Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olympiska spelen - Olympiska sälskapet - Olympos - Olynthos - Omaha - Omajjaderna - Oman (Maskat och Oman) - Omanviken - Omar - Omar el-Chaijami el. Alchajjami - Omasus - Omberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483 Olympiska sällskapet—Omberg 484
hage (s. å.); R. D. Binfield, ”The story of the
Olympic games” (s. å.); P. C. Andersen,
”Olym-piaboken. De möderne olympiske lekes historie”
(3:e utv. uppl. 1951); Olof Groth m. fl. ”XV
Olympiaden” (1952); ”Olympiaboken 1952”, utg.
av L. Brunnhage med S.-U. Pettersson som
huvudred. (1952).
Olympiska sällskapet, efter Olympiska spelen
i Stockholm 1912 bildad förening för
anskaffandet av penningmedel till Sveriges deltagande i
följ, olympiska spel. O. upphörde 1916.
Oly^mpos (grek. O’lympos, lat. Olympus),
grekiskt bergsnamn, säkerligen av förgrekiskt
ursprung, med bet. ”berg”. Det högsta och mest
berömda av alla berg med detta namn är O. i
Thessalien, på gränsen till Makedonien,
Greklands högsta berg, som med sin högsta topp,
Mitka, når 2,918 m ö. h. Toppmassivet är
snö-klätt 10 mån. av året; skogsgränsen går vid c:a
2,100 m. I grekernas föreställningsvärld och i
deras diktning alltifrån Homeros spelade O. en
dominerande roll. Zeus fick sitt namn ”den
olympiske, olympiern” efter detta berg, och här
tänkte man sig gudarnas boningar (Olympen).
Högtoppen bestegs f. ggn 2/s 1913 av två
schweiziska alpinister. — Berg med namnet O. funnos
bl. a. i Lakonien, på Eubea, Lesbos och Cypern
samt på åtskilliga ställen i Mindre Asien. — Litt.:
M. P. Nilsson, ”The Mycenæan origin of Greek
mythology” (1932).
Oly’nthos, forngrekisk stad på Chalkidike,
koloni från Chalkis på Eubea, en tid tillhörig
Attiska förbundet. Efter dess fall fick O. stor
betydelse som huvudort i ett förbund av städer. O.
förstördes av Filip av Makedonien (348 f. Kr.).
1928 påbörjades amerikanska utgrävningar, vilka
givit utomordentligt rika och betydelsefulla
resultat. De visa, hur en välmående grekisk stad i 5:e
och 4æ årh. f. Kr. var anlagd, och O. har för
vår kännedom om denna tids stadsbyggnadskonst
samma betydelse som t. ex. Delos och Pompeji
för senare epoker. Affärs- och bostadskvarteren
voro regelbundet anlagda med gator, som korsade
varandra i räta vinklar. — Litt.: D. M.
Robin-son, ”Excavations at O.” (13 bd, 1929—50); M.
Gude, ”A history of O.” (1933).
Omaha [åumahä’], största staden i Nebraska,
U.S.A., vid Missouri; 251,000 inv. O., som
grundades i mitten av 1850-talet, är ett viktigt
centrum för v. U.S.A:s järnvägsnät och lufttrafik.
Nebraska är en av U.S.A:s mest betydande
jord-bruksstater, varför O. har mycket stora
slakterier och stor spannmålshandel. O. är säte för
2 univ., Creighton Univ. (gr. 1878) och Omaha
Univ. (1930), samt för en katolsk och en
episko-pal biskop.
Omajjäderna, se Kalifat, sp. 794.
Omän, off. Maskat och Oman, sultanat
i s. ö. Arabien (se karta vid Etiopien) under
brittisk protektion; 200,000 km2, 550,000 inv. Den
över 1,500 km långa kustlinjen sträcker sig från
protektoratet Adens östgräns runt Ras al-Hadd
och når nästan fram till Tibba på v. sidan av
Musandamhalvön. Innanför Omanbukten höjer
sig landet i en bergskedja, som i Djabal Achdar
når över 3,000 m höjd. Frånsett de högre
partierna av dessa bergstrakter, som äro väl
uppodlade, är landet i övrigt öde med undantag av
oaserna. Huvudstad är hamnstaden Maskat
(Muscat). Som handelsstad står Maskat tillbaka
för det omedelbart v. om denna stad liggande
Matrah (8,500 inv.), utgångspunkt för
handelsvägarna till det inre av landet. Befolkningen
ut-göres huvudsaki. av araber med ett starkt inslag
i städerna av belutsjer, indier och negrer.
Förutom dadlar odlas spannmål, grönsaker,
sockerrör och apelsiner. Handeln ligger till största delen
i händerna på indier.
På grund av sitt isolerade läge har O. sedan
gammalt intagit en täml. fristående ställning till
det övriga Arabien. Främst genom livliga
handelsförbindelser med Persien, Indien och Afrikas
östkust tillväxte rikets makt och utsträckning,
nående sin höjdpunkt under sultan Saijid Sa’id
(1804—56), som härskade över större delen av
s. ö. Arabien samt betydande kuststräckor i
Östafrika, Persien och Beluchistan. Riket delades
mellan hans söner i det afrikanska sultanatet
Zanzibar och det asiatiska O. Det senare har
efter hand reducerats till sitt nuv. omfång. Dess
sultan, sedan 1932 Saijid Sa’id ibn Timur (f.
1910), står i ekonomiskt och politiskt beroende av
England; förhållandet mellan de båda makterna
reglerades senast genom fördrag 1939 och 1951.
Omänviken, den c:a 550 km långa och vid
mynningen 325 km breda arm av Arabiska havet,
som skjuter in mellan Persien och Arabien
(Oman). Största djup är 3,694 m.
O’mar, kalif, se Kalifat, sp. 794.
O’mar el-Chaijämi el. A 1 c h a j j ä m i,
persisk matematiker och skald (d. omkr. 1123), i
europeisk litteratur oftast kallad Omar
Khay-y ä m. O. verkställde en reform av den persiska
kalendern. Hans förnämsta matematiska arbete
är utg. med fr. övers, av F. Woepcke, ”L’algèbre
d’Omar Alkhayyami” (1851). — O:s dikter vittna
om en djupt pessimistisk världsåskådning. Han
vände sig mot hyckleri och mysticism och
lov-prisade ögonblickets njutning men gav även
uttryck åt innerlig längtan efter den högsta
sanningen. Hans diktsamling ”Rubä’ijät” har
översatts till flera europeiska språk, bl. a. till svenska
av A. G. Damm (1912), S. Selander (1919) och
O. Torvalds (1948), samtliga efter E.
Fitzge-ralds eng. tolkning (1859); från originalet har
den översatts av E. Hermelin (1928). — Litt,
A. Christensen, ”Critical studies in the Rubå’iyåt
of ’Umar-i-Khayyåm” (1927).
Omäsus, 200I., bladmage, se Idisslare.
Omberg, berg i Östergötland vid stranden av
Vättern med en n.-s. längdutsträckning av 10 km
mellan Borghamn i n. och Alvastra—Hästholmen
i s.; bredden är c:a 3 km, krönets medelhöjd 230
m med den högsta topphöjden 263 m ö. h. vid s.
ändan. Delvis lodrätt reser sig O. 175 m över
Vätterns yta. O. är en horst av röd urbergsgranit
och porfyr (i s.), runt om begränsad av
förkast-ningslinjer mot omgivande yngre sedimentära
formationer, näml, kambro-ordovicium vid bergets
ö. och n. ö. fot mot östgötaslätten samt den s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
