Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I (svensk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
Oskar
616
var O. ordf i t. f. regeringen och sökte
genomdriva åtskilliga ekonomiskt liberala förslag.
Intresserad av Englands önskan att anknyta
närmare kommersiella förbindelser, verkade O. bl. a.
för en frihamn på Gotland men måste, efter
ryska kabinettets inskridande, uppge planen. —
Under denna tid dryftade åtskilliga
oppositionsledare planer på gemensamt uppträdande vid
riksdagen, och man trodde sig kunna räkna på O.
för denna ”koalition”, vars syfte kanske ytterst
var konungens abdikation. — Särskilt intresserad
av de nya straffteorierna, tillämpade O. dessa på
Sverige i en till flera språk översatt skrift. ”Om
straff och straff-anstalter” (1840).
Fylld av de bästa avsikter, besteg O. tronen
8 mars 1844. Upphävandet av förbudet mot
umgänge med den avsatta dynastien hälsades med
bifall. O. ägnade sig åt regeringsbestyren med
en plikttrohet, som ej försummade detaljerna.
Men han ville också regera själv och taga äran
av initiativen. En enhetlig ministär existerade ej,
och vanl. utsåg O. på egen hand
statsrådsledamö-terna. I viktiga frågor rådgjorde han ofta med
utomstående el. med riksdagsutskottens
medlemmar; gunstlingar hade han icke, knappast
vänner. O. representerar i Sverige en vid
århundradets mitt inträdd furstemaktsrenässans i
Europa. Vad denne kunskapsrike, för landets bästa
varmt intresserade konung saknade var den
beslutsamhet och starka vilja, som trotsa motståndet.
Med en moderat-liberal ministär mötte O. sin
första riksdag. Till följd av ministärens
neutralitet förkastades ett vilande representationsförslag.
Med större sympatier omfattades
strafflagsförsla-■ get, men det kom
aldrig under behandling.
Däremot genomdrev
konungen personligen
lagen om lika
arvsrätt för son och
dotter. Indragningsmak-tens upphävande
beslöts. Lindring i
näringstvånget, skråväsendets avskaffande
och den första
fattig-vårdsförordningen utmärkte de närmaste
årens hovsamma
reformarbete. Vid 1847
—48 års riksdag fingo de flesta propositionerna
falla. Representationskommitténs förslag endast
överlämnades till ständernas kännedom.
Marsoro-ligheterna 1848 i Stockholm föranledde O. att
nästan helt ombilda ministären, vars huvuduppgift blev
att utarbeta ett nytt representationsförslag.
Förkastandet av detta blev en svår desillusion för
honom. De mera liberala statsråden ersattes snart
av strängt konservativa. Efter
representationsförslagets skrinläggande påbörjades ekonomiska
reformer. 1853—54 års riksdag bildar epok i
brännvinslagstiftningen och statens
järnvägspoli-tik. Efter riksdagen fick ministären en mera
moderat-liberal prägel. Betydande steg i riktning
mot frihandel togos vid nästa riksdag, en
propo
sition om ogift kvinnas myndighet vid 25 års
ålder antogs, och konventikelplakatet upphävdes.
Utrikespolitiken ansåg O. som sitt särskilda
område, och han framstod som en mästare i
diplomatisk ”Kleinkunst”. O. sökte här tillgodose
de liberala önskemål han på andra fält nödgats
lämna. Skandinavismen omfattades med sympati.
När efter Fredrik VII:s tronbestigning uppror
utbröt i Slesvig-Holstein, som understöddes av
Tyska förbundet och Preussen, avslöt O. med
Danmark en konvention om hjälpsändning. En
mindre svensk-norsk styrka överfördes till Fyn,
och Jylland utrymdes snart av de tyska trupperna.
Från Malmö ledde O. personligen
underhandlingar, som förde till stillestånd. Kriget återupptogs
1849, men preliminär fr ed slöts 10 juli s. å., och
under det nya stilleståndet hölls n. Slesvig
besatt av svensk-norska trupper. Efter freden
deltog Sverige i de förhandlingar, som avsågo
bevarande av danska rikets integritet och ordnande
av dess tronföljd. Sveriges förhållande till
Ryssland ändrades väsentligt under O:s regering. 1847
återupptogos förhandlingarna i finnmarks frågan
men blevo resultatlösa. O:s i samråd med
Danmark 1853 avgivna neutralitetsförklaring var
ovälkommen för Ryssland, och västmakternas
1854 påbörjade lockelser funno hos O ett
villigt öra. Som villkor för sin anslutning
fordrade han, att kriget skulle vidgas till ett
europeiskt, Finland återförenas med Sverige m. m.
Underhandlingarna resulterade i
”novembertraktaten” 1855. O. överraskades emellertid av
Rysslands antagande av fredsvillkoren, och under
fredsförhandlingarna kunde hans önskningar
endast tillgodoses genom deklarationen, att
Ålands-öarna ej vidare fingo befästas. — Under
inflytande av det spända förhållandet till Ryssland
drevs O. in på en mera skandinavisk politik.
Närmaste mål var ett försvarsförbund med
Danmark, och O. tillställde 1857 Fredrik VII ett
egenhändigt traktatutkast därom. Denne
förklarade sig ej kunna godkänna förslaget, då Holstein
ej vore inbegripet. Denna snöpliga utgång av
O:s följdriktigaste utrikespolitiska initiativ
sårade honom djupt.
Som främling för bägge rikena hade Karl
Johan varit en opartisk unionskonung. O., som
fått rent svensk uppfostran, torde haft svårare
att tillmötesgå Norge. Trots svenskt motstånd
sanktionerade han emellertid lagar om
unions-vapen och -märke i de båda rikenas örlogs- och
handelsflaggor. Ny konsulsstadga utkom 1858,
och rikenas bidrag till utrikesbudgeten och den
fasta konsulsfonden reglerades. Men förslagen
att bestämma deras bidrag till det gemensamma
försvaret, ordna deras inbördes handel och
sjöfart m. m. stannade på papperet el. förkastades
i Norge.
O:s hälsa hade aldrig varit stark, och redan
tidigt hade hos honom märkts en sällsam
själs-frånvaro. Hösten 1852 förvärrades hans
sjukdom, så att den i riksakten föreskrivna
otympliga interimsregeringen två ggr måste fungera.
Fram på året 1853 kunde O. med ökad iver
ägna sig åt regeringsbestyren. Men 1857 bröt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
