Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pa (kemi) - Pa. - p.a. - Paardeberg - Paasche, Fredrik - Paasikivi, Juho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Pa—Paasikivi
702
Pa, kemiskt tecken för i atom protaktinium.
Pa., förk. för Pennsylvania.
p.a., förk. för per adress, under adress, och
lat. pro anno, om året, årligen.
Paardeberg [pä’rdabärk], bergshöjd i
Oranje-fristaten s. ö. om Kimberley, 1,290 m ö. h.; se
Boerkriget, sp. 345.
Paasche [på’ska], Johan Fredrik, norsk
litteraturhistoriker (1886—1943), fil. dr 1915, doc. i
tysk litteraturhistoria 1917, prof, i europeisk
litteraturhistoria 1920, allt vid Oslo univ. P:s
forskning gällde framför allt isländsk och medeltida
norsk historia och litteratur. Kristendomens
betydelse för den gammalnorska kulturen har han
undersökt i ”Kristendom og kvad. En studie i
norrön middelalder” (1914), vartill slöt sig en övers,
av ”Lilja. Et kvad til Guds moder” (1915). P.
utgav dessutom ”Luther” (1917), ”Kong Sverre”
(1920, ny uppl. 1923),
”Olav den hellige”
(1921), ”Snorre
Stur-lason og Sturlungerne”
(1922) och ”Isländske
inntrykk” (1927). Sina
forskningar i
fornis-ländsk och fornnorsk
litteratur
sammanfattade han i bd 1 av
”Norsk
litteraturhisto-rie” (1924), som han
utgav tills, m. Fr. Bull
och där han även
skrev bd 3, ”Norges
litteratur fra 1814
til 1850-aarene” (1932). Av ett planerat stort
arbete om Norges utveckling under vikingatiden
och medeltiden utkom bd 1, ”Landet med de
mörke skibene” (1938). P. var sin tids mest
uppskattade föreläsare vid Oslo univ. 1938 inrättades
för honom en personlig professur i
medeltidslitteratur. — P. blev vid sidan av Odd Nansen
den ledande kraften i den hjälpverksamhet för
tyska flyktingar, som Nansenhjelpen organiserade
från 1937. I skrift och tal vände han sig
oförtrutet mot tidens antidemokratiska strömningar.
Efter den tyska ockupationen av Norge 1940
flydde P. till Sverige, där han blev den andlige
ledaren för de norska flyktingarna. Han avsattes
1941 av Quisling-regeringen och blev s. å. teol.
heders-dr i Uppsala, till vars univ. han knöts som
lärare. Han avled i Stockholm. — Ett urval av
P:s skrifter, red. av Ph. Houm, utg. 1948 i 4
bd. — Litt.: H. Elovson, ”F. P.” (i
”Vetenskaps-societetens i Lund årsb.”, 1943); Ph. Houm, ”F.
P.” (1944).
Paasikivi [pä’s-], Juho Kusti, finländsk
statsman, president (f. 1870), jur. dr 1901, adjunkt i
förvaltningsrätt vid Helsingfors univ. 1902,
över-dir. i Statskontoret 1903 och verkst. dir. i
Kan-sallis-osake-pankki 1914—34; 1930 statsråds titel.
P. var alltifrån 1900-talets första årtionde
politiskt verksam inom Finska partiet
(gammalfinnarna). Han deltog 1905—06 i arbetet på den stora
lantdagsreformen, var 1907—13 led. av lantdagen
och tillhörde 1908—09 senaten som chef för dess
finansexp. Vid Svinhufvuds val till
riksföreståndare i maj 1918 blev P. regeringschef. Hans
ministär, som var starkt högerorienterad, avgick
i nov. s. å. Vid den omdaning av partierna, som
följde efter Finlands frigörelse, anslöt sig P.
till Nationella samlingspartiet. Han var en av
detta partis ledare, var ordf, i den delegation, som
1920 avslöt freden i Dorpat med Ryssland, samt
hade flera offentliga uppdrag men ägnade sig
främst åt sitt lands ekonomiska liv, där han var
en förgrundsgestalt. 1936 accepterade P. posten
som sändebud i Stockholm och verkade där med
framgång för svenskt-finskt samarbete och för
Finlands anslutning till de neutrala nordiska
staterna. När ryska regeringen i okt. 1939 krävde,
att ett befullmäktigat sändebud skulle skickas till
Moskva för att underhandla om ”konkreta
politiska frågor”, utsågs därtill P. Förhandlingarna,
i vilka senare även
Tanner deltog på
finländsk sida, utföllo
negativt. Efter
krigsutbrottet blev P.
minister utan portfölj.
I mars 1940 var P.
jämte Ryti Finlands
representant vid
avslutandet av freden i
Moskva. Efter denna
blev han Finlands
sändebud i Moskva. I
de många och svåra
förhandlingar, som nu
följde mellan
Sovjet
unionen och Finland, lade P. i dagen stor
skicklighet och realistisk klarsyn. Han tillrådde sin
regering att göra eftergifter för vissa ryska krav men
förmådde även Sovjetregeringen till moderation.
Med ogillande betraktade han de närmanden, som
ägde rum mellan Finland och Tyskland. P. kunde
icke förmå sin regering att tillmötesgå de ryska
villkoren och lämnade i maj 1941 Moskva. Ju
tydligare det blev, att Tyskland skulle förlora 2:a
världskriget, desto mer trädde P., som tillvunnit
sig den ryska statsledningens respekt och
erkännande, i centrum för den politiska diskussionen i
Finland. I febr. 1944 sammanträffade han med
Sovjetunionens ambassadör i Stockholm samt
anhöll om och fick uppgift rörande de ryska
villkoren för Finlands utträde ur kriget. Den så
inledda kontakten följdes av rysk-finska
underhandlingar, varvid P. jämte utrikesminister
Enckell i mars s. å. ånyo besökte Moskva. Det
omedelbara resultatet blev negativt, men
förhandlingarna återupptogos och ledde 19/g till
vapenstillestånd. I nov. s. å. blev P. statsminister och
chef för en samlingsregering, i vilken alla partier
voro företrädda och som rekonstruerades i april
1945 efter nyvalen till riksdagen. I mars 1946
valdes P. med överväldigande majoritet till
Finlands president och återvaldes därtill i febr. 1950
mot folkdemokraternas och agrarernas röster. P.
framstår som den starke mannen i efterkrigstidens
Finland. Hans redan före 1945 vid upprepade
tillfällen ådagalagda vilja att uppnå verkligt
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
