Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turell - Turenne, Henri de Latour d’Auvergne - Turesson, Gunnar - Turesson, Göte - Turf - Turfan - Turgenev (Turgenjev), Ivan Sergejevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
483
Turenne—T urgenev
484
på ett större torn el. på en annan byggnad; även
hängtorn.
Turenne [tyrä’n], Henri de Latour
d’A u v e r g n e, vicomte de T., fransk fältherre
(1611—75), andre son till hertig Henrik av
Bouillon. Han blev 1643 marskalk av Frankrike
och fick 1644 högsta befälet över franska armén
i Tyskland. T. vann under samverkan med
svenskarna avsevärda framgångar i Sydtyskland
och slog tills, m. C. G. Wrangel de kejserliga
och bayrarna eftertryckligt vid Zusmarshausen
1648. Under f ronden
kämpade T. en tid mot
hovet men förlikte sig
1651 med detta och
anförde dess här mot
Condé och spanjorerna
samt segrade vid
Dun-kerque (1658). Den
för Frankrike
förmånliga pyreneiska freden
var resultatet av hans
krigföring. 1672
beordrades han av
Ludvig XIV till Holland
för att bekämpa
Österrikes arméer, ledda
av Montecuccoli. Under de följ, fyra fälttågen
vid Rhen visade T. prov på sitt militära
mästerskap. Han stupade i striden vid Sasbach 27
juli 1675. — T. var en typisk representant för
utmattningsstrategien. Såväl hans teorier på
krigskonstens område som hans fälttåg ha
tilldragit sig stort intresse. — Litt.: H. Camon,
”Condé et T.” (1933); biogr. av M. Weygand
(1934).
Turesson, Anders Gunnar, lutsångare och
viskompositör (f. 1906 6/io), studerade först
violinspel för Lars Zetterqvist men övergick
senare till luta och har som lutsångare skapat sig
ett namn. T:s visor ha vunnit en vidsträckt
popularitet och ingå i flera vissaml., ss. ”14 visor
av Dan Andersson”, ”Lutans ballader”, ”Jonny
Sjömans visbok” och ”Visan genom tiderna”.
Turesson, Göte Wilhelm, botanist (f. 1892
%), fil. dr i Lund 1923, doc. i botanik 1922,
ledare för förädlingsverksamheten på
Weibulls-holm 1928—31, forskarstipendiat 1932, prof, i
systematisk botanik och ärftlighetslära vid
Lant-brukshögsk., Uppsala, 1935. T. har företagit
talrika forskningsresor i Europa, Nordamerika
och Sibirien. Han har behandlat parasitiska
och endosaprofytiska lägre svampar,
fröspridning, oxidationsenzymer, plagiotropi hos
strandväxter, systematiken inom släktet Atriplex och
särsk. ekologi och sociologi samt växternas
rasbildning och dess förhållande till ståndortens
och klimatets beskaffenhet. Han har
experimentellt framställt polyploider för den praktiska
växtförädlingen. T. är en bland grundläggarna
av genekologien el. rasekologien och har inom
den linneanska arten bl.a. uppställt begreppen
agamospecies, ekospecies och ekotyp. Han har
även behandlat frågor rörande den skandinaviska
florans invandringshistoria, särsk.
reliktproble
met. Vid Lantbrukshögsk. har T. anlagt en
bo-tanisk-genetisk trädgård. Han har utg. saml.
”Vetenskap av idag” (1940; tills, m. G. Aspelin).
Turf [täf], eng., ”torva”,
hästkapplöpnings-bana, ofta även beteckning för själva sporten.
Tur fän, stad i kin. prov. Sing-kiang, n. ö.
östturkestan, vid vägar från Kaschgar, Chami
och Urumtsi. Omkr. 20,000 inv. ö. därom
ruiner av staden Idikutschari el. Chotscho.
Turgenev (T u r g e n j e v) [torjgje’njif],
Ivan Sergejevitj, rysk författare (1818
—83). Ättling av en urspr. tatarisk
adelssläkt, fick T. på det modern tillhöriga
godset Spasskoje (Orelguvernementet) sin
tids vårdade fransk-ryska uppfostran;
moderns tyranni bidrog att hos honom utveckla
nervös sensibilitet och vekhet i viljan, samtidigt
som det hos honom grundläde hat mot tvång och
förtryck. Efter avslutad humanistisk
universitetskurs i Moskva och Petersburg studerade han
1838—41 filosofi (främst hegelianism), historia
och litteratur i utlandet, framför allt i Berlin,
inträdde sedan i statstjänst men övergav 1847
både den och Ryssland som uppvaktande till
sångerskan Pauline Garcia, vars drabant han
småningom blev. Samtidigt kom hans
genombrott som författare: från 1847 publicerade han
i tidskr. Sovremennik en rad huvudsakl. i Paris
författade skisser från ryskt landsbygdsliv, som,
särskilt då de 1852 utgivits samlade under titeln
”En jägares anteckningar”, gjorde en i ryska
litteraturhistorien nästan enastående succé.
Arbetet gav, förutom en rad stämningsmättade
naturbilder, en serie interiörer från den livegna
ryska byn, varvid författaren lade tyngdpunkten
på att avslöja de rika skatter, som han fann
förborgade i bondesjälarna. Hemkommen till
Ryssland 1850, blev T. av myndigheterna, som
oroats av den effekt byskildringarna haft på
publiken, under en förevändning häktad och
sedan internerad på sitt gods; sedan interneringen,
betydelsefull tack vare den förnyade kontakt
med hemlandet och dess människor den gav
honom, snart hävts, levde T. från 1855 nästan
oavbrutet i utlandet (Baden-Baden och Paris),
troget följande sin idol, nu gift Viardot. Han
gjorde nu sin andra stora insats i den ryska
litteraturen, då han i en serie stora romaner undan
för undan tecknade vad han själv kallade
”förändringarna i det ryska kulturskiktets
fysionomi”. I tre romaner skildrade han först det
bort-döende ryska adelssamhället. I ”Rudin” (1856)
utformade han en av den ryska litteraturens mest
berömda klassiska typer: överklassidealisten,
fylld av mångordigt patos för upphöjda idéer
men oduglig till målmedveten handling. I
”Adels-nästet” (1859) gav han sedan en stor tavla av
det ryska adliga godsets miljö, en värld, rik på
sympatiska drag men ur stånd att utveckla
livsdugliga människor. I den tredje romanen,
”Dagen före” (1860), ställde förf, slutligen som
motsats mot de ryska drömmarna med deras
tomma idealism en resolut vilje- och
handlingsmänniska, en ung bulgar, som han låter
romanens hjältinna, trött på all den ryska ynklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
