Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paleolitiska kulturer, paleoliticum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
Paleolitiska kulturer
728
kulturen. Den andra terrassen, 30-m-terrassen, har
bildats dels under Mindel-Riss-interglacialen, dels
under Riss-istiden. Den sistn:s avlagringar
utgöras av äldre löss. Inom denna terrass har
man kunnat stratigrafiskt följa
acheuléen-kulturen fr. o. m. dess andra stadium t. o. m. dess
sjunde och sista. Den tredje terrassen,
10-m-terrassen, har lämnat fynd, som täcka hela
leval-loisien-kulturen, vilka kommit i dagen inom de
äldre Würm-avlagringarna. I ytskiktet
förekomma yngre paleoliticum, mesoliticum och
neoliti-cum.
De yngre el. ”övre” p. äro helt och hållet
art-skilda från de äldre, och det är icke fråga om
någon utveckling från moustérien till aurignacien.
På samma sätt som moustérien-kulturen är
intimt förbunden med neanderthalrasen, äro de
yngre p. resultatet av de rasers verksamhet, som
man brukar sammanfatta under benämningen
Homo sapiens fossilis. Skillnaden markeras i
flintmaterialet framför allt därigenom, att det nu är
spånindustrierna, som dominera, och inom
redskapsmaterialet intaga framför allt i Europa
sticklarna en dominerande plats, och mikroliter
börja förekomma. I Västeuropa kan man uppdela
de yngre p. i tre huvudgrupper: aurignacien,
solutréen och magdalénien.
I Dordogne, det klassiska fyndområdet för
yngre paleoliticum, överlagras den sena
mousté-rien-industrien av en helt ny kultur, au r i g n
a-c i e n. Eftersom man inom den sistn. kulturen
kan skönja en klar utveckling, brukar man
uppdela den i fem faser, av vilka de två äldsta
sammanfattas under beteckningen périgordien,
den mellersta brukar kallas egentliga
aurignacien och de två yngsta sammanfattas under
beteckningen gravettien. I den äldsta fasen
finnas några enstaka artefakttyper, små
handkilar, skivor, kantskrapor och spetsar, som visa
en viss släktskap med moustérien, men vid sidan
därav förekomma spånskrapor och spånknivar av
helt ny typ. Den andra fasen karakteriseras
framför allt av de s. k. chåtelperron-knivarna. I den
tredje fasen komma nya serier av redskap, bland
vilka de kölformiga skraporna komma att spela
den största rollen i den fortsatta
kulturutvecklingen, men dessutom förekomma näbbformiga
sticklar (burin busqué) och benspjutspetsar med
kluven bas. I den fjärde fasen förekommer som
en nyhet gravette-knivar och i den femte
Font-Robert-spetsar. Också på ett annat område
innebär aurignacien en väsentlig förändring i
fyndmaterialet, därigenom att f. f. g. dekorerade
föremål, s. k. art mobilier, påträffas. Av särskilt
intresse äro små statyetter av mammutelfenben
el. finkomig bergart, som man funnit i
Västeuropa, Mellaneuropa, Ryssland och ända bort i mell.
Sibirien. Aurignacien-kulturen har mycket
vidsträckt spridning, omfattande n. Spanien, s.
Frankrike, England upp till Derbyshire, Palestina,
Östafrika och Asien ända bort till n. Kina. I
Nordafrika förekommer en variant, som kallas
c a p s i e n.
Man antar, att s o 1 u t r é e n-kulturens bärare
strömmade in över Västeuropa under en snabb
folkvandring, och de utomordentligt välformade
vapen, som dessa hade till sitt förfogande i form
av de lagerbärsblads- el. pilbladsformade
spjutspetsarna, vilka kunnat framställas tack vare en
nyuppfunnen avspaltningsteknik, ha medfört, att
man velat se solutréen-kulturens framträngande
som ett dramatiskt skeende. Denna nya
kulturgrupp höll sig mestadels till slätterna, och detta
gör, att man har en något fattigare bild av denna
kultur, eftersom boplatsernas fyndmaterial icke
kan jämföras med de kvantiteter, som ofta
samlas i aurignaciens och magdaléniens
shelter-bo-platser. Ej heller föreligga så rika fynd av
konstnärlig produktion. I Dordogne och Pyrenéerna
finnas dock ett antal fyndplatser med
representativa artefaktsaml., som visa, att vid sidan av de
elegant formade spjut- och pilspetsarna också
förekomma talrika spånskrapor, sticklar och
benredskap, liknande dem som finnas i de övriga
yngre p. Solutréen-industrien har en betydligt
mer begränsad utbredning än aurignacien. Den
har t. ex. på Pyreneiska halvön icke trängt s.
om Pyrenéerna annat än längs medelhavskusten,
där den når ner till Valencia (Parpallö). Den
förekommer över huvud taget icke s. om Alperna
men har belagts i s. England och i n. Ungern och
bort mot Svarta havet. Solutréen-kulturen kan i
Västeuropa dateras till den senaste istidens andra
maximum, Würm II.
Inom de delar av aurignacien-kulturens gamla
område, som icke berördes av solutréen-kulturens
spridning, fortsatte utvecklingen obruten. I
Frankrike däremot utbildades ur blandningen av
aurignacien och solutréen en ny kultur,
magdalénien, som enklast kan karakteriseras som
renjägartid. Bland benredskapen märkas
”kommandostaven” (Båton-de-commandement),
har-puner, nålar och spetsar, och det är karakteristiskt,
att dessa mycket ofta äro dekorerade med
djurframställningar el. geometrisk ornamentik. Det
förtjänar påpekas, att magdalénien-kulturen i sin
spridning är starkt begränsad till Frankrike och
nordligaste Spanien samt längs spanska
medelhavskusten ned till prov. Malaga (La Pileta). österut,
t. ex. i Mähren (Unter-Wisternitz, Pfedmost),
fortlevde aurignacien-kulturen ända till senaste
istidens slut. Under magdalénien-kulturens
slutskede, som synes sammanfalla till tiden med den
senaste istidens slut, kan man i både
Pyrenéer-området och Dordogne skönja en förändring i
materialet. Lusten att dekorera redskapen
avmattas, grottkonsten upphör, nya flintredskapsformer,
blockskrapor, runda skrapor etc. börja
förekomma, samtidigt som benindustrien blir betydligt
formfattigare. Detta sammanhänger med att de
nya klimatförhållandena förändrade vegetationen
och faunan, vilket framtvingade en nyorientering
hos den mänskliga kulturen, en anpassning, som
medförde övergången från paleolitisk till
mesoli-tisk stenålder. — Om fynd av människa under
p. se Människan, sp. 524 ff. — Litt.: H. L.
Movius, ”Early man and pleistocene stratigraphy
in Southern and Eastern Asia” (1944); F. E.
Zeuner, ”Dating the past” (1946); D. Peyrony,
”Éléments de préhistoire” (5 :e uppl. 1948); M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
