- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 16. Nomader - Payen /
349-350

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nötkreatur, nötboskap - VII. Svenska nötkreatursraser - Nötkreatursavel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

349

Nötkreatursavel

350

Svensk röd och vit boskap (S. R. B.)
är Sveriges mest utbredda ras och förekommer
från nedre Norrland till Skåne. Under 1800-talets
sista decennier utformades i Sverige två
rödbrokiga raser, näml, svensk ayrshireras
och rödbrokig svensk boskap (R. S. B.),
vilka efter hand blevo varandra alltmera lika.
De båda raserna sammanslogos därför 1927 till
en, S. R. B. Korna äro huvudsaki. av mjölktyp,
goda betesdjur och utan större pretentioner på
saftfoder i vinterns utfodringsstat. De väga 500
—550 kg och äro övervägande röda, ofta med vita
fläckar i 1 jumsktrakten, på juvret och under
buken. Hornen äro relativt stora och något
uppåt-riktade. Medelavkastningen i avelsbesättningar
uppgår till 4,200 kg med 4,1% fett. Svensk
låglandsboskap (S. L. B.) är en storvuxen,
fordrande ras, och dess utbredning har därför
inskränkts till de bördigaste områdena i s. och
mell. Sverige, med tyngdpunkten för aveln i
Malmöhus län. Kravet på saftigt vinterfoder
tillgodoses lättast i sockerbetsdistrikten, där man har
tillgång till betmassa. Rasen har importerats från
Nederländerna och Ostfriesland och fortfarande
importeras enstaka avelstjurar från
Nederländerna. Låglandsrasen var tidigare av utpräglad
mjölktyp, och mjölkproduktionen är alltjämt det
väsentliga, men under de senaste decennierna har
den blivit mer lågbent och fått större djup och
bredd, varför den numera även lämnar goda
slaktdjur. Fullvuxna kor väga 600—650 kg. Färgen
är svartbrokig, hornen relativt små och
halv-cirkelformigt böjda i horisontalplanet.
Medelavkastningen i goda besättningar uppgår till 5,000
kg mjölk med 3,5—4% fett. — Litt.: H. Berlin,
”Den svenska nötboskapens härstamning” (1932);
A. Schmid, ”Rassenkunde des Rindes” (2 bd.
1942); F. H. Garner, ”The cattle of Britain”
(1944); H. M. Briggs, ”Modern breeds of
live-stock” (1949).

Nötkreatursavel har som ändamål
frambringandet av nya individer till ersättning för de
nötkreatur, som utgå, samtidigt som man söker göra
varje ny generation om möjligt mera
ändamålsenlig som husdjur än den föregående. Vid
rationellt bedriven nötkreatursskötsel bestämmer
människan, vilka individer som skola fortplanta
släktet. Hon utväljer de djur till avel, som ha de ur
hennes synpunkt bästa egenskaperna, i
förhoppning att avkomlingarna skola ärva dessa.
Egenskaperna äro emellertid yttringar av ett samspel
mellan miljön och de ärftliga anlagen. De
sistn. konstituera ett djurs avelsvärde,
egenskaperna bruksvärdet. Många av djurets
egenskaper kunna fastställas (t. ex. genom
av-kastningskontroll; jfr Kontrollförening), men
dessa äro icke ett renodlat uttryck för dess
ärftliga anlag. Man undersöker därför också
djurets härstamning och släktingar i sidled för att
få möjlighet att bilda sig en uppfattning om
avelsvärdet. — Det stora antalet avkomlingar
efter varje i aveln använt handjur har gjort
det särsk. angeläget att så noggrant som möjligt
fastställa tjurarnas avelsvärde. Detta gäller
framför allt de tjurar, som användas i seminaveln

och vilka var och en kunna få flera tusen
avkomlingar och därigenom ha ett betydande
inflytande på beskaffenheten av nötkreaturen i de
områden, där de verka. Avkommebedömning vid
tidigast möjliga ålder av semintjurarna är därför
nödvändig. Ett betydligt strängare urval kan
göras bland handjuren än bland hondjuren. Endast
några få procent, vid seminavel mindre än 1 °/o,
av handjuren erfordras för släktets
fortbestånd, medan bland hondjuren av födda,
livsdugliga kvigkalvar 50—65 °/o behöva uppfödas för
användning till avel.

De vid n. använda metoderna äro renavel,
korsning och inavel, samtliga i kombination med
urval. Renavel, som innebär, att avelsdjuren
av båda könen tillhöra samma ras, är den
vanligaste avelsmetoden. Det är i praktiken knappast
möjligt att vid renavel helt undvika
sammanpar-ning av besläktade individer. Nära släktskap
mellan föräldradjuren benämnes inavel (se d. o.).
Den resulterar i individer, som besitta en stor
nedärvningssäkerhet, d. v. s. de lämna ett
likartat arv till alla sina avkomlingar. Under
förutsättning att inavelsprodukterna besitta
värdefulla arvsanlag, äro de utmärkta avelsdjur, och
däri ligger inavelns fördelar. Den har dock också
nackdelar. Särsk. i början ger inaveln upphov
till flera el. färre svaga och undermåliga
individer (inavelsdegeneration), beroende på
utklyv-ning av mindervärdiga recessiva anlag. Inavel är
därför förenad med stora risker och måste alltid
kombineras med starkt urval. Metoden hör hemma
endast i de förnämsta avelsbesättningarna. Inom
bruksbesättningar är det lämpligt att undvika
sammanparning av närbesläktade individer. Detta
uppnås enklast genom att sammanpara djur av
helt olika raser, raskorsning.
Avkomlingarna vid raskorsning pläga karakteriseras av
vitalitet och värdefulla bruksegenskaper. I praktiken
är raskorsningen svår att genomföra, emedan
korsningsdjuren visserligen äro bra som
bruks-djur men föga lämpliga som avelsdjur; de lämna
en mycket olikartad avkomma.
Genomgående korsning kallas metoden att under
generation efter generation använda handjur av
samma rena ras till en besättning av blandat,
raslöst hondjursmaterial. Efter några generationer
har besättningen överförts till den ras, som
tjurarna representera. De flesta renrasiga
nötkreatursbesättningar i Sverige ha tillkommit på detta
sätt. Den ärftliga variation, som under de första
generationerna efter den genomgående
korsningen förefinnes i besättningarna, blir efter hand
mindre, och därigenom minskar också effekten av
urvalet. Intresset för att medelst inkorsning med
andra raser öka den ärftliga variationen synes
med anledning därav ha tilltagit under senare år.

Den nuv. beskaffenheten av de svenska
nötkreaturen är resultat av ett avelsarbete, som
pågått under sekler. I regel har det rört sig om en
sammansmältning mellan lantraserna och de
importerade raserna. Nya anlag tillfördes genom de
senare till den svenska nötkreatursstocken.
Kombinationsmöjligheterna mellan olika arvsanlag
ökade och därigenom variationsbredden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:20:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffp/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free