Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nässelceller el. nässelkapslar - Nässeldjur - Nässelfeber, nässelutslag - Nässelfjäril - Nässelkapsel - Nässelkål - Nässelsilke - Nässelsläktet - Nässelutslag - Nässelväxter - Nässja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
N ässeld jur—N äss ja
330
djur äro n. samlade i grupper i huden, och hos
vissa former äro dessa så kraftiga, att de även
hos människan framkalla stark sveda.
Nässeldjur, Cnidäria, den grupp, som utgör
flertalet av celenteraterna. De uppträda i två
skenbart olikartade formtyper, den fastsittande
polypen, som än lever solitärt, än är
kolonibildande, och den frisimmande medusan el. maneten.
Gemensamt för båda är dock, att munnen är
omgiven av tentakler, som bära
nässelcel-1 e r. Med några få undantag leva alla n. i havet.
De indelas i tre klasser: hydroider
(Hydroi-dea, Hydrozoa), manetdjur (se d. o.,
Scy-phomedusae) och k o r a 11 d j u r (se d. o.,
An-thozoa). Till hydroiderna höra dels de i
sötvatten levande sötvattens- el.
armpolyperna (se Armpolyp), dels ett stort antal i
havet levande former. Hos dessa kan man
urskilja en fastsittande generation,
hydroid-polyper (bland dessa må nämnas k
lockpolypen, Campanularia), som bestå av ett
rörformigt skaft, vars topp är klocklikt ansvälld
och i spetsen bär den av tentakler omgivna
munnen. Hydroidpolyperna, som bilda kolonier,
föröka sig på könlös väg medelst knoppning,
varvid uppkomma fritt kringsimmande könsdjur,
m e d u s o r. Dessa likna till utseendet maneter
men skilja sig från dem genom sin ringa
storlek (några mm i diam.), genom sin enklare
byggnad och genom förekomsten av ett hudveck, seglet
(velum), runt klockans kant. De fortplanta sig
på könlig väg, och ur de befruktade äggen
uppkommer en larv, som sätter sig fast och
utvecklas till en polyp. Genom ofullständig knoppning
ger denna upphov till en koloni. Polyperna äro
ofta till skydd omgivna av en fast, strukturlös
hinna, som avsöndras av ektodermet. Hos en
grupp, hydrokorallinerna, utbildas i
stället ett massivt kalkskelett, varigenom
kolonien erinrar om äkta korallbildningar. Hos
trachymedusorna undertryckes
polypgenerationen. Till n. höra även de kolonibildande
simpolyperna, sifonoforer.
Nässelfeber, nässelutslag (lat.
urticä-ria), ett ofta över större ytor av huden täml.
hastigt framträdande utslag, bestående av röda
el. blekt vitaktiga fläckar, som något höja sig
över omgivningen, s. k. k v a d d 1 a r. Fläckarna
äro av växlande storlek och åtföljas av en
ganska intensiv klåda. N. kan uppstå efter beröring
med brännässlor (därav namnet), efter stick av
insekter, vidare hos en del personer efter
beröring med ylle el. vatten, vid temp.-växlingar,
solljus el. i andra fall uppträda efter intagande
av vissa medikament (t. ex. kinin, antipyrin) el.
vissa födoämnen (t. ex. kräftdjur, smultron) el.
efter seruminjektioner (serumsjuka). Ibland kan
utslaget åtföljas av feberstegring. — Som
väsentlig orsak till n. måste räknas en medfödd el.
förvärvad, permanent el. övergående
överkänslighet mot vissa substanser el. agentia,
idiosyn-krasi el. allergi. Behandlingen bör också främst
gå ut på att eliminera dessa s. k. allergener el.
åstadkomma en s. k. desensibilisering.
Verksamma vid de akuta anfallen äro oftast olika kalk-
Brännässla.
preparat och adrenalin och särsk. de s. k.
anti-histaminpreparaten (jfr Histamin).
Nässelfjäril, zool., se Vanessa.
Nässelkapsel, se Nässelceller.
Nässelkål, soppa, kokt på de späda skotten
av nässlor, som finfördelas genom hackning el.
pressning. Till soppan serveras vanl. förlorade
ägg.
Nässelsilke, bot., se Cuscuta.
Nässelsläktet, Urtica, tillhörande fam.
Urti-caceae (se Nässelväxter),
räknar omkr. 30 arter.
Samtliga äro örter med
motsatta blad och
brännhår samt små, enkönade,
grönaktiga blommor.
Hanblommorna ha fyra
ståndare, honblommorna en pistill.
Frukten är en nöt.
Blomställningarna sitta i
bladvecken och äro långa och
greniga el. stundom
huvud-liknande. I Sverige finnas
två arter, brännässlan
(U. dioica) och
etternässlan (U. urens),
båda vanliga på odlade
ställen. På grund av
rikedomen på långa bastfibrer
användas några arter som spånadsväxter, främst
U. dioica och den i Sibirien och Persien inhemska
U. cannabina. Jfr Nässelkål.
Nässelutslag, med., se Nässelfeber.
Nässelväxter, Urticäceae, familj, tillhörande
koripetalerna. De flesta n. äro örter, ett mindre
antal vedväxter. Bladen sitta motsatta el.
strödda och ha stipler. Blommorna äro små,
enkönade, sällan tvåkönade, med enkelt, vanl.
fyr-taligt hylle. Ståndarna äro oftast fyra och ha
i knoppläget inåtböjda strängar, som sedan
elastiskt räta ut sig, så att ståndarmj ölet slungas ut.
Honblommorna ha en pistill med ett stift och
enrummigt fruktämne med ett fröämne. Många
arter bära brännhår på blad och stam.
Anatomiskt kännetecknas n. av cystoliter och av långa
bastceller. Fam. omfattar ung. 550 arter, av vilka
de flesta tillhöra tropikerna. Bland släkten med
brännhår märkas Urtica (se Nässelsläktet) och
Laportea, bland släkten utan brännhår Pilea,
Pel-lionia, Boehmeria (se d. o.) och Parietaria.
Laportea omfattar 25 arter, såväl örter som buskar
och träd. De flesta äro tropiska. Några arter
brännas ytterst smärtsamt och farligt. L.
cana-densis är textilväxt. Av de tropiska släktena
Pilea och Pellionia odlas flera arter som
prydnadsväxter i växthus. Av Parietaria har en art, den
i Mellaneuropa inhemska P. officinalis, spritt
sig till Sverige.
Nässja, sn i Östergötlands län, Dals hd,
omfattande halvön mellan Vadstenaviken och
Vättern; 9,35 km2, 193 inv. (1953). Slättbygd samt
i n. skogbevuxen grusmark. 606 har åker.
Egendom: N. Liten stenkyrka från 1100-talets slut.
Ingår i örberga, N., Herrestads och Källstads
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
