Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oslo universitet, Universitetet i Oslo - Osman - Osmaner - Osmiridium - Osmium - Osmometer - Osmos - Osmotiskt tillstånd - Osmotiskt tryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
for teoretiskt astrofysikk och det stora
Fysisk-kjemiske institutt (färdigt 1935), till vilket t v.
hela den matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens verksamhet är förlagd. Medicinska fakulteten
är koncentrerad till Rikshospitalet. Stortinget
fattade 1951 beslut om att all framtida utbyggnad
av O. skall koncentreras till
Blindern-Gaustad-områdena. O. har c:a 100 professorer och 5,000
studenter. — Litt.: G. V. Morgenstierne,
”Kristiania univ.” (1914); W. Brandt, ”Oslouniv. i
kamp” (1943).
Osmän, turkiska sultaner. — 1) O. I Ghazi,
”segraren” (1259—1326), det osmanska rikets
grundläggare, son till den ogusiske stamhövdingen
Ertogrul. Han efterträdde 1288 sin far, intog
seldjukernas tron i Konia (Iconium) 1300 och
gjorde sig till herre över en stor del av det
sönderfallna seldjukväldet och flera grekiska
områden i Mindre Asien. — 2) O. II (1605—22),
Ahmed I:s son. Han tillträdde 1618 regeringen,
men när han senare upptog kampen mot
janit-scharkårens självsvåld, blev han av sin egen
skyddsvakt fängslad och avlivad 1622. — 3) O.
III, Mustafa II :s son, efterträdde 1754 sin
broder Mahmud I och dog 1757.
Osmäner, nationalitetsnamn, betecknande de
turkar, som tillhörde det av Osman I grundade
Osmanska riket. O. har använts ända intill
Osmanska rikets fall genom den av Mustafa Kemal
grundade turkiska republiken, där ordet är
förbjudet och ersatt med turk och dess olika
sammansättningar.
Osmiridium, ett tennvitt till stålgrått, av
os-mium och iridium i växlande proportioner
bestående mineral med hårdheten 6—7 och spec. v.
19—21. O. användes huvudsaki. till spetsar för
reservoarpennor.
Osmium [å’s-] (av grek, osmè, lukt, med
hänsyn till tetroxidens karakteristiska lukt),
grundämne, tillhörande platinametallernas grupp, som i
ringa mängd förekommer i gedigen platina och,
legerat med iridium, i osmiridium. O. är en blåvit,
mycket hård metall med spec. v. 22,48, smpt 2,700°.
Dess kem. tecken är Os, atomvikten 190,2,
atomnumret 76. O. användes i reservoarpennspetsar.
Glödtråden i de första metalltrådslamporna
bestod av o., men detta har nu helt ersatts av
volfram, som är billigare. Firmanamnet Osram är
en sammandragning av osmium och volfram.
Osmométer, se Osmotiskt tryck.
Osmos [-å’s], se Osmotiskt tryck.
Osmotiskt tillstånd [-må’-], de egenskaper
hos cellen, som betingas av dess karaktär av
os-motisk cell (se Osmotiskt tryck). Den osmotiskt
verksamma lösningen är cellsaften, vilken
spänner ut cytoplasman, så att denna trycker mot
cellväggen. För en enskild cell gäller alltid 5 =
O—T, där O betyder osmotiska värdet i
cellsaften, 5 sugkraften hos cellen, d. v. s.
den kraft, med vilken cellen suger till sig vatten,
och T turgortrycket, plasmans tryck mot
cellväggen, vilket ger cellen dess fasthet. Detta
motverkas av cellväggens elastiska mottryck,
väggtrycket W, varvid W = T. Om cellen
tager upp så mycket vatten den förmår
(vatten
Osman—Osmotiskt tryck
630
mättnad), blir S = noll och O = T. T har då
sitt högsta värde och växten sin största fasthet
(är turgescent). Om cellen förlorar vatten,
ökas 5" och minskar T; då T = noll (och W =
noll), är 5 = O; väggen är avslappad, den och
plasman trycka icke längre mot varandra,
växten förlorar sin fasthet, plasmolys inträder,
växten slokar el. vissnar. I en vävnad trycka de
enskilda cellerna på varandra, och vävnader med
olika byggnad kunna ha olika 0., ehuru de gränsa
till varandra, vilket leder till
vävnadsspänningar (A); o. uttryckes då med formeln:
S — O — (T + A). — O. är av största vikt för
bl. a. växtens vattenhushållning, tillväxt och
rörelser.
Osmotiskt tryck [-må’-]. Om man över en
lösning av t. ex. socker i vatten försiktigt skiktar
rent vatten, förblir icke systemet i detta tillstånd.
På samma sätt som vid en gas, vars
koncentration icke är lika överallt, börjar sockret på gr.
av diffusion att utbreda sig i vattnet, och denna
strävan upphör först, när sockret är likformigt
fördelat i hela vattenmängden. Diffusion är en
yttring av molekylernas rörelser, och liksom i
en gas ha de lösta molekylerna olika hastighet
beroende på deras storlek och massa. Denna
skillnad i hastighet kan påvisas genom att man låter
diffusionen ske genom en membran, t. ex.
pergamentpapper. Diffusionen genom en dylik kallas
o s m o s (stundom kallat d i o s m 0 s för att
framhålla egenskapen att genomtränga).
Sockermolekylernas strävan att genom diffusion minska
lösningens koncentration är analog med gasernas
tryck, som ständigt vill utvidga gasen, och kallas
för sockerlösningens osmotiska tryck. En
diffundering av vätska in i ett kärl kallas
end-o s m 0 s. O. kan påvisas vid vanlig osmos men
iakttages lättast vid membraner med specifika
egenskaper, s. k. semipermeabla
(halvge-nomträngliga) membraner, vilka genomsläppa
lösningsmedlet men ej det lösta ämnet. En lämplig
sådan membran för studiet av 0. består av
ferro-cyankoppar, utfälld i en oglaserad, porös
ler-cylinder. Slutes en sådan lercylinder, som fullst.
fyllts med en sockerlösning, upptill med en propp,
vari ett tunt rör är anbragt, och apparaten
därefter nedbringas i en bägare med rent vatten,
inträffar följ.: Då sockermolekylerna, som
sträva efter att intaga så stor volym som möjligt,
d. v. s. minska koncentrationen, icke kunna gå
igenom den halvgenomträngliga membranen, sker
denna koncentrationsutj ämning därigenom, att
vattnet tränger in i sockerlösningen. Härvid
kommer lösningen att stiga i det tunna röret, tills
det genom vätskepelaren utövade trycket är lika
med lösningens o. En sådan apparat för
bestämning av o. kallas osmometer. — Det har
visat sig, att o. i utspädda lösningar är fullst.
analogt med gastrycket. Härav följer, att ett ämne
i lösning utövar samma tryck, som om det
befunnit sig i gasform vid samma volym. O. växer
och avtager proportionellt med mängden av det
upplösta ämnet. Vidare har det visat sig, att
lösningar, som innehålla lika många molekyler löst
ämne per 1, s. k. ekvimolekylära lösningar, ha
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
