Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Liberalismen och Das junge Deutschland (1830—48) - Utvecklingen till realism och naturalism - Efter 1900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
Tyska litteraturen
548
—48). Redan tidigt började oppositionen mot
romantiken, och jämsides med den gick även en
opposition mot klassicismen, särskilt Goethe.
Julirevolutionen i Paris 1830, deltagandet för
polackerna vid deras uppror och Byrons inflytande
bidrogo till politisering av litteraturen. De flesta
skalderna ställde sig i den radikala riktningens
tj änst, av österrikare bl. a. A. A. von A u e r
s-p e r g, i viss mån N. L e n a u, K. Beck, av
tyskar F. Freiligrath, G. Herwegh, F.
von Dingelstedt, R. Prutz, H. H o f
f-mann von Fallersleben. Mot
reaktionen uppträdde även A. von Plate n-H a 11 e
r-m u n d. Ryktbarast och inflytelserikast var den
store lyrikern H. Heine. I sin antinationella,
kosmopolitiska hållning står han i nära samband
med den författargrupp, som fått namnet Das
junge Deutschland: K. G u t z k o w, H. L a u b e,
L. Wienbarg och T h. M u n d t. Denna
aktuellt betonade samhällsdiktning bragte föga av
bestående värde trots stora framgångar på scenen
(Gutzkow, även författare av tendentiösa sociala
samtidsromaner, Laube) och i publicistiken
(Heine, L. Börne). Utanför politiken stodo flera
författare, som gjorde romanen till epokens
förnämsta litteraturart och strävade efter en mer
utpräglad realism: folklivsskildrare som
schweizaren J. Gotthelf, württembergaren B. A u e
r-b a c h och K. Immermann, lär j ungar till W.
Scott som W. H a u f f och W. Alexis,
stäm-ningsskildrare som A. S t i f t e r. Isolerad står
skaldinnan A. von Drost e-H ü 1 s h o f f.
Utvecklingen till realism och naturalism. Efter
besvikelserna 1848 prägla på det hela taget
resignation och efterklang litteraturen. Den mest
berömde skalden på 1850- och 1860-talen var E. v o n
G e i b e 1, medelpunkt i en krets av skalder i
Maximilian II :s München, vilka förvaltade det
lyriska arvet men ej gjorde nya insatser
(schweizaren H. L e u t h o 1 d, P. H e y s e, själfull novellist,
J. V. von Scheffel m. fl.), vilket även gällde
T h. Storm, också novellist. Den berättande
prosalitteraturen ryckte verkligheten närmare in på
livet. F. Spielhagen fortsatte Gutzkows
liberala tendensroman, G. Freytag skildrade
borgerliga kretsar, F. R e u t e r var en frodig
plattysk humorist, W. R a a b e tecknade original
och tillvarons styvbarn. Verklighetsskildrare var
också den kraftfulle schweizaren G. Keller.
Th. Fontane betraktas som den förste
konsekvente möderne realisten; nämnas må även
Luise von F r an q o i s och Marie von E
b-n e r-E schenbach. Allmoge- och
hembygds-skildrare voro österrikarna P. Rosegger och
L. Anzengruber, främst dramatiker. Vid
sidan om den demokratiske Keller står hans
landsman C. F. Meyer som en aristokratisk episk
mästare i den historiska berättelsen och betydande
skald. Dramat fick 1850—70 en ny blomstring
genom F. Hebbel, O. Ludwig och R.
Wag-n e r.
Först vid mitten av 1880-talet visade sig
tecken till en ny epoks inbrott, naturalismen. Den
utbredde sig först genom en grupp författare i
Berlin (H. och J. Hart, A. H o 1 z, O. B r a h m
och G. H a u p t m a n n). Den första naturalistiska
romanen skrev M. G. Conrad, vars tidskrift
Die Gesellschaft var den nya riktningens organ.
Ur den mera doktrinära naturalismen utvecklade
sig småningom en mängd olika riktningar inom
alla litteraturområden. Här må nämnas H. S
u-d e r m a n n, H. Hesse och G. Frenssen. Det
naturalistiska dramat dagtecknas från G.
Haupt-manns ”Vor Sonnenaufgang”, som uppfördes på
Freie Bühne i Berlin 1889. På lyriken inverkade
naturalismen först genom ett moderniserat
ämnesval, versen blev åter socialt och politiskt
agitatorisk. A. H o 1 z m. fl. krävde konsekvent
naturalism, men under experimenterandet med nya
former och stilar inträngde småningom impressionism
och romantik. Utomordentlig betydelse fingo
filosoferna A. Schopenhauers och Fr.
Nietzsches förkunnelser.
Efter 1900. Lyriken kom nu att uppleva en ny
storhetstid med namn som Stefan George,
H. von Hofmannsthal, R. M. Rilke, R.
Dehmel och schweizaren C. Spitteler. En
rad skalder med symbolisk och ganska dunkel
diktning stå nära expressionismen, vilken har
lyrikern G. T r a k 1 som sin rrtest betydande
representant. Bland denna riktnings mera kända
diktare kunna nämnas R. J. S o r g e och F.
W e r f e 1. En mera traditionell, tysk-romantisk
riktning representeras av bl. a. A. W i 1 d g a n s,
H. Hesse, H. Carossa, S. Zweig och W.
Bergengruen. En framstående lyriker är
österrikaren J. Weinheber.
Inom dramat visade sig romantiska tendenser,
så hos wienaren R. B e e r-H o f m a n n. Av
särskild betydelse blev, att G. Hauptmann svängde
in på romantiska banor i sina senare dramer. Den
naturalistisk-impressionistiska stilens tradition
uppbäres av A. Schnitzler, H. Bahr och
C. Hauptmann. Med denna tradition bröt F.
W e d e k i n d. Han förberedde det
expressionistiska dramat, inom vilket man möter namn som
G. Kaiser, K. Sternheim, W.
Hasen-elever, F. von U n r u h, E. T o 11 e r, F.
Wolf, G. Weisenborn, vilka företräda en
mer el. mindre revolutionär uppfattning, och H.
J o h s t, som övergick till nazistisk hjälte- och
na-tionalmytologi. E. B a r 1 a c h är representant för
en nästan surrealistisk dramakonst. Realistiskt
friska lustspel skapades av C. Zuckmayer,
medan österrikaren M. M e 11 skrev katolskt
religiösa legendspel.
Den berättande diktningen återspeglar epoken
på det mest omfattande och nyansrika sättet.
Levande roman- och novellkonst hopas av de redan
nämnda G. Hauptmann, Spitteler och Schnitzler.
Omkr. 1900 blev förfallet ett mångvarierat tema,
så hos Ricarda Huch, hennes bror R. H u c h
och deras kusin Fr. Huch samt hos greve E.
v. Keyserling, men framför allt blev
förfallets tema centralt för Thomas Mann. A.
Schaeffer ger uttryck åt det specifikt
tyskt-idealistiska kulturarvet. Ungdomsproblem
behandlas av E. S t r a u s s. J. W a s s e r m a n n, B.
K e 11 e r man n, G. Meyrink, M. D a u t h e
n-d e y och W. B o n s e 1, voro mycket lästa
förfat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
