Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parabel - Parabellum - Parabolisk - Paraboloid - Paracelsus (Theophrastus von Hohenheim) - Parad - Paraddagar - Paraddräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Parabellum—Paraddräkt
830
2) (Mat.) P., ett kägelsnitt el. konisk sektion,
kan förklaras som orten för en punkt P (se fig),
vars avstånd r (brännpunktsradien) till
en fast punkt F (brännpunkten) är lika
stort som avståndet till en fast rät linje AB
(s t y r 1 i n j en). Normalen från F till styrlinjen
(=za) halveras
av p. i O, p:s
ver t ex (topp).
Med O som origo
och x-axeln (p:s
axel) längs OF
blir p:s ekvation
i rätvinkligt
koordinatsystem y2
= 4ax.
Tangenten RT och
n o r m a 1 e n RN
i en godtycklig
punkt R
(.r-ko-ordinaten OM)
på p. konstrueras lätt av O T = OM; MN = 2a.
Varje stråle FS, som reflekteras mot p., blir
därefter parallell med p:s axel, ty p:s normal i
punkten 5" halverar vinkeln mellan
brännpunktsradien FS och den med axeln parallella linjen
genom S (användning härav i strålkastare). En
kastad kropps tyngdpunkt beskriver en p. (med
bortseende från luftmotståndet).
Parabe’llum, vapentekn. 1) Tysk 9 mm
pistol, konstruerad under 1900-talets första
decennium, en vanlig pistoltyp under såväl 1 :a som
2:a världskrigen: vikt 0,9 kg, längd 23 cm,
magasin med 8 patroner, kulans vikt 7,3 g,
utgångs-hastighet 335 m/sek. — 2) 9 mm
pistolammunition, urspr. avsedd för den tyska
parabellum-pistolen, internationell (dock ej i Ryssland och
U.S.A.) standardammunition för kulsprutepistoler.
Parabolisk [-åT], adj. till parabel (se d. o.).
Paraboloid, mat., rymdyta av andra graden.
Den elliptiska p. skäres av ett plan i en
ellips el. en parabel. Spec. uppkommer en
ellip-tisk p., s. k. rotationsparaboloid, om en
parabel roterar kring sin axel. Den h y p
er-b o 1 i s k a p. skäres av ett plan i en hyperbel el.
en parabel.
Parace’lsus, eg. Philippus Theophrastus
Bombastus von Hohenheim, schweizisk läkare
och naturfilosof (1493—1541). Son till en läkare
i Maria-Einsiedeln, uppväxte P. i armod,
strövade under ett
årtionde omkring i
Europas flesta länder —
kom bl. a. till
Stockholm med Kristian
II :s här —,
studerade vid högskolor och
hos lärde samt hos
påstådda innehavare av
hemliga kunskaper.
Han var 1526—28
stadsläkare i Basel
med rätt att föreläsa
för studenter men
tvangs att lämna
platsen, återtog sitt kringströvande liv och
blev 1540 läkare hos ärkebiskopen av Salzburg.
—Redan under sin livstid var P. ytterst omstridd:
beundrad för sitt folkliga väsen, sin hjälpsamhet
mot fattiga och sina djärva kurer, hatad och
förföljd på grund av sitt suveräna förakt för
den hävdvunna läkekonsten, sitt oerhörda
övermod och sitt råa språk. Eftervärlden har ej varit
enigare: ömsom har P. gällt för ett banbrytande
snille, ömsom för en fräck bedragare. I
verkligheten var han fylld av ideell strävan att förbättra
läkekonsten och hjälpa den lidande mänskligheten
men å andra sidan utan inre jämvikt el. förmåga
att kritiskt sovra de uppslag han fått under sitt
brokiga liv. Hans läror äro ytterst svåra att
sammanfatta. Han skrev på tyska, som han
behandlade med stor kraft.
P. utgick från den medeltida alkemin; han ser
i tillvaron en stor kemisk process, vilken på ett
mystiskt sätt behärskar allt skeende:
himlakropparnas rörelse likaväl som människokroppens liv
i hälsa och sjukdom. Att utröna och behärska
dessa mystisk-kemiska krafter är läkekonstens
uppgift. Detaljerna av P:s spekulationer över
kroppens fysiologiska och patologiska processer
äro uppfyllda av de vildaste fantasier och den
grövsta vidskepelse. Om P. det oaktat övat ett
betydande inflytande på eftervärldens forskning
och praktik, så beror det dels på hans ofta sunda
kritik av den tidens läkekonst: han förkastade de
gängse universalmedicinerna och yrkade på ett
läkemedel för varje sjukdom. Dels gav han också
genom att hävda kemins roll vid förklaringen av
livsprocessen uppslag, som eftervärlden utnyttjat,
sedan det slagg av mystik och vidskepelse, som
vidlådde P:s teorier, blivit bortrensat. — En
samlad, dock ofullbordad uppl. av P:s skrifter har
utgivits av K. Sudhoff och W. Matthiessen
(1922—33); en uppl. i urval är under utg. av J.
Strebel (1944 ff.). — Litt.: Biogr. av K. Sudhoff
(1936), F. Strunz (2:a uppl. 1937) och W. E.
Peuckert (2:a uppl. 1943).
Paräd (fr. parade, av par er, dels ”pryda,
smycka”, dels ”parera”), uppvisning, ståt, stass, prakt;
avvärjande av ett angrepp.
1) Krig sv., högtidlighet med trupp. Fana
med-föres. P. förekommer i Sverige t. ex. vid firande
av nationaldag, vid hedersbevisning för kungl.
personer och vid militärbegravning. Sker p. på
stället, står fanvakten framför fronten och
musikkåren på v. flygeln. P. kan även ske som
förbimarsch i parad. Fana blottas under
p., varvid musikkåren blåser paradmarsch.
Paraddräkt el. i vissa fall fältdräkt bäres
vid paradering. — Paraddagar firas med
flaggning; svenska paraddagar äro nyårs-,
midsommar-, Gustav Adolfs- och juldagen samt vissa
kungl. personers födelse- och namnsdagar; några
paraddagar äro även salutdagar. — På
ör-logsfartyg kallas halvdäck paradplats.
2) Sportv., avvärjandet av ett angrepp, en stöt,
ett hugg, slag m. m. i fäktning (se d. o., sp. 376
f.), boxning och brottning.
Paraddagar, se Parad 1).
Paraddräkt, mil., se Parad 1) och Uniform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
