på plåtarna i förhållande till kända
stjärnor möjliggör en beräkning av deras höjd
och orientering i förhållande till jordytan. De
flesta polarsken ligga på en höjd av c:a ioo km
över marken. Polarskensstrålarna kunna ligga i
ännu solbelysta områden av atmosfären och kunna
ha längder av flera hundra km. Störmer har även
teoretiskt förklarat n:s natur. Redan 1893
uppställde dansken Adam Paulsen den hypotesen, att
polarsken äro katodstrålar, som utsändas från
atmosfärens allra högsta lager. K. Birkeland
anskaffade en magnetisk kula (terrella), som
upphängdes i ett evakuerat rum. Han fann, att
ka-todstrålarna i detta rum avböjdes i terrellans
magnetiska fält och träffade denna i zoner runt
polerna. Dessa försök föranledde Störmer att
söka beräkna de banor, som elektriskt laddade
partiklar, vilka antogos utkastade från solen,
skulle erhålla, om de kommo in i jordens
magnetiska fält, överensstämmelsen mellan teori och
experiment visade sig i de flesta fall vara
utmärkt. Partiklarna måste intränga i jordens
atmosfär i zoner runt polerna och bringa de
övre tunna luftlagren att lysa. Enl. den
direkta schematiska teorien borde dessa bälten ligga
närmare polerna, än erfarenheten visade, men
förekomsten av elektronströmmar runt ekvatorn
på stora avstånd från jorden måste verka så, att
bältena sögos mot s. Sedan 1947 har även doc.
K. G. Malmfors utfört mycket noggranna
modellförsök med en magnetiserad kula, upphängd i
ett elektriskt kraftfält i en vakuumkammare.
Av det föreg. framgår, att ett visst samband
måste råda mellan polarsken och
jordmagnetismen. Redan Celsius och Hjorter påvisade, att
magnetnålen vid förekomsten av polarsken
visade en viss oro. I själva verket är sambandet
mellan magnetiska stormar och polarsken nu
föremål för viktiga undersökningar. Liksom dessa
stormar ha polarsken tydliga perioder.
Frekvensen har under året 2 max.: i okt och mars. Den
har vidare 1 period av c:a 27 dagar och 1
tydlig 11-årig period liksom solfläcksfrekvensen.
Polarforskningen är numera ett led i
utforskandet av de högre luftlagrens fysikaliska
egenskaper. Sär sk. utforskandet av polar skenets
spektrum har därvid betydelse. 1867 upptäckte
svensken A. J. Ängström en mycket stark
gulgrön linje i polarskenets spektrum. Denna linje
kunde man länge icke identifiera som
tillhörande något känt grundämne. Därför uppställdes
flera hypoteser till förklaring av denna linje.
Bl. a. uppfanns en icke känd, mycket lätt gas,
som man kallade geocoronium, vilken skulle vara
orsaken till denna linje. Existensen av en sådan
gas var dock mycket tvivelaktig. Först 1927
lyckades McLennan påvisa, att linjen tillhörde syre
och att dess våglängd var 5,577,348 Å, vilket visar
en stor överensstämmelse med en motsv. linje
i den mörka natthimlens spektrum. Linjen har
även erhållit en kvantteoretisk förklaring.
Intensiva spektralband i områdena 4278 Ä, 4708 Å
och 3914 Å tillhöra väl kvävets spektrum.
Därav följer, att det dominerande inflytande, som
förr tillskrevs helium och även väte i
atmosfärens högsta lager, icke var överensstämmande
Norrsunda kyrka. Foto K. O. Sjöström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
