Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomas (apostel) - Tomas (finsk biskop) - Tomas av Celano - Tomasfosfat, thomasfosfat - Tomas från Aquino (Thomas Aquinas) - Tomas från Kempen - Tomaskristna - Tomas Simonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Tomas—Tomas Simonsson
224
där hans grav visades. De apokryfa, gnostiska
Tomasakterna ha fått sin nuv. form på
300-talet.
Tomas, finsk biskop (d. 1248), var enligt
finska biskopskrönikan till nationaliteten engelsman
och hade varit kanik i Uppsala. Som biskop i Åbo
(från omkr. 1220) var han livligt verksam, bl. a.
för tavasternas omvändande till kristendomen. I
ett påvebrev av 1237 klagas det emellertid över
att tavasterna avfallit och förstört Guds kyrkas
nya plantering i Tavastland. Aleksandr Nevskijs
seger vid Neva 1240 över en möjl. på T:s
initiativ utsänd korstågshär var också ett hårt slag
för den kristna saken i Finland. T. avgick från
sitt ämbete 1245 och avled i Dominikanklostret
i Visby.
Tomas av Celano [t/ela’nå], en av
Francis-cus’ första lärjungar (f. omkr. 1200, d. efter
1255). Han skrev Franciscus’ historia (”Legenda”,
I 1228—29 och II 1245—47). 1250 författade han
”Tractatus de miraculis S. Francisci” och senare
”Vita S. Clarae”. Han anses även ha författat
hymnen ”Dies iræ”. Den bästa editionen av T:s
skrifter finnes i ”Analecta Franciscana”, X, 1—3
(1926—28). —• Litt.: V. Facchinetti, ”Tommaso
da Celano” (1918).
Tomasfosfät [tå’-], thomasfosfat, se
Fosfat.
Tomas från Aquino [akæi’nå] (Thomas
Aquinas), medeltidsskolastikens störste filosof
och den katolska kyrkans klassiske dogmatiker
(1225—74). Han uppfostrades i ett
benediktinklos-ter och inträdde 1243 i dominikanorden. T. kom
1245 till Paris, där han blev Albertus Magnus’
lärjunge och av denne infördes i den aristoteliska
filosofien, som i T. fick sin inflytelserikaste
förespråkare under medeltiden. Senast 1261 lämnade
han Paris och vistades till 1264 vid påven Urban
IV :s hov, där han fullbordade sitt filosofiska
huvudarbete, ”Summa de veritate fidei catholicae
contra gentes”. T. författade även kommentarer
till Aristoteles’ skrifter, betydelsefulla ej minst
därför, att han gick förbi de judiska och arabiska
översättare, som förmedlat bekantskapen med
Aristoteles till den medeltida filosofien, och
begagnade översättningar direkt från grekiskan,
vilka en av hans ordensbröder verkställt. T.
inträngde även i nyplatonismens tankevärld och skrev
kommentarer till Pseudo-Dionysios och Boèthius.
1272 drog sig T. tillbaka till Neapel för att
fullborda sitt teologiska huvudarbete, ”Summa
theo-logica” (el. ”Summa theologiae”), vilket emellertid
aldrig blev avslutat. T. blev 1323 förklarad för
helgon och 1567 proklamerad som den femte av de
stora kyrkolärama. Leo XIII hänvisade 1879 i
en encyklika till den tomistiska filosofien såsom
grundvalen för all katolsk ortodoxi.
T:s teologi karakteriseras framför allt av
sammanbyggandet av kyrkoläran med den
aristoteliska metafysiken, kunskapsteorien och psykologien.
T. skiljer mellan den rationella, naturliga
guds-kunskapen, som vinnes genom slutsatser från
verkan till orsak, och den gudskunskap, som är
uppenbarelsens innehåll och trons föremål.
Möjligheten att fatta denna övernaturliga gudskunskap
skänkes människan genom en av Gud i intellektet
ingjuten habitus, som gör det möjligt för
förståndet att bejaka uppenbarelsens sanning, vilken
i varje fall ej strider mot ratio. — Centrum i
T :s teologi är tanken på den nåd, som ingjutes i
människan genom sakramenten. Denna nåd är
emellertid ej den gudomliga kärleksviljan själv
utan fattad som vissa från den gudomliga
urkausaliteten utgångna övernaturliga krafter. Om T.
sålunda ytterst starkt betonar nådetanken, skiljer
han sig från Luther därigenom, att tonvikten för
honom faller på den genom nådens ingjutande
skapade sedliga kvaliteten (fides blir fides
cari-tate formata). Människan rättfärdiggöres genom
att etiskt kvalificeras för frälsningen. Caritas
betyder människans kärlek till, åtrå efter Gud som
det högsta goda. Det kontemplativa förnuftets
skådande av Gud är hennes livs högsta mål, till
vars ernående det sedliga livet fattas som medel
och väg. — Litt.: J. Mansbach, ”Thomas von
Aquino als Meister christlicher Sittenlehre”
(1925); biogr. av V. J. Bourke (1945), M.
Grab-mann (7:e uppl. 1946) och P. Wyser (1950—50-
Tomas från Kempen [ke’-], se Thomas a
Kempis.
Tomaskristna, populär, ehuru knappast fullt
adekvat benämning på den syriska kyrkan på
Malabarkusten. Namnet förklaras av en av
denna kyrkas medl. bestämt fasthållen tradition, att
aposteln Tomas varit den förste missionären i
Indien, ett av flera skäl ingalunda orimligt
antagande, som dock ej historiskt kan bevisas. Att
kristendomens historia i Indien gar tillbaka åtm.
till 4:e årh., är otvivelaktigt. Ovisshet råder
emellertid om den syriska kyrkans ursprung, av
somliga angivet som jakobitiskt, av andra som
nestorianskt. Åtskilligt talar dock för att t. från
äldre tider till 1490 varit jakobiter, från 1490 till
1599 nestorianer, från 1599 till 1653 romerska
katoliker och efter denna tid splittrats i flera
fraktioner. Den gamla huvudgrenen av kyrkan kallar
sig emellertid jakobitisk och erkänner än i dag
den jakobitiske patriarken i Antiokia som sitt
högsta andliga överhuvud. F. n. finnas följ,
grupper: jakobiter, nestorianer, reformerade,
romo-syrer (de med Rom unierade) och syro-anglikaner
(som anslutit sig till den anglikanska kyrkan).
Den reformerade grenen är den religiöst
livaktigaste och har trätt i förbindelse med Indiens
evang. mission. Den syriska kyrkans hela
medl.-antal utgjorde enl. folkräkningen 1931 1,180,000,
av vilka drygt hälften kommo på romo-syrerna.
Tomas Simonsson, biskop, skald, politiker (d.
1443). Han var från 1405 kanik i Strängnäs och
blev biskop där 1429. T. hade studerat i utlandet
och var anhängare av Baselkonsiliets
reformsträvanden. Liksom flertalet svenska rådsherrar gav
han 1434 sitt stöd åt den av Engelbrekt ledda
folkrörelsen. Under åren efter Engelbrekts död
ingrep han kraftigare än förr i politiken. Fiende
såväl till de anarkiska bonderörelser, som i Puke
hade sin främste representant, som till Karl
Knutssons maktsträvanden, anslöt sig T. till
ärkebiskop Nils Ragvaldsson, ledaren för det
svenska unionspartiet. T. var med om att avsätta
ko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
