- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 21. Ternopil - Vane /
375-376

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trojasagan - Trojeborgar - Trojka - Troké - Trokotron - Troll - Troll, Carl - Trollbär - Trolldom - Trollduva - Trolle, ätt - Trolle, 1. Arvid Birgersson - Trolle, 2. Erik Arvidsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

375

Trojeborgar—Trolle

376

uppges Dares Phrygius och Dictys Cretensis.
D a r e s skulle ha varit en trojansk präst. Det
verk, som tillskrivits Dictys, innehåller, jämte
berättelsen om Tröjas belägring och förstöring,
en skildring av de grekiska hjältarnas öden efter
hemkomsten. Båda verken äro falsarier från
senantiken. Senare bearbetades ämnet poetiskt till
versifierade romaner i medeltidens chevalereska
stil. Den äldsta av dessa och mönstret för alla
senare försök var ett franskt versepos, ”La
de-struction de Troyes”, förf, av Benoit de
Sainte-More omkr. 1180. I Italien
fullbordade efter mönster av Benoits dikt 1287
siciliana-ren Guido de Columna en latinsk
prosaberättelse, ”Historia Trojana”, övers, till flera
språk, även sv. 1529 (utg. med historisk inledn.
1892 av R. Geete i ”Svenska
fornskrift-sällska-pets saml.”). — Litt.: W. Greif, ”Die
mittelal-terlichen Bearbeitungen der Trojanersage” (1886).

Trojeborgar [trå’je-], se Labyrint.

Trojka [trå’j-], ry., trespann; ekipage,
förspänt med tre hästar i bredd, den mellersta i
trav, sidohästarna i galopp.

Troké (grek. trochai’os, eg. snabb), även
k o r é, versfot, bestående av en lång (metriskt
betonad) och en kort (metriskt obetonad) stavelse.

Trokotron [-å’n], beteckning för elektronrör,
i vilka elektronströmmen genom röret löper i
trokoidformad bana, d. v. s. en bana, som
beskri-ves av en punkt på radien (el. dess förlängning)
till en cirkel, som rullar på ett plan.

Troll. I vidare bemärkelse kan t. beteckna alla
folktrons väsen i mänsklig gestalt men har vanl.
en trängre betydelse. I Sydsverige betecknar ordet
de samhälleliga väsen, som bo i bergen
(bergtroll) el. över huvud på avstånd från
människorna. Därför betraktas de med mera misstro och
fruktan än vättarna el. de underjordiska, som bo
i människornas närhet och från vilka de ej skarpt
kunna skiljas, liksom de utan klar gräns övergå
i jättarna. De ha också i folksagan, de isländska
fornaldarsagoma och i senare, särskilt
nordskandinavisk folktro och sägner blivit skräckväsen,
vänskapligt fula, mot kristendom och människor
fientliga väsen, som osynliga stjäla mat och dryck,
sända sjukdomar (”trollskott”) på folk och fä,
byta bort barn och bergtaga folk och boskap.
Dock finnas även sägner om vänskapliga
förbindelser.

Troll [-å-], Carl, tysk geograf (f. 1899),
prof, i geografi vid univ. i Berlin 1930—38, vid
univ. i Bonn sedan 1938. T. har inlagt stora
förtjänster inom den geografiska vetenskapen, särsk.
vid utforskningen av högfjällens geografi i skilda
världsdelar.

Trollbär, i folkspråket benämning på åtskilliga
icke ätliga bär, ss. av Actaea spicata (se
Trolldruva) och Solanum dulcamara (se Potatissläktet).

Trolldom, förmåga att med övernaturliga
medel framkalla underbara verkningar (se Magi).
— Rättslig betydelse erhåller t. i den mån
sam-hällsmyndigheten inskrider mot den medelst
straff. Så har i äldre tider skett främst ur två
synpunkter, dels för att undertrycka t., som man
företog i syfte att skada annan el. vinna
förmå

ner på hans bekostnad, dels för att i en högre
religionsforms intresse bekämpa relikter av äldre
religionsformer, som kvarlevande i magiens
former. Avgörande för den kristna världen blev i
detta hänseende, att för t. stadgades dödsstraff i
2 Mos. 22: 18. Under 1600-talet och början av
1700-talet fick detta mosaiska straff bud en
utomordentligt stor användning i samband med
häxe-riprocesserna. I 1734 års sv. lag bibehölls trots
starkt motstånd dödsstraffet för ”trolldom,
varigenom man skadar annan till kropp el. egendom”.
Detta straffbud upphävdes 1779. Stadgandet från
1734 års missgärningsbalk om straff för den, som
”far med spådom, signeri el. annan vidskepelse”,
kvarstod i modifierad form till 1942 men är i nu
gällande strafflag (kap. 21) straffbart endast som
medel till bedrägeri.

Trolldruva, Actaè’a spicäta, omkr. 5 dm hög
flerårig ört av fam. ranunkelväxter, har stora,
tre gånger trefingrade blad, små, vita blommor
och nästan ärtstora svarta, mångfröiga bär. Växer
täml. allmänt upp till Lappland. T., särskilt bären
och rötterna, anses giftig.

Trolle, en av Sveriges äldsta och förnämligaste
frälseätter, med visshet känd från 1300-talets
början, besutten särsk. i Småland (bl. a. Bergkvara).
En son till T.i), Jacob T. (1475—1546), erhöll
genom stora jordförvärv i Skåne danska intressen
och trädde i danske kungens tjänst, bl. a. som
länsman i Kalmar 1505; en av hans söner var
T.4), från en annan härstammade en ättegren,
som, sedan ättens äldre svenska gren utslocknat
1568, introducerades på svenska riddarhuset 1689
med den från Danmark överflyttade ryttmästaren
Arvid T. (1653—98), far till den skånske
jord-drotten, överstelöjtnanten Fredrik T. (1693—
1770), vilken stiftade en rad fideikommiss för
sina ättlingar, bl. a. Trollenäs, Trolleholm,
Trolle-berg och Trollesund. Hans sonson, kammarherre
Nils T. (1777—1827), farfar till T.5), blev 1816
friherre enl. R. F. § 37. Den i Danmark
kvarlevande ätten utdog 1787. — Litt.: P. Sjögren,
”Släkten T:s historia intill år 1505” (1944).

1) Arvid Birgersson T., riksråd (d.
1505), son till riddaren Birger Trolle på
Bergkvara i Småland. Bestämmande för T :s och hans
ättlingars politiska inställning blev hans giftermål
med Ivar Axelsson Totts dotter Beata, varigenom
T. bands vid Axelssönernas intressen och senare
ärvde svärfaderns skånska gods. T. kom
härigenom att omfatta en principiellt unionsvänlig
politik. Han innehade 1481—87 Nyköpings län, 1493
Stegeborgs och på 1490-talet Borgholms län samt
var lagman först i Östergötland, därefter i
Tiohärad.

2) ErikArvidssonT., den föreg :s son (d.
omkr. 1529), äktade en dotter till Filip Axelsson
Tott och bands vid samma in ter skandinaviska
intressen som fadern. T. blev 1487 medl. av rådet,
1493 lagman i Närke och senare i Uppland,
bekämpade 1497 Sten Sture d. ä., försvarade 1501
Stockholms slott mot Sturarna, drog sig efter
dessas seger tillbaka från politisk verksamhet men
återinträdde efter Sten Stures död i rådet och
valdes 1512 till riksföreståndare efter Svante

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:23:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfga/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free