Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tingsås - Tingvallaön - Tinkal - Tinktur - Tinnar - Tinne (älv) - Tinné (dené, tinneh; språk) - Tinnevelly - Tinningben - Tinninglob - Tinnsjö - Tintoretto, Jacopo Robusti - Tio- - Tiofen - Tiofotingar - Tio Guds bud - Tiohärad - Tiokamp - Tionde - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Tingsås—Tionde
138
Tingsås, församling, f. d. kommun, se
Tings-ryd.
Tingvallaön, se Karlstad.
Tinkäl, kem., se Borföreningar, sp. 514.
Tinktür (lat. tinctüra, av ti’ngere,
genom-dränka, färga), ”droppar”, en ofta mörk,
tunnflytande, för medicinskt bruk avsedd vätska,
som man vanl. bereder genom att under 5 dygn
vid rumstemp. ”macerera” fint sönderskurna el.
pulveriserade droger med (vanl.) utspädd sprit,
varefter drogresterna frånskiljas. Sv.
farma-kopén innehåller 14 t.
Tinnar, fyrkantiga, massiva upphöjningar,
som med regelbundna mellanrum följa övre
kanten av en försvarsmur. Själva t. tjäna härvid
som skottskydd, mellanrummen som skottgluggar.
T. äro karakteristiska särskilt för senare
medeltiden. Motivet nyttjas även som prydnad.
Tinne, älv i Telemark fylke, ö. Norge,
avloppet för Tinnsjö (191 m ö. h., 51 km2,
460 m djup) till Heddalsvatn. T. bildar
forsarna Ärlifoss, Grönvollfoss, Svelgfoss, Lienfoss
och T i n n f o s s, vilka äro utbyggda. Tinnsjö
trafikeras med järnvägsfärjor mellan Tinnoset
och Mæl för transport till och från
industrisamhället Rjukan. Vid T:s mynning i
Heddalsvatn ligger staden Notodden.
Tinné (d e n é, t i n n e h), benämning på de
nordliga stammarna av den athapaskiska
språkfamiljen i Nordamerika.
Tinneve’lly, stad i prov. Madras i Indien, 50
km från sydkusten; 60,676 inv. (1941).
Bomullsindustri. Vackert skulpterat Qiva-tempel.
Missionsstation.
Tinningben, anat., se Huvudskål, sp. 600 f.
Tinninglob, anat., se Hjärna, sp. 351.
Tinnsjö, se Tinne, älv.
Tintoretto [-tåre’tå], eg. Jacopo
Robus-t i, kallad T. (”den lille färgaren”) på grund av
faderns yrke, venetiansk målare (1518—94). T.
tog intryck av Tizian och många av de äldre
venetianska mästarna. Den mest avgörande
betydelsen för honom fick emellertid beröringen
med Michelangelos konst. Redan i sina tidiga
arbeten utvecklar han en rik figurplastik,
rumsbildning och dramatik i anslutning till denne
o. a. florentinska förebilder. Som venetian
bevarade han tillika alltid ett övervägande intresse
för ljusbehandlingen, men hans intensiva
temperament krävde starkare monumentalitet och
dramatisk uttrycksfullhet, än man finner hos de
tidigare venetianerna. Särskilt under sin senare
tid vill T. förläna konstverket karaktären av
en högre existens. Detta når han genom den
egenartade ljusbehandlingen. I hans tidigare verk
spela de florentinska rums- och plastikproblemen
en dominerande roll. Det är något tungt
monumentalt i de plastiskt överbetonade figurerna,
något oroligt i kompositionen. Som ex» kunna
nämnas ”Judit och Holofernes” (Madrid) och
den bekanta målningen av Markusundret (1548;
Accademia, Venedig). På 1550-talet gör sig ett
lättare, graciösare målningssätt gällande, t. ex.
i helgonbilderna i Antichiesetta i Dogepalatset
och kanske tydligast i porträtten. Denna stil
utvecklas ytterligare i målningar, ss. ”Madonnan
med de tre camerlenghi” (Accademia) och
”Mer-kurius med de tre gracerna” (Dogepalatset). Det
lyriska trängs åter tillbaka i T:s största och
betydelsefullaste verk, den stora målningssviten
i Scuola di San Rocco, liksom i hans sista stora
arbete, den i jätteformat utförda framställningen
av paradiset i stora rådets sal i Dogepalatset. —
Litt: Monogr. av E. v. d. Bercken och A. L.
Mayer (2 bd, 1923) samt V. Loos (1940).
Tio- [ti’å-] (av grek. thei’on, svavel) ingår
i namn på svavelföreningar.
Tiofän [tiå-], den organiska föreningen C4H4S.
T. är en färglös, lättrörlig vätska med kpt 84°,
som alltid åtföljer ur stenkolstjära framställd
råbensen. Den kan på grund av de båda
ämnenas stora likheter endast med svårighet helt
avlägsnas. T. ger med isatin och svavelsyra ett
blått färgämne, i n d o f e n i n.
Tiofotingar, zool., se Decapoda.
Tio Guds bud, i den kristna kyrkan den
vanliga benämningen på de föreskrifter, som
kunna sägas utgöra ”grundlagen” i den s. k.
mosaiska lagstiftningen samt, med
benämningen de tio orden (se Dekalogen), finnas i
2 Mos. 20: 1—17 och 5 Mos. 5: 6—21.
Tiohärad, lagsaga, omfattande s. v. Småland
med de tre ”landen” Värend, Finnveden och
Njudung. Lagsagan avskaffades 1849.
Tiokamp, mångkamp i fri idrott, omfattande
löpning 100 m, längdhopp med anlopp,
kulstöt-ning, höjdhopp med anlopp, löpning 400 m,
häcklöpning no m, diskuskastning, stavhopp,
spjutkastning och löpning 1,500 m. Tävlingen
avhål-les under loppet av 2 på varandra följande dagar
med 5 grenar varje dag i ovan nämnd ordning.
Specialreglerna för varje gren tillämpas med
undantag av att i hopp och kast endast 3 försök
tillåtas (inga ytterligare för de 6 bästa), att vid
löpningarna tiderna äro avgörande för
placeringen samt att tre felstarter medföra uteslutning
ur ifrågavarande gren (o poäng i denna). Den
nya poängtab. i fri idrott (utarbetad 1946—48)
begagnas sedan 1951 vid resultatens uträkning.
Segrare är den, som uppnått högsta
poängsumma vid sammanräknandet av poängsiffrorna i
samtliga grenar. SM i t. har årl. ägt rum
sedan 1909. NM i t. instiftades 1948 och
avhål-les de år, då OS och EM ej äga rum. Vid
Olympiska spelen upptogs t. 1912.
Tionde, urgammal, i de flesta länder
förekommande avgift av råvaruproduktionen, särskilt
inom jordbruket med binäringar, vilken utgått
med en viss del — vanl., men ej alltid, en
tiondel — av den årl. avkastningen. Bruket av t.
till prästerskapet överfördes från judendomen till
kristendomen.
I Sverige var t. under medeltiden en avgift
till kyrkans och de andligas behov samt
utgjordes av de vanliga sädesslagen, lin, hampa, humle,
kreatur (”kvicktionde”), fisk och jaktens
produkter. Därjämte förekom till 1527 även i vissa
trakter s. k. h u v u d t i o n d e, en t. av
egendomen, som betalades vid vissa tillfällen. I
egentliga Sverige var t. av ålder delad i fyra delar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
