Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjeckoslovakien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Tjeckoslovakien
168
erna ställde sig också ända till 1926 avvisande
till den tjeckoslovakiska staten. I Sydslovakien
företrädde därvarande ungerska minoritetspartier
en liknande inställning. Men även bland
slovakerna restes kritik mot den av de tjeckiska
partierna dirigerade politiken (se Slovakien). Likaså
framträdde en oppositionell rörelse bland
Kar-patorysslands rutener (se Karpa to ryssland).
1926 ägde ett närmande rum mellan de
tjeckiska majoritetspartierna och vissa sudettyska
partier, vilka inträdde i regeringskoalitionen och
togo säte i regeringen. Dessa sudettyska
aktivistpartier representerade befolkningsgruppens
majoritet, medan de tysk-nationella och de tyska
nationalsocialisterna vidhöllo en negativ hållning
till T. Endast smärre reformer genomfördes,
som tillgodosågo tyska intressen, och missnöjet
bland sudettyskarna tillväxte starkt under intryck
av den ekonomiska krisen i början av
1930-talet. När 1935 ånyo val höllos i T., samlade
aktivistpartierna endast en minoritet av
sudet-tyskarnas röster. Majoriteten följde K. Henlein,
vars parti, Sudetendeutsche Partei, nära
samarbetade med de nationalsocialistiska makthavarna
i Berlin. Krisen blev akut 1938. Redan i febr,
s. å. höll Hitler, som 1937 fattat beslut att i
en el. annan form inlemma T. i den tyska
intressesfären, ett mot T. ytterst hotfullt tal, vari
han tillförsäkrade sudettyskarna Tysklands stöd.
Händelseutvecklingen i Österrike tvang honom
dock till temporär reträtt. Aktivistgrupperna
uppsade samarbetet med tjeckerna, och flertalet
av deras anhängare anslöto sig till Henlein.
Denne framlade i april det vittgående
Karlsbad-programmet, i vilket bl. a. krävdes omläggning av
T:s utrikespolitik och full autonomi för
sudettyskarna genom T:s omdaning till en s. k.
natio-nalitetersstat. Den tjeckoslovakiska regeringen,
som leddes av den slovakiske agraren Hodza,
avvisade helt en dylik lösning men utlovade en
ny minoritetsstatut och förklarade sig beredd till
förhandlingar. Utgången av kommunalvalen i
maj visade, att de centrifugala krafterna voro
stadda på tillväxt i T. I samband med dessa
val nåddes Prag av rykten om tyska
trupprörelser mot T. Ryktena föranledde den
tjeckoslovakiska regeringen att företaga partiell
mobilisering. Ett blodigt intermezzo vid gränsen
mellan Tyskland och T. gav samtidigt den tyska
pressen anledning att rikta våldsamma
anklagelser mot T. Den engelska regeringen
intervenerade ganska hotfullt i Berlin. Emellertid
upplöstes maj krisen el. weekend-krisen skenbart i
intet. Då intet tyskt angrepp mot T. företogs,
tillskrevs detta i en stor del av pressen den
tjeckoslovakiska mobiliseringen, som skulle ha
hindrat kuppen. I själva verket voro ryktena om
tyska trupprörelser ogrundade, och även om
möjligheten av en hastig kupp mot T. undersökts
och dryftats av Hitler, var en sådan icke
planerad i samband med maj valen. Dessa
händelser fingo ödesdigra konsekvenser. Den
tjeckoslovakiska mobiliseringen och än mer
pressreaktionen vid denna försatte Hitler i våldsamt
raseri, och 28/s tillkännagav han för sina
medhjälpa
re, att han beslutat före hösten s. å. krossa T.
Henlein fick besked, att han väl kunde
förhandla med Pragregeringen men att han icke
finge sluta någon överenskommelse med den. För
att få till stånd en överenskommelse mellan
regeringen i Prag och sudettyskarna sände den
engelska regeringen 3/s en förutvarande
kabinetts-medl., Lord Runciman, till T. för att medla.
Genom hans insatser och under starkt diplomatiskt
tryck från västmakterna förmåddes den
tjeckoslovakiska regeringen att ge vika och framlägga
en s. k. fjärde plan, vari Karlsbadprinciperna
accepterades om än i en annan form än den
sudettyskarna föreslagit under förhandlingarnas
gång. Sudettyskarna kunde icke undgå att
acceptera denna plan som förhandlingsbas men
följde Hitlers instruktion att icke nå en
överenskommelse med regeringen genom att 7/s
tillkännage, att förhandlingarna icke kunde
fortsätta på gr. av tjeckisk-tyska intermezzon.
Därmed var Runcimans mission förfelad och läget
till ytterlighet skärpt. Till krisens skärpning
bidrog i sin mån, att jämsides med sudettyskarna
framförde T:s ungerska och polska minoriteter
parallella önskemål och krav, stödda av Ungerns
och Polens regeringar, medan de slovakiska och
lillryska autonomisterna i Slovakien och
Kar-patoryssland ävenledes höjde sina anspråk och
använde allt hårdare språk.
12/» höll Hitler vid partikongressen i Nürnberg
ett tal, vari han skärpte de tyska kraven från
att gälla autonomi till att gälla
självbestämmanderätt för sudettyskarna. Den engelske
regeringschefen Chamberlain trädde nu i personlig
kontakt med Hitler och besökte honom 15/o i
Berchtesgaden, varvid Hitler återupprepade sitt
krav på självbestämmanderätt. Västmakterna läto
företaga oerhörda påtryckningar i Prag, främst
21A på president Benes. Ställt mot väggen,
biföll T. principiellt att avträda de sudettyska
områdena. Nationella demonstrationer i Prag
framkallade där en regeringskris, varvid general
Sy-rovy blev ministerpresident, men händelsen fick
icke några utrikespolitiska följder. När
Chamberlain 22/9 i Godesberg ånyo besökte Hitler
och delgav honom T:s principiella medgivande,
lät denne emellertid förklara, att det var
otillräckligt. Även Polen och Ungern måste, sade
Hitler, erhålla de områden av T., som de gjorde
anspråk på; han avvisade helt Chamberlains
förslag till ordnande av referendum och
landavträdelse. I stället begärde han, att de sudettyska
områdena omgående och i fullaste utsträckning
skulle ockuperas av tyska trupper. Hitler var
tydligen fast besluten för en krigisk aktion mot
T. i syfte att helt underlägga sig detsamma.
Västmakterna, som nyss avrått tjeckoslovakerna
att mobilisera, läto meddela Prag, att man icke
längre vidhöll denna hållning, och T. företog
genast allmän mobilisering. Det förklarade
Hitlers nya villkor oantagliga. Kriget syntes
oundvikligt. I ett tal i Sportpalatset 26/9 skymfade
Hitler T. och president Benes på det grövsta;
s. d. gav han order om att allmän tysk
mobilisering skulle verkställas 28/g. Emellertid lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
