Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patou, Jean - Patras, Pátrai - Patrask - Patres - Patria - Patria potestas - Patriark - Patriarkalkors - Patriarkat - Patricier - Patricius - Patrik el. Patrick, S:t Patricius - Patriksorden, Sankt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
Patras—Patriksorden
924
(1887—1936), en av Paris’ modekungar efter i:a
världskriget.
Pa’tras, nygrek. P å t r a i, huvudstad i Akaj a
på Peloponnesos, Grekland, vid inre delen av
Patrasviken; 80,000 inv. P. intogs 315 f- Kr.
av Antigonos’ fältherre Aristodemos, kom under
Polyperchon 307, deltog 281 i akajiska
förbundet, härjades svårt av etolerna 218—217 men
blev under Augustus en betydande hamn och
koloni. Utgrävningar här ha blottat bl. a. ett
odeion. Under frihetskriget på 1820-talet led P.
så svåra skador, att det måste nybyggas; det är
nu Peloponnesos’ största stad och en av
Greklands mest trafikerade hamnar. P. har
bomulls-och spritindustri samt stor utförsel av särk.
russin och vin. Ärkebiskopssäte.
Patra’sk (jfr fr. patraque), slödder, pack.
Pa’tres, plur. av pater (se d. o.).
Pa’tria, lat., fädernesland, fosterland.
Pa’tria pote’stas, lat., fadersmakt, jur., enl.
romerska rätten den lagliga makt, som en pater
familias (se d. o.) hade över sina i lagligt
äktenskap födda el. adopterade barn, oberoende av deras
ålder och samhällsställning. I början var denna
makt mycket vidsträckt och innefattade t. o. m.
rätt att för begången förbrytelse straffa
ättlingen med döden. Husfadern förvaltade
familjens samfällda egendom, vari ingick allt vad
sönerna förvärvade. Under kejsartiden mildrades
p. Faderns rätt att döma barnen till döden
avskaffades. Även hans rätt till deras egendom
inskränktes. Likaså fastställdes flera fall, då p.,
även oberoende av faderns vilja, upphörde, t. ex.
då sonen fått vissa högre ämbeten och
värdigheter.
Patria’rk (grek. patria’rches, stamfader),
fa-derlig härskare; ärevördig åldring. 1) I N. T.
kallas David och Jakobs söner med detta namn.
I vanligt språkbruk nyttjas denna beteckning om
Israels i 1 Mos. omtalade förfäder: Abraham,
Isak och Jakob. — Patriarkälisk,
(lands-)-faderlig, husfaderlig; fryntligt gammaldags.
2) Namnet p. förekommer på 300-talet som
hedersnamn för biskopar men förbehölls senare
åt de 4 biskopar i Orienten, som förskaffat sig
inflytande och anseende framför metropoliter och
exarker. P.-ställning tillerkändes biskoparna i
Alexandria och Antiokia 325, Konstantinopel 381
och Jerusalem 451. P. fick uppsiktsrätt över
församlingarna, invigde biskopar samt ledde
synoder inom sitt område. Under medeltiden blev
p. i rikshuvudstaden Konstantinopel hela ortodoxa
kyrkans överhuvud (ekumenisk p.) och
invigde de övriga p. Sedermera ha nya
p.-värdig-heter inrättats (t. ex. för Ryssland 1589—1700)
och de olika landskyrkorna gjort sig
självständiga. — Påven, som icke antagit p.-titeln,
utnämner katolska p. för de 4 gamla patriarkaten och
för de med Rom unierade kyrkorna. Dessutom
bäres titeln p. av biskopen i Venedig samt några
titulär-p. Den förekommer även inom de
schis-matiska kyrkorna i Orienten.
Patriarkälkors, se Kors 1).
Patriarkat. 1) En patriarks ämbete; det
område, som förvaltas av en patriark. — 2) Det
samhällsskick hos primitiva el. tidiga folkslag,
som kännetecknas av husfaderns överväldigande
makt inom familjen.
Patricier (lat. patri’cius, plur. -cii el. stundom
pa’tres) var hos romarna beteckningen för
medlemmarna av den ursprungliga j ordägaradeln. De
hade framför massan av folket, plebejerna, vissa
politiska företrädesrättigheter, näml, den
praktiskt taget uteslutande åtkomsten till den högsta
med s. k. imperium förenade ämbetsmyndigheten
och det därmed förenade handhavandet av
auspi-cierna samt till prästämbetena. Av p. bildades
även en rådsförsamling el. regerande korporation,
patres, sedermera utgörande en del av senaten.
Den romerska republikens inre historia befattar
sig under de första årh. väsentligen med de äy
sed el. lag upprätthållna ståndsolikheternas
undanröjande. Från 342 till Caesars tid var i enlighet
med förut stiftad lag alltid åtm. den ene konsuln
plebej. De år 300 inrättade nya augurs- och
pontifexämbetena förbehöllos uteslutande
plebej iska sökande. Vissa prästämbeten kunde dock
blott innehavas av p., t. ex. värdigheten som
rex sacrorum, och enär patres, som bibehållit en
formell rätt att bekräfta folkbeslut, vid behov
bildade det s. k. interregnum, kunde blott en
patricier bli interrex. Vid republikens slut, då p:s
speciella politiska inflytande försvunnit, återstodo
blott få patriciska ätter, varför Caesar utnämnde
ett antal p., liksom senare Augustus och andra
kejsare.
Patri’cius, lat., patricier (se d. o.). Från
Konstantin den stores tid blev patricierställningen,
patriciatet, i Rom av ny betydelse. Det blev näml,
då en på livstid förlänad hög personlig
värdighet med mycket hög rang och särskilda
utmärkelsetecken. Sedermera utdelades den av påvarna,
även åt konungar och furstar, och betecknade då
”kyrkans beskyddare”. Mot 900-talets slut och
i början av 1000-talet bars titeln p. tidtals av
staden Roms världsliga behärskare.
Patrik el. Patrick [pä’trik], S:t
Patri-c i u s, Irlands apostel och skyddshelgon (omkr.
389—461), var möjl. densamme som britten Sucat
(latiniserat P a 11 a d i u s), vilken landade på
Irland 432 och på 600-talet av den iriska
romvänliga legenden gjordes till Irlands egentlige
apostel och nationalhelgon. Omkring 444 skall
han ha grundat klostret och stiftet Armagh. I
”The book of Armagh” finnas bevarade delar
av en självbiografi. Festdag: 17/s. — Litt.:
Monogr. av J. B. Bury (1905) och E. Macneill
(1934)-
Patriksorden, Sankt (The most illustrious
Order of S :t Patrick), irländsk orden, stiftad
av Georg III 1783, uppkallad efter Irlands
skyddshelgon. Har endast e n grad. Nuv. statuter
1905. Insignierna äro: 1) Oval, gyllene
medaljong med åtsidans mitt prydd av ett rött
Andreaskors på vitt fält, på korset en grön,
guldkantad väppling, vars tre blad bära var sin
gyllene krona. Det vita fältet omges av en
blåemalje-rad rand med gyllene inskrift ”Quis separabit
(Vem skall kunna åtskilja?) — MDCCLXXXIH”
och därutomkring en gyllene rand med gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
