Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Omloppstid - Omlöpning - Omnia mea mecum porto - Omnibus - Omnibustrafik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
O mlöpning—O mnibustraf ik
490
2) (Skogsh.) Tiden från ett skogsbestånds
uppkomst till dess med föryngring förenade
avverkning. Teknisk o. bestämmes av den ålder,
då virket bäst motsvarar anspråken på teknisk
duglighet. Fysisk o. avser att garantera
beståndets föryngring genom självsådd och
begränsas nedåt av fröbarhetsåldern samt uppåt av
trädens naturliga levnadsålder. Viktigare än
ovanstående äro de ekonomiska o., enl. vilka
uthålligt bedrivna skogsbruk organiseras och som
bestämma proportionen mellan på skogen
förekommande åldersklassers arealer. O. för
högsta massavkastningen kombinerar
åldrarna så, att i genomsnitt största möjliga
virkes-avkastning från skogen i fråga uppstår. O. f ö r
högsta värdeavkastningen avser att
vinna i genomsnitt högsta möjliga avkastning i
penningar från skogsbruket, sedan alla
omkostnader först fråndragits. Finansiella
om-loppstidsteorier jämföra avkastningen med det i
produktionen använda kapitalet.
Omlöpning, zool., benämning på brunst, som
uppträder hos hondjur trots betäckning. Orsaken
till o. är vanl. utebliven befruktning.
O’mnia me’a mècum po’rto, lat., ”jag bär med
mig allt mitt”, ordspråk, tillagt filosofen Bias.
0’mnibus (lat. o’mnibus, för alla) el. bus s,
ett för ett större antal passagerare el. för allmän
persontrafik avsett (numera motordrivet) täckt
fordon, som ej löper på räls (jfr Motorvagn).
Ang. äldre o. se Omnibustrafik. O. användas dels
på liknande sätt som spårvagnar, d. v. s. i
lokaltrafik och annan korthållstrafik, och äro härvid i
regel inrättade även för ståplatser, dels i s. k.
linjetrafik, varvid ståplatser vanl. saknas el. endast
sällan komma till användning. Utom för reguljär
trafik begagnas o. även för sightseeing, varvid
de förses med extra fönster i takets sidor, samt
för turistbetonade långresor, då de specialutrustas
med rymliga och ställbara fåtöljer (vanl. 30—34
st.), toalett, radio- och högtalaranläggning, pentry
med kylskåp etc. — Utomlands, särsk. i England,
är den tvådäckade busstypen förhärskande, särsk.
i lokaltrafiken (se bild 8—9 å pl. vid
London). Vagnarna byggas vanl. för 50—55
sittplatser, av vilka c:a 30 anordnas i det övre
planet (rökkupén). Undantagsvis medgives, att
5—8 personer erhålla ståplats på plattformen
baktill. Med hänsyn till antalet passagerare fordrar
den tvådäckade typen mindre gatuutrymme än
enplansbussen och är härigenom även smidigare i
Modern omnibus för lokaltrafik. Svensk tillverkning.
trafiken. I Sverige med dess i regel mindre täta
trafik användas enbart enplansbussar. Den i
Stockholm nufnera vanligaste typen har hjulbasen
5,5 m, en längd av c:a 10 m och en tjänstevikt
av c:a 8,300 kg. Motorstyrkan är vid dieseldrift
180 hk, vid elektrisk drift (trådbuss,
oegentligt trolleybuss) 80 kW timeffekt. Antalet
passagerarplatser är 67, av vilka 25 äro sittplatser.
I svenskbyggda bussar placeras
förbränningsmotorn i regel för ut, varvid karosseriet sedan
början av 1930-talet framdrages över motorhuven.
Efter mönster från U.S.A. har numera en
övergång till motorplacering i aktern börjat äga rum
(metropolbussar). Motorerna voro fram till omkr.
1930 i regel bensindrivna. Under 1930-talet skedde
en successiv övergång till dieseldrift, så att numera
icke några o. byggas för bensin. I Sverige
begagnades under 1930-talet Hesselmans
lågtrycksmo-torer i stor utsträckning för bussdrift, men även
dessa motorer ha numera undanträngts av
diesel-typen.
Omnibustrafik. Uppslaget till lokaltrafik med
bussar, som komplement till linjetrafik med
diligenser, anses ha givits av den franske
matematikern B. Pascal, och man gjorde i Paris på
1660-talet försök med för allmänheten avsedda
”carosses å cinq sous”, dragna av en el. två hästar.
På allvar blev det nya trafikmedlet dock ej infört
i Paris förrän på 1820-talet, i London 1829 och
i Hamburg 1839. I Stockholm sattes försöksvis
den första bussen i trafik 1835. Ett nytt
experiment av samma slag gjordes 1852, men utan
ekonomisk framgång. Med de hästspårvagnar, som i
Stockholm började anläggas omkr. 1875, kunde
omnibusar ej uppta någon konkurrens, väsentligen
Långfärdsbuss (t. v.) och interiör av vanlig svensk omnibus för lokaltrafik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
