Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolstoj, 1. Aleksej Konstantin - Tolstoj, 2. Lev Nikolajevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Tolstoj
218
repertoarnummer. — Fr. monogr. av A.
Liron-delle (1912).
2) Lev (Leo) N i k o 1 a j e v i t j T., den
förege syssling, greve, författare (1828—1910). På
såväl fäderne som möderne (V o 1 k o n s k i j) av
gammal rysk högaristokrati, uppväxte T. dels på
fädernegodset Jasnaja Poljana i
Tulaguvernemen-tet, dels i Moskva, dels i Kazan, vid vars univ.
han först, med diplomatbanan i sikte, studerade
orientaliska språk, sedan juridik. Starkt påverkad
av rousseuanska idéer och samtidigt gripen av den
skuld- och ansvarskänsla inför bondeklassen, som
börjat vakna hos tidens ryska adelsklass, drog
han sig emellertid snart undan till lantlivet och
bönderna på Jasnaja Poljana. Sedan en del naivt
opraktiska försök att ”lyckliggöra” de livegna
(dock utan att frige dem) gjort bankrutt, levde
han en tid ett stormigt nöjesliv i Moskva, undan
vilket han dock snart räddade sig genom att
inträda i Kaukasusarmén. Här skrev el. påbörjade
han sina första litterära arbeten, vilka liksom en
stor del av hans senare produktion hade en
självbiografisk karaktär: den 1852 publicerade, med
allmän förtjusning mottagna romanen
”Barndomen”, sedan fortsatt med arbetena ”Gosseåren”
(1854) och ”Ungdomen” (1857), en med
oreserverad öppenhet verkställd analys av hans egen
ungdoms själsutveckling, novellen ”En godsägares
morgon”, skildrande hans egna upplevelser med
de livegna bönderna, och (den först 10 år senare
publicerade) Kaukasusnovellen ”Kosackerna”,
vars grundmotiv är kulturmänniskans
konfrontation med vildmarksnaturen och primitiva
bergsbor. Under Krimkriget överförd till Sevastopol,
skrev T. med ämne från striderna där tre
skisser, ”Sevastopol i dec. 1854, i maj 1855 och i
aug. 1855”, skoningslöst realistiska
krigsskildringar, vari han hyllade krigets verkliga hjältar, de
grå soldatmassorna med deras enkla
pliktuppfyllelse och lugna undergivenhet under ödet.
Svårt desillusionerad av Petersburgs
societets-och litterära kretsar, återvände T. snart på allvar
till Jasnaja Poljana; hans liv i folkets mitt
avbröts under närmaste tiden endast av två resor
till Västerlandet, vars civilisation och kulturella
framsteg han utdömde som värdelösa. Under det
att han nu sköt sin litterära verksamhet åt sidan,
sökte och fann han tillfredsställelse i arbete med
och för bondeklassen. Under flera år ägnade han
sitt huvudintresse åt att i en för godsets bam
upprättad skola utexperimentera en ny pedagogik,
enligt vilken skolans mål var att under
tvångs-fria former ge barnen material till självbildning.
T:s 1862 ingångna, länge harmoniska
äktenskap med Sofia Behrs, läkardotter från
Moskva, medförde en tid av särskild själslig
jämvikt och nyväckt litterär alstringskraft, varunder
T. skapade sina två främsta litterära mästerverk.
Det första (1865—69) var den historiska
romanen ”Krig och fred”. Mot bakgrunden av de
stora politiska händelserna 1805—20 med
”fos-terlandskriget” 1812 i centrum ger han där en
enastående allsidig och levande, med dittills
oöverträffad realism utförd monumentalbild av
Alexander I:s Ryssland, närmast i form av en
familje
krönika, som presenterar tre generationer av
släkterna Tolstoj och Volkonskij. Men samtidigt är
det enkla ryska folket romanens verkliga hjälte.
Under det att författaren detroniserar de
historiska förgrundsfigurerna, som göras till
historiens viljelösa redskap, sätter han i deras ställe
massorna, de omedvetna bärarna av historiska
missioner; medan han skoningslöst avslöjar
överklassen, ställer han mot den de enkla ryska
människorna, som vilkas idealrepresentant framträder
bondesoldaten Platon Karatajev. Det andra
arbetet var samtidsromanen ”Anna Karenin” (1874
—77): å ena sidan en mot bakgrunden av en bred
målning av tomt konventionellt societetsliv given
skildring av hjältinnans i självmord utmynnande
kärleksaffär, å andra sidan ett nytt kapitel av
T:s (här kallad Levin) självbiografi, skildrande
hans liv i naturens och folkets närhet, hans
kärleksroman, hans familjelycka — ett liv, som dock
i romanen leder fram till en kris, då den i
längden otillfredsställde Levin, alltmera plågad av
dödsfruktan och oroad av frågan om livets
mening, finner själsro i anammande av böndernas
enkla, oreflekterade gudstro. Samma
omvändelsekris inträffade, förberedd sedan länge, snart med
T. själv. Från samma anfäktelser, som ansätta
Levin, sökte han först men fåfängt räddning i
den ortodoxa tron. Han fann den i stället i en
förenklad kristendom, sådan han utläste den ur
evangelierna, särskilt i bergspredikan. Orden ”stå
inte det onda emot” blevo, säger han själv, den
nyckel, som för honom öppnade allt. På
inbördes kärlek, inte på våld, måste människorna
grunda sin samlevnad. Han finner räddningen i
återgång till primitiva levnadsförhållanden med
allas personliga arbete med jorden; han
förkastar hela det nuv. klassamhällets civilisation,
alltifrån den konst och litteratur, som skapats för
en liten överklass, till de onaturliga
njutningsmedel kulturen uppfunnit.
Länge sysselsatt med att utforma och i en rad
skrifter framlägga sina läror, återupptog T. först
efter ett längre avbrott sin skönlitterära
verksamhet. Viktigast är berättelsen ”Ivan Iljitjs
död” (1886), som under en ohöljt realistisk
skildring av en dödskamp behandlar det ständigt för
T. centrala temat om dödsfruktan och dess
övervinnande, det skakande bondedramat ”Mörkrets
makt” (1887), som skildrar syndens förmåga
att dra människan allt djupare ned, den på
sin tid starkt omdebatterade
äktenskapsroma-nen ”Kreuzersonaten” (s. å.), där författaren
gentemot den moderna civilisationens
depraverade moral kräver en sedlig renhet, som yttrar
sig t. o. m. i sexuell avhållsamhet inom
äktenskapet, och slutligen den stora romanen
”Uppståndelse” (1898), där författaren vid skildringen
av den visserligen något blodlöst tecknade
hjältens försök att rädda en av honom en gång
förförd, sedan djupt sjunken och till Sibirien
deporterad kvinna får tillfälle till mördande kritik
av en rad sidor i modernt samhällsliv.
Bannlyst av Heliga synoden 1891 men
personligen lämnad i fred av de världsliga
myndigheterna, som inskränkte sig till censuringrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
