Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto I (konung av Grekland) - Otto I, den store (konung av Tyskland) - Otto II (konung av Tyskland) - Otto III (konung av Tyskland) - Otto IV (konung av Tyskland) - Otto (tronpretendent till Österrike-Ungern)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Otto
662
kom 1833 till Grekland med ett regentskapsråd;
de bayerska rådgivarna fortsatte att i strid mot
önskningar om ett nationellt rike styra landet
även en tid efter det att O. 1835 själv tillträtt
regeringen. Den välmenande men obetydlige O.
var icke vuxen sin ställning och avsattes okt.
1862.
Tysk-romerska riket. 1) Otto I, den store,
konung av Tyskland, romersk kejsare (912—973),
son till Hennk I, vilken han 936 efterträdde
som tysk konung. Emot stamhertigarna hävdade
O. den kungliga myndigheten. För att bryta den
partikularism, som hade sitt förnämsta stöd i
de gamla hertigätterna, utnämnde O. sina
anhängare till hertigar; småningom kommo alla
stamhertigdömena i händerna på medlemmar av
O:s familj. Samtidigt inskränktes
stamhertigarnas befogenheter. O. låg i ständiga strider med
slaverna och erövrade från dem allt land intill
Oder. Polens och Böhmens hertigar erkände O:s
överhöghet. Särskilt i Italien gjorde sig O.
gällande. Konung Lothar II :s änka, Adelheid,
bön-föll O. om bistånd mot Berengar av Ivrca, och
O. företog 951 ett tåg till Italien, antog titeln
langobardernas konung och tvang Berengar att
erkänna hans överhöghet. S. å. äktade han
Adelheid. O:s son Ludolf förband sig med Konrad
den röde av Franken och gjorde 953 uppror. De
upproriska knöto förbindelser med ungrarna, vilka
954 inbröto i Bayern. 955 segrade O. vid Lech
över dessa, en seger, som befriade Västerlandet
från faran från detta håll. — Redan tidigare
hade O. börjat söka ett stöd hos kyrkan. Det
tyska prästerskapet utbildades under ledning av
O. tillgivna biskopar, ss. hans egen broder Bruno.
Påven Johannes XII anropade O. om hjälp mot
Berengar. O. infann sig 962 i Italien, och 2 febr,
s. å. lät han i Rom kröna sig till romersk
kejsare, varvid kejsarens inflytande över påvevalen
stadfästes. Efter Berengars död (936) var O.
obestridd härskare i hela n. och mell. Italien. —
O. är en av den tyska historiens största
härskargestalter. Han förenade hänsynslös energi med
ovanlig politisk klokhet. Hans främsta verk är
skapandet av ”det heliga romerska riket av tyska
nationen”. — Litt.: A. Cartellieri, ”Die
Welt-stellung des deutschen Reiches 911—1047” (1932).
2) Otto II, konung av Tyskland, romersk
kejsare (omkr. 955—983), son till O. I och
Adelheid. O. övertog vid faderns död 973
regeringen, sökte liksom han sitt förnämsta stöd i
kyrkan och fullföljde även i övrigt hans politik.
974 nedslog han ett uppror av den danske kungen
Harald Gormsson och lyckades 974—978
säkerställa sitt välde gentemot upproriska furstar i
Tyskland och de slaviska länderna. 978—980
värnade han Lothringen mot ett franskt angrepp.
980 drog O. över Rom till s. Italien, där han
982 nära Cotrone i Kalabrien led ett
förkrossande nederlag mot saracenerna. Under
förberedelserna till ett nytt syditalienskt fälttåg avled O.
plötsligt. Med sin gemål, Theofano, dotter till
östromerske kejsaren Romanos II, hade han
sonen Otto.
3) Otto III, konung av Tyskland, romersk
kejsare, den föreg:s son (980—1002). Efter
några års strider med hertig Henrik av Bayern,
som gjorde anspråk på förmynderskapet för O.,
övertogs styrelsen av en förmyndarregering
under ledning av O:s moder, Theofano, och efter
hennes död (991) av hans farmoder, Adelheid.
O. övertog själv regeringen 995. Han hade fått
en omsorgsfull uppfostran, i vilken romersk och
grekisk bildning spelade huvudrollen. 996 drog
O. till Italien, lät där välja sin frände Bruno till
påve (Gregorius V) och mottog sedan ur
dennes hand kejsarkronan. Avgörande inflytande på
den unge kejsaren fingo utlänningar, i synnerhet
den franske prelaten Gerbert, vilken Ö. efter
Gregorius V:s död (999) av egen
maktfullkomlighet utnämnde till påve (Sylvester 11).
Besjälad av en hänsynslös maktkänsla och djupt
gripen av tidens asketiska och mystiska rörelser,
ville O. återupprätta det romerska världsväldet.
Rom skulle bli dess huvudstad. I förvaltning och
hovceremoniel upptogos romerska och
bysantinska element. Men styrelsen skulle ha en teokratisk
karaktär; kejsaren och påven som en enhetlig
makt skulle utöva världsherraväldet. De
närmare liggande politiska uppgifterna, särskilt i
Tyskland, försummades; Ungern, Böhmen och Polen
emanciperade sig från Tyska riket. Uppror hade
redan utbrutit i Tyskland, då O. dog.
4) Otto IV, konung av Tyskland, romersk
kejsare (1182—1218), son till Henrik Lejonet
Redan genom arv hertig av Braunschweig,
gjordes han av morbrodern Rikard Lejonhjärta
också till hertig av Akvitanien. Efter Henrik VI :s
död valdes han av ärkebiskop Adolf av Köln
och dennes anhängare till tysk konung (9 juni
1198), sedan det hohenstaufenska partiet kort
förut utkorat Filip av Schwaben, vilket
framkallade ett långvarigt krig. O. fick först hjälp
av sin morbror, och 1201 erkändes han av påven
Innocentius III som rättmätig kung; efter några
år hade han vunnit större delen av Tyskland på
sin sida. Men lyckan vände sig, och efter slaget
vid Wassenberg (1206) hade O. endast
Braunschweig kvar. Efter mordet på Filip (1208)
underkastade sig O. ett nyval, vann därigenom
allmän anslutning och blev 1208 för andra gången
vald till konung. Innocentius krönte honom 1209
till kejsare. Men då O. sökte hävda kejsarens
och rikets auktoritet i Italien, lyste Innocentius
honom i bann (1210). Fredrik II kröntes 1212
till tysk konung. O. slöt s. å. en allians med
England mot Filip II August av Frankrike;
sedan denna sprängts genom slaget vid Bouvines
(1214), var hans motstånd brutet. — Litt: J.
Jastrow och G. Winter, ”Deutsche Geschichte im
Zeitalter der Hohenstaufen”, II (1901).
Österrike-Ungern. Otto (Franz Joseph Otto),
tronpretendent (f. 1912), son till kejsar Karl I
av Österrike-Ungern, var 1916—18
österrikiskungersk tronföljare och blev vid faderns död
tronpretendent. Han återfick 1935 de
habsburgs-ka domänerna i Österrike, och diskussionen om
hans eventuella tronbestigning i detta land var
tidvis livlig. Vid den tyska ockupationen av
Österrike 1938 uttalade han sig ivrigt mot de nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
