Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oterdahl, Jeanna - Otfrid (Otfried) - Othello - Othem - Otho, Marcus Salvius - Othrys - Otiatri, otologi - Otillräknelighet - Otit - Otium - Otolit - Otologi - Otomi - Otorhinolyrangologi - Otoskleros - Otoskop - Otra el. Otteråen - Otrante, hertigar av - Otranto - Otrantosundet - Otricoli - Oträngt mål - Otta - Ottar (kung) - Ottar (norsk hövding) - Ottarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Otfrid—Ottarp
656
ningsarbetet. Hon har tills, m. H. Celander utg.
bl. a. läseböckerna ”Saga och sanning” (2 bd,
1918—25) och ”Nordisk läsning” (1931); ensam
har hon för skolbruk utg. ”Grekiska sagor”
(1927). Mycket populära ha hennes sagor och
visor för barn blivit, bl. a. ”Blommornas bok”
(1905) och ”Dags visor” (1911). I samband
med hennes verksamhet som lärarinna stå också
en rad morgonandaktssaml., som hon utg. O:s
religiösa livssyn
präglar helt det
författarskap, där hon vänder
sig till vuxna. Hon har
skrivit uppbyggei
seböcker, bl. a. ”Min
lilla bönbok” (1943),
handledningar i fråga
om ungdomsproblem,
ss. ”Ditt ansvar som
kvinna” (1929) och
”Korta brev till min
vän Birgitta” (1945),
romaner och
berät-telsesaml., ss. ”Ett
gammalt borgarhem”
(1913), ”Inger Skram” (1919),
”Brittsommar” (1922), ”Skolflickor” (1924), ”Möten
på vägen” (1934), ”Vårdträdet” (1938), ”Fågel
Vinglös” (1941) och ”Bukett i november” (1949),
samt dikter, ”Några dikter” (1915, 8:e utökade
uppl. 1942 under titeln ”Dikter”); två av O:s
dikter ha intagits i svenska psalmboken (nr 516
och 527). O. har också skrivit populärt hållna
biogr., ”Herrgårdsflickan som blev
världsberömd” (1948) om Selma Lagerlöf och ”Hon
älskade människorna” (1950) om Fredrika
Bre-mer, samt utg. ”Levande låga” (1951), en
Fred-rika-Bremer-antologi med kommentar. — Litt.:
Märta Lindqvist, ”Människor” (1938).
Otfrid [å’tfrit] (Otfried), fornhögtysk
författare, f. omkr. 800 i dåv. Sydfranken (nu n.
Elsass), där han sedan levde som munk. O. var
lärjunge till Hrabanus Maurus i Fulda. Av hans
verk har blott bevarats ”Evangeliebok”
(Evange-lieharmoni) från omkr. år 870, en versifierad
skildring av Jesu liv enl. de fyra evangelisterna
(utg. 1882), den äldsta kända rimmade
fornhög-tyska dikten.
Othe’llo (”moren i Venedig”), huvudpersonen
i Shakespeares sorgespel ”Othello”, vilken av
ogrundad svartsjuka mördar sin maka,
Desdemon a; ur pj äsen har libretton tagits till operor
av Rossini och Verdi.
Othem, socken på Gotland, blev 1936 Slite
köping.
O’tho, Marcus Salvius, romersk kejsare
(f. 32 e. Kr.), förtrogen och umgängesvän till
kejsar Nero, förmäld med Poppaea Sabina, som
sedan blev Neros älskarinna och gemål. O.
visade som ståthållare i Lusitanien kraft och
duglighet, gjorde uppror mot Galba och blev efter
mordet på denne själv kejsare (jan. 69). Efter
ett nederlag mot medtävlaren Vitellius gav O.
sig själv döden (april 69).
Öthrys [å’bris], bergmassiv i Grekland,
skil
jer Thessalien från mell. Grekland; högsta punkt
1,726 m ö. h.
Otiatri, o t o 1 o g i, läran om öronsj ukdomarna.
Otillräknelighet, jur., se Tillräknelighet.
Otit (lat. otitis), öroninflammation, se
Öronsj ukdomar.
Otium [sv. utt. ö’ts-], lat., lugn; ledighet:
privatliv; pensionsålder. — Otium cum d i
g-n i t ä t e, välförtjänt vila.
Otolit, med., öronsten, se öronsjukdomar.
Otologi, läran om örat och dess sjukdomar.
Otomi, indianstam i n. v. delen av staten
Mexico samt i stora delar av angränsande stater.
De uppgingo 1930 till 300,000, varav 125,000
endast tala det ursprungliga språket, som icke
är besläktat med något annat språk.
Antropolo-giskt skilja sig o. ganska mycket från
kringboende stammar. De ha ännu bevarat många
ursprungliga drag.
Otorhinolaryngologi, läran om öron-,
näs-och halssjukdomar.
Otoskleros [-å’s] (av grek, ous, gen. oto’s.
öra, och sk ler o’s, hård), se öronsj ukdomar.
Otoskop [-skå’p], instrument för
undersökning av hörselgången, trumhålan m. m.
Otra el. O 11 e r å e n, norska Sörlandets
längsta flod, från trakten av Haukelifjällen
genom Setesdal till Skagerak vid Kristiansand;
längd omkr. 240 km, flodområde omkr. 3,700
km2. Kallas i nedre loppet även Torridalselv
Flera större utbyggda vattenfall.
Otrante [åträ’t], hertigar av O. J.
Fou-ché fick 1809 av Napoleon I titeln hertig
d’Otran-te. Två yngre söner till honom flyttade på
1820-talet till Sverige, där släktens huvudman burit
hertigtiteln.
Otranto [å’trantå], forntidens Hydruntum,
stad i sydöstligaste Italien, på v. kusten av det
71 km breda Otrantosundet; c:a 3,000 inv.
Otrantosundet [å’trantå-], inloppet till
Adriatiska havet.
Otricoli [åtri’kåli], by i Italien, 55 km n. orn
Rom; bland där påträffade fornfynd märkes en
Zeusbyst (Zeus Otricoli), nu i Vatikanen.
Oträngt mål, utan en (objektivt bedömt)
tvingande anledning vidtagen åtgärd.
Otta, älv i Opland fylke, Norge, en c:a 155
km lång biflod till Gudbrandsdalslågen,
upprinner c:a 6 km innanför Geirangerfjord, bildar
Vågåvatn (27,64 km2, 362 m ö. h.) och mynnar
ut i Lågen vid Otta stationssamhälle,
288 m ö. h., (c:a 900 inv.). Flodområde 3,610 km2.
Ottar, kung, se Ottar Vendelkråka.
Ottar, norsk hövding, företog en resa från
Hålogaland norrut till Bjarmaland, varom en
berättelse är bevarad i den på Alfred den stores
initiativ verkställda övers, av Orosius’ historia.
Berättelsen innehåller åtskilliga värdefulla
upplysningar om förhållanden i n. Skandinavien
under tiden inemot 900.
Ottarp, sn i Malmöhus län, Luggude hd, n. ö.
om Landskrona; 29,21 km2, 1,070 inv. (1953).
Vågig slättbygd, genomfluten av Kvistoftaån i
en djup dalgång. 2,528 har åker. Egendom:
Bäl-teberga (se d. o.). Kyrkan är urspr. från omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
