Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oceanien - Upptäcktshistoria - Ocean Island, Banaba - Oceanografi, havsforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Ocean Island—Oceanografi
376
varunder Nya Hebriderna, Manihiki- och
Tua-motuöarna, Tahiti och möjl. även Louisiaderna
påträffades, avslutas den första
upptäcktsperio-den, under vilken spanjorer och portugiser voro
ledande. Många av upptäckterna föllo i glömska
el. voro osäkra och måste göras på nytt. Jacob
Le Maire och Jan Schouten inledde den
holländska perioden med upptäckten av
Bismarcksarkipe-lagen, Tonga- och Samoaöarna 1616. Abel
Tas-man fann Fidjiöarna 1643, Jacob Roggeveen
Påskön 1722. Under 1700-talet gjordes flertalet
upptäckter av engelsmän. Carteret fann
Pitcairn 1767, och kort därpå började Cook sina
världsberömda resor. 1769 upptäckte han
Tubuai-öarna, 1773 Herveyöarna, 1774 Nya Kaledonien,
1777 Christmasön och 1778 Hawaiiöarna. Cook
bragte reda i O:s kartbild. Bland upptäckter
efter Cook må nämnas Ellice- (Maurelle 1781)
och Gilbertgrupperna (Marshall och Gilbert
1788), Rapa (Vancouver 1791), Ducie (Edwards
1791), Sala-y-Gomez (Sala-y-Gomez 1793) och
Fanning (Fanning 1798). Boninöarna, som varit
besökta av japanska fiskare sedan flera årh.,
förblevo okända för den övriga världen ända
till 1823. Bland framstående upptäcktsresande,
som icke nämnts ovan, märkas W. Dampier
(omkr. 1700), S. Wallis (1767—68), L. A. de
Bougainville (1768), J. F. de la Pérouse (1785
—88), O. v. Kotzebue (1815—18, 1823—26) samt
Ch. Wilkes (1840—42). Berömda äro F.
Fitz-roys resor 1833—35 med Charles Darwin som
deltagare. De expeditioner, som sedan mitten av
1800-talet utgått till O., ha i huvudsak varit
inriktade på oceanografiska undersökningar. Den
vetenskapligt mest betydande var den engelska
Challengerexpeditionen (se d. o.) 1872—76.
Vidare må nämnas den tyska Gazelleexpeditionen
1875—76 och Alexander Agassiz’ resor under
1800-talets sista år och 1904—05. — Litt.: J.
N. L. Baker, ”A history of geographical
dis-covery and exploration” (1931); P.
Privat-De-schanel, ”Océanie” (i ”La géographie universelle”,
bd 10, 1930; med bibliogr.); T. Heyerdahl,
”Kon-Tiki ekspedisjonen” (1949; sv. övers, s. å.); H.
Pettersson, ”Med Albatross över havsdjupen”
(i95o).
Ocean Island [åu’Jan äi’lond], Banaba, ö,
se Gilbert and Ellice Islands Colony.
Oceanografi, havsforskning,
vetenskapen om havet, behandlar frågor ang. världshavets
naturliga indelning, havsbottnens topografi,
havsvattnets fysik och kemi, havets statik och
dynamik, havsströmmar, tidvatten och vågor,
havsbottnens avlagringar samt havsbiologien med dess
många grenar.
O. anses ofta taga sin början först med den
berömda engelska Challengerexpeditionen (se
d. o.) 1872—76. Grundläggande systematiska
undersökningar utfördes vidare under talrika
kryssningar av furst Albert I av Monaco, som även
uppförde ett oceanografiskt inst, Musée
océano-graphique, länge ett centrum för oceanografisk
forskning. I betydelse jämförbar med
Challengerexpeditionen är den tyska Meteorexpeditionen
(se d. o.) 1925—27. — Skandinaver ha utfört
ett betydande pionjärarbete inom o. I Sverige
arbetade från omkr. 1870 F. L. Ekman, följd
av G. Ekman och O. Pettersson, dessa senare
initiativtagare till Internationella rådet för
havsforskning, samt V. W. Ekman, vars teoretiska
undersökningar över spec. vindströmmar haft
revolutionerande betydelse.
För hydrografiskt och biologiskt utforskande
av de ekonomiskt viktiga grunda haven på
shel-ferna äro i de flesta länder ett el. flera
permanenta undersökningsfartyg i verksamhet; i
Sverige sålunda de Fiskeristyrelsen tillhöriga
”Skagerak” och ”Eystrasalt”. För utredning av
fiskeribiologiskt viktiga frågor måste dessa
fartyg ibland utsträcka sina färder även till
djuphavet. Det vetenskapliga utforskandet av
djuphavet bedrives eljest med hjälp av tillfälligt
organiserade, större havsexp. Det förefinnes
emellertid en tendens att förläna även djuphavets
utforskande en stramare organisation; sålunda
håller Storbritannien det permanenta
undersökningsfartyget ”Discovery II” för undersökningar i de
Antarktis omgivande haven, och de skandinaviska
staterna söka ena sig om ett gemensamt
oceangående undersökningsfartyg.
Fördelningen av land och hav var vid
tjugonde århundradets början känd utom i vissa
delar av Arktis och Antarktis, vilkas kustlinjer
dock sedan blivit i stort sett kartlagda. Tack
vare tidssignalerna per radio kunna longituder
nu bestämmas vida noggrannare än förr.
Kunskapen om bottentopografien, som tidigare var
god blott i grunda och för sjöfarten viktiga
havsområden, har enormt *förbättrats genom
ekolod-ningen. En sedan länge övergiven teori för
tidvattnet utvecklades redan av Bernoulli, men detta
fenomen erbjuder alltjämt många olösta problem.
Också ytvågorna blevo tidigt föremål för
teoretisk behandling liksom även s. k. interna vågor,
som allmänt uppträda i inhomogent vatten.
Havssaltets huvudbeståndsdelar liksom sambanden
mellan vattnets klorhalt, salthalt, temp. och täthet
voro kända vid 1900-talets början, då genom
konstruktion av goda vattenhämtare och
djuphavs-termometrar, s. k. omvändningstermometrar, samt
förbättring av laboratoriemetoderna genom Fr.
Nansen, dansken M. Knudsen och O. Pettersson
infördes nödig precision i bestämningen av dessa
viktiga storheter. Kännedomen om i mindre
koncentration förekommande ämnen utvecklades
raskt, och särsk. gäller detta de biologiskt
viktiga fosfaten, nitraten och nitriten.
Ljusförhållandena i havet ha betydelse för växt- och
djurvärld; mättekniken på detta område har mycket
förbättrats genom konstruktion av med
fotoelement arbetande fotometrar. Kunskapen om de
stora ytströmmarna utvidgades under senare
hälften av 1800-talet ofantligt genom att, på initiativ
av den amerikanske sjöofficeren M. F. Maury,
enhetlighet infördes i förande av
skeppsdagböc-ker samt bearbetningen av så erhållet material
organiserades. I grundhaven mätes strömmen på
djupet med strömmätare. Djupströmmarna äro i
stort sett blott indirekt åtkomliga och måste
härledas på teoretisk väg ur salthalts- och temp.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
