Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tessin, 2. Nicodemus, d. y. - Tessin, 3. Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Tessin
16
senal och trofépalats, hovrätts- och kanslihus
m. m., allt i praktfull barock anda. Det
dyrbara projektet genomfördes dock icke. Det av
T. 1696—99 återuppbyggda palatslika
hovstalls-komplexet på Helgeandsholmen (rivet 1893—94)
ingick i den stora planen, utökat med en
festplats för ringränningar etc. Även i sina
kyrkobyggnader följde T. den italienska, särskilt den
romerska arkitekturriktningen, t. ex.
Trefaldig-hetskyrkan i Karlskrona (gr. 1697), med tycke
av Roms Pantheon, Fredrikskyrkan i Karlskrona
(planlagd 1697 men uppbyggd först 1720; se
bild 1 och 2 å pl. vid Karlskrona), Kung Karls
kyrka i Kungsör (ritningar 1689, färdigbyggd
1694) och slottskyrkan i Drottningholms slott
(1690-talet). Samma stilkaraktär går igen i
hans talrika kyrkomöbler och gravmonument i
Storkyrkan i Stockholm, Kalmar och Uppsala
domkyrkor m. fl. och i hans triumfbågar,
festdekorationer o. dyl. I flera av de privatpalats
T. uppförde framträda franska
arkitekturprinciper, särskilt i det ståtliga Steninge slott i
Uppland (1694; se bild vid Steninge) och i
Sture-fors slott i Östergötland (omkr. 1710; se bild
vid Sturefors). T:s trädgårdsanläggningar vid
Drottningholms (1681), Rosersbergs, Sturefors
m. fl. slott visa likaledes franskt inflytande. T.
mottog även utländska uppdrag. Han utarbetade
på inbjudan av Kristian V förslag till
Amalien-borgs (1693 ff.), Frederiksbergs och
Fredens-borgs slott, som delvis följdes och fingo en viss
betydelse för Danmarks slottsarkitektur. 1705
sände han Ludvig XIV förslagsritningar till
ombyggnad av Louvren i Paris, som berömdes men
icke antogos. Samma öde rönte hans förslag
1712—14 till Apollotempel i Versailles. — T:s
sista år ägnades i allt större utsträckning åt
politiken. Han frånträdde slottsarkitekttjänsten
redan 1707 och stadsarkitektsysslan 1715. T. blev
greve 1714 och s. å. kansler för Lunds univ.
1717 utnämndes han till överstemarskalk, 1718
blev han ordf, i Kontributionsränteriet, där han
framlade förslag till förbättrat politiväsen för
riket. I rättegången mot Görtz uppträdde T.
som en hätsk bedömare av dennes ekonomiska
politik. Året före sin död föll han emellertid
i onåd hos Fredrik I och fråntogs
överstemarskalkämbetet. — Litt.: G. Upmark, ”Svensk
byggnadskonst 1530—1760” (1904); ”N. T. d. y:s
studieresor”, utg. av O. Sirén (1914); N. G.
Wollin, ”Drottningholms lustträdgård och park”
(1927); R. Josephson, ”T.” (2 bd, 1930—31),
”L’architecte de Charles XII, Nicodème T., å
la cour de Louis XIV” (1930).
3) Carl Gustaf T., den föreg:s son, greve,
statsman (1695—1770). Efter studier i
Frankrike, Italien och Tyskland 1714—19 blev T.
hovintendent och erhöll smärre diplomatiska
uppdrag. Han deltog på riddarhuset i riksdagarna
fr. o. m. 1720 t. o. m. 1738—39 och blev en
ledande kraft inom holsteinska partiet. Som ordf,
i mindre sekreta deputationen utformade han till
stor del oppositionens utrikespolitiska program.
1725 minister i Wien, fick han i uppdrag att
föra förbundsunderhandlingar, åsyftande
anslut
ning till den av holsteinarna omhuldade wienska
alliansen. Uppdraget kom att slutföras i en för
Horn oläglig konjunktur och medan kontraorder
voro på väg från Stockholm. På 1726—27 års
riksdag bevittnade T. holsteinarnas och sin
faders fall. Ställd utanför politiken, blev han 1728
faderns efterträdare som överintendent. Han
ägnade sig åt slottsbygget i samarbete med
Hår-leman; på nya utlandsresor uppspårade han goda
inredningskonstnärer. 1735 medverkade han till
upprättande av Kongl. ritarakademien.
Efter att åter ha framträtt i första planet på
1731 och 1734 års riksdagar var T. ånyo
minister i Wien 1735—36. Han hade dessa år intagit
en mellanställning
mellan partierna men
framträdde inför 1738
—39 års riksdag som
hattarnas ledare och
blev lantmarskalk.
Hans roll på detta
dramatiska riksmöte
var den borne
regissörens, samtidigt som
han, till stor del
förgäves, sökte dämpa
sina segrande skarors
iver och hårdhet,
särskilt vid behandlingen
av rådssaken. Han såg
som sin uppgift att på en inofficiell ("hemlig”)
beskickning över Köpenhamn till Paris fullfölja
hattarnas till revanschkrig mot Ryssland syftande
utrikespolitiska system. T. bidrog kraftigt till att
den första, osäkra krigskonjunkturen 1739
avböjdes men tillstyrkte aktionen 1741 i skuggan
av österrikiska tronföljdskriget och har därför
sin, dock starkt begränsade, andel i skulden till
äventyret. T. blev riksråd 1741, återvände från
Paris 1742, blev rikskansliråd och intog en
ledande ställning i regeringspolitiken under de
kritiska åren 1742—47. Sedan T. haft i uppdrag att
från Berlin hemföra tronföljarens brud, Lovisa
Ulrika, blev han tronföljarparets hovchef och
1747, vid hattarnas seger över mössorna på
riksdagen, kanslipresident. Den Tessinska regimen
präglades av den inre odlingens omvårdnad men
också av en tilltagande spänning mellan
ständer-välde och strävan till utvidgad konungamakt. T.,
som småningom drevs att allt bestämdare taga
avstånd från hovets planer, kom därigenom i
motsättning till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika
och lämnade 1752 sin post som kanslipresident.
1747 hade han blivit kronprins Gustavs guvernör.
Motsättningen mellan hovet och hattarna
medförde, att hovet bröt med T., som 1754 frånträdde
guvernör skåpet. T. började därefter synas allt
mindre i rådet. 1761 tog han avsked från alla
sina befattningar.
T. var tidens erkänt främsta
kulturpersonlighet. Han kan betecknas som Sveriges förste och
kanske främste konstkännare, som skapade sig
storartade målnings-, handtecknings- och medalj
-samlingar m. m. Då hans samlarvurm i förening
med hans representativa levnadssätt efter hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
