Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Opensten (Apensten, Oppensten) - Opera (verk) - Opera (musikverk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Opera
508
Engelbrekt. — Litt.: S. Welin i Västergötlands
fornminnesfören:s tidskr., 3 (1913).
O’pera (plur. av o’pus), lat., arbeten, verk,
skrifter. — O. o’mnia, samlade skrifter. — O.
po’stuma, efterlämnade skrifter.
Opera [sv. utt. ö’-] (it. o’pera, förk. av opera
in musica, musikverk; hette urspr. dramma per
musica, musikdrama), dramatiskt stycke i scenisk
framställning med sång och orkesterackompanj
e-mang. Jämte instrumentala partier (uvertyr,
entre-akter) och dans (balett) innehåller operan sång,
varav de främsta delarna utgöras av aria och
recitativ. Därjämte finnas ensemblepartier med
flera soli sammanvävda och slutligen körpartier.
Man skiljer mellan allvarlig o. och komisk o.
Den förra kan indelas i musikdrama,
opera s e r i a och opera semiseria
(”halv-seriös” opera). Den komiska o. kan delas i opera
buffa, opéra-comique, Spieloper och Singspiel
m. m., ofta med folkligt inslag. Rent folklig, av
typiskt nationell egenart är bl. a. Spaniens
zar-zuelas. Opéra-comique och Singspiel ha även
talad dialog. Till dessa sluta sig talade skådespel
med musikinlägg, ss. vådevill och Liederspiel. En
specialform av den komiska operan är operett.
O. framgick ur 1500-talets försök att nyskapa
ett drama i antik anda. Musiken i olika former
hade redan på 1400-talet ofta brukats i
teaterstycken. Först med utvecklingen av monodien blev
o. en särskild musikalisk konstform. Caccini
och Peri blevo de första, som i Florens
upp-togo den nya musikstilen, och ett första prov,
på denna var den senares ”Dafne”, som 1594
uppfördes hos Corsi i Florens. Peris ”Euridice”
(1600) var den första opera, som gavs offentligt.
Den nya stilo rappresentativo fick med
Monte-verdi en mera konstnärlig gestaltning. 1637
invigdes i Venedig den första operateatern för
allmänheten. Cavalli och Cesti blevo där de ledande
tonsättarna. Solosången blev med dessa två mera
utbildad, och recitativet fick större dramatisk
livfullhet. Mot 1600-talets slut blev Neapel den
viktigaste medelpunkten. Där verkade A.
Scar-latti. Genom honom fick arian sin rika melodiska
gestaltning, och under 1700-talets förra hälft
fick o. genom neapolitanska skolan en
konsertmässig prägel, där koloratursången genom
skickliga kastratsångare och operasångerskor
utvecklades till praktfull bravursång. Den stora o. med
sina dyrbara sångkrafter fick från 1730-talet en
konkurrent i den lilla komiska o. (opera buffa),
vilken genom Pergolesis ”La serva padrona”
(Neapel 1733) erhöll sitt första mera berömda
verk. — Utanför Italien hade o. odlats efter 1650,
och nationella stilarter hade uppkommit, så t. ex. i
Frankrike genom Lully och Rameau, i England
genom Purcell och i Tyskland genom R. Keiser.
Efter 1750 utbildades den nationella egenarten
än vidare genom den komiska o. Italienarnas
opera buffa utvecklades genom Logroscino,
Pic-cini och Cimarosa, den franska opéra-comique
genom Monsigny, Philidor och Grétry, det
tyska Singspiel genom J. A. Hiller, Dittersdorf,
Schenk och Weigl. Den stora o. reformerades
genom Gluck på 1760-talet, och på 1770-talet
upp
stod en hetsig kamp mellan tysk och italiensk
stil i Paris omkring Gluck och Piccini.
Werther-riktningen inom litteraturen med
sentimentaliteten som yttre verkningsmedel fick sin återklang
inom musiken med opera semiseria (comédie
lar-moyante), där Dalayrac i Frankrike och
Paè-siello i Italien blevo de främsta. Under
1780-talet uppfördes Mozarts betydelsefulla operor,
som fördjupade redan utbildade konstarter. Omkr.
1800 voro de ledande mästarna Cherubini,
Spon-tini och Méhul. Kort därefter fick den
romantiska o. sin stil bestämd genom Rossini i
Italien, Boieldieu och Isouard i Frankrike samt
Spohr, Weber och Marschner i Tyskland.
Efter-romantiken (1830—50), som dels utmärkte sig
genom större känslofullhet och mera
bravurmässig koloratursång, dels genom friskare humor
och kraftigare orkestrala verkningsmedel,
uppbars av Lortzing, Nicolai och Flotow i
Tyskland, Bellini och Donizetti i Italien samt Hérold,
Auber och Adam i Frankrike. Den stora o. fick
en sceniskt verkningsfullare stil genom den
historiska o., vars ledande mästare blevo
Meyer-beer och Halévy. Efter 1850 ägde det stora
genombrottet rum, då stilen betydligt fördjupades
genom R. Wagner, som i sceniskt hänseende
närmast byggde på den historiska o. men musikaliskt
skapade nya former genom att lägga
tyngdpunkten på recitativet och införa ledmotivet som det
psykologiska momentet. I någon mån påverkade
av honom blevo Massenet, Boito och Cornelius.
Oberoende av Wagners musikdrama skrevo Verdi
i Italien, Gounod, Thomas, Bizet och Saint-Saèns
i Frankrike. Genom påverkan från den litterära
realistiska genren uppstod på 1890-talet
”verismen” såsom en reaktion mot Wagnerstilen. Till
denna nya riktning slöto sig Mascagni,
Leonca-vallo, Wolf-Ferrari och Puccini. En rakt
motsatt riktning representerades av Humperdinck
med sagooperan, även denna en reaktion mot
den stora psykologiska o. Av självständigare
hållning äro även Pfitzners legendariska stil och
Strauss’ orkesterbetonade skräck-o. (”Salome”,
”Elektra”) el. hans konversations-o.
(”Rosenkavaljeren”). Nationella o. ha uppstått i Ryssland
med Glinka, Musorgskij, Rimskij-Korsakov,
Tjaj-kovski, i Böhmen med Smetana och Dvorak. De
ständigt fortlöpande huvudstilriktningarna sätta
sin prägel på den moderna tidens o., så
impressionismen med Debussy, Ravel och Schreker,
expressionismen med Schönberg, Stravinskij och
den unge Hindemith, jazz-o. med Weill, Krenek
och Gershwin. Den internationella o., som sedan
1 :a världskriget musikaliskt och textligt mer och
mer avlägsnat sig från Wagner-traditionen,
siktar numera på ”nummer-o.” och blandar gärna
in element från skådespel, sångspel (Orffs ”Die
Kluge”) och film (Menottis ”Konsuln”). En
framträdande roll vinna arkaistiska stilmedel,
särsk. inom den musikaliska neoklassicismen och
neobarocken (Stravinskij s o.-oratorium ”Oedipus
rex”, Milhauds ”Christophe Columbus”,
Honeg-gers ”Konung David”, redan tidigare A. Bergs
”Wozzek”, Busonis ”Doktor Faust”, Hindemiths
”Cardillac”). Bredvid kammaroperan (Brittens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
