Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Storstäder - Ekonomisk geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskland
571
km avlägsna. 1950 hade T. 56 städer med över
100,000 inv., varav 2 (Berlin och Hamhurg) hade
över 1 mill. och 7 (München, Leipzig, Essen,
Köln, Frankfurt, Dortmund och Düsseldorf)
mellan V2 och i mill. inv. En alldeles speciell
ställning bland tyska städer intar sedan 1945 B e
r-1 i n, som nu består av två förvaltningsområden,
dels ett av de amerikanska, brittiska och franska
ockupationssektorerna sammanslaget Väst-Berlin
(2,187,000 inv. Ut 1953), dels ett
sovjetkontrolle-rat Öst-Berlin (1,190,000 inv. 1950). Ingendera
av dessa sektorer införlivades direkt med de 1949
upprättade staterna Västtyskland och Östtyskland.
Sektorsgränsen, som skär tvärs genom Berlin,
har i flera fall måst justeras. Det urspr.
delade Gatow-flygfältet har sålunda mot
kompensation på annat håll helt överförts till Väst-Berlin,
som å andra sidan icke är en helt
sammanhängande yta utan omfattar även små exklaver i
Östtyskland-territoriet omedelbart v. om Berlin.
Dessa äro dock utan större betydelse, och flera
av dem ha övergivits av västmyndigheterna. Den
lokala S-banan är ett östberlinskt företag, och
intill 1949 betraktades dess stationer v. om
sektorsgränsen som östexklaver. Tunnelbanorna
drivas dock gemensamt, medan genomgående
spår-vägstrafik ej förekommit sedan 1952. Omkr.
24,000 östberlinare och ung. dubbelt så många
västberlinare ha sitt arbete i den andra zonen.
Gränsen passeras dagl. av c:a 400,000 personer.
I de flesta hänseenden sköta de två stadsdelarna
sina funktioner var för sig, men i fråga om
t. ex. avlopp har Väst-Berlin tvingats stanna i
beroende av Öst-Berlin, eftersom samtliga
reningsverk befinna sig där.
Ekonomisk geografi. T., särsk. Västtyskland är
utpräglat industriland.
J ordbruk. Markbeskaffenheten varierar starkt
inom T. Bördiga äro framför allt lössjordarna med
största utbredning kring Harz i Sachsen och Thüringen
samt i övre Rhen-dalen med förgreningar utmed Mains
och Neckars bidalar. Goda äro också de westfaliska
lågländerna i n. v., moränlerorna kring Lübeckbukten
och platåbergen i deras lägre partier. De magra
hed-och sandområdena i n. T., av vilka Lüneburger Heide
är särsk. bekant, voro förr till största delen
impedi-ment men äro numera delvis uppodlade el. planterade.
Mycken hedmark har kunnat odlas endast med hjälp
av stora mängder konstgödsel, varav T. lyckligtvis
har rikliga tillgångar, främst i form av kalisalt.
Rågen upptog 1938 22 °/o av T :s åkerareal och var
därmed det viktigaste sädesslaget med utbredning över
hela landet men med särskilt intensiv förekomst i
Bran-denburg och Mecklenburg samt de numera Polen
tillhöriga områdena ö. därom (Pommern, Schlesien och
Ostpreussen). Vetets viktigaste odlingsområden äro
Sachsens lössjordar, de sydtyska floddalarna samt vissa
delar av Holstein och Mecklenburg. Veteodlingen är
lönsam upp till 300 mö. h., medan rågen går till 500
m. Sommarkornet har ung. samma utbredning som
vetet, medan vinterkornet passar bäst i s. T:s torra och
soliga väderlek. Jämte humleodling utgör det där
grundvalen för den omfattande bayerska bryggeriindustrien.
Havre är näst råg T:s mest odlade sädesslag med
speciell lokalisering utmed nordsjökusten och en bred zon
innanför Östersjöns kust mellan Flensburg och Wismar.
Majs odlas i s. T. som foderväxt men blott i liten
skala. Potatis har en utbredning liknande rågens, och
den hör främst till det sandiga ö. T. men är allmän
överallt utom i Bayern. — Sockerbetsodling startades
vid Magdeburg, då Napoleons kontinentalspärr
hindrade rörsockerimporten. Genom ständig arealökning har
T. sedan strävat efter att hålla sockerimporten nere,
och vid 1930-talets mitt var landet självförsörjande med
572
världens största betsockerproduktion. — Odlingen av
baljväxter har minskat, och dessa ha som fodermedel
till stor del ersatts med rotfrukter. Oljeväxtarealen
befann sig i stark tillbakagång, då z:a världskrigets
avspärrningar åter tvingade till ökad inhemsk odling.
Liknande var det med linet. — Vinodlingen har haft
stor utbredning över hela T. ända upp i Ostpreussen.
Osäkra skörderesultat och billigt importvin ha
sedermera inskränkt vinodlingen till de sydtyska floddalar,
där den kan drivas verkligt ekonomiskt. 1938 var
Västtysklands vinareal 73,000 har, 1947 65,000 har och
1951 blott 53,000 har. Av Västtysklands 90 mill.
fruktträd växa */« i Baden-Württemberg. I Rheinland-Pfalz
skördas avsevärda kvantiteter aprikoser.
T :s jordbruk har icke i samma utsträckning som
industrien påverkats av de båda världskrigen. Den
produktiva arealen sjönk under 2:a världskriget med 2%
inom såväl Västtyskland som Östtyskland, i Ostgebiet
med 10 %. Återhämtningen tar dock lång tid och var
efter i:a världskriget icke klar förrän 1926, efter 2:a
världskriget först omkr. 1952. Danmark och Belgien
ha högre hektarskörd än T., som dock ligger högst
bland de stora länderna. — T :s delning 1945 har ur
jordbrukssynpunkt fått stora konsekvenser, eftersom
lanthushållet har så olika karaktär i ö. och v. Därtill
kommer förlusten av Ostgebiet med dess stora
spannmålsöverskott. Under 1930-talet levererades därifrån
32 % av T :s jordbruksproduktion, vilket förslog för
18 mill. människor, d. v, s. områdets dubbla folkmängd.
Efter 1933 lyckades T. under nazistregimen höja
jordbruksproduktionen med 13 °/o och uppnådde
självförsörjning till 82 °/o. Inom Västtyskland uppgick
självförsörjningen därvid till 70 °/o, men nu är den där icke mer
än 50 °/o, beroende på att folkmängden sedan dess ökat
med 25 °/o, medan livsmedelsproduktionen kunnat höjas
ytterligare blott u °/o. Försörjningsgraden var 1951—52
för säd 69 ’/o, potatis 100 ’/o, socker 68 %, ägg 78 °/o och
fläsk 97 %. Den goda fläskförsörjningen avspeglar
Västtysklands starkt animaliska produktionsinriktning.
Hela 70 »/o av allt som odlas gå till djuruppfödningen,
vilken därigenom nästan helt kan ske med inhemska
fodermedel. Genom lag av 1950 regleras arealen av
olika grödor centralt, så att lämpligaste mängder
tillföras nationalhushållet. — Västtysklands
sockerförsörjning är ganska brydsam, eftersom blott Vs av T :s
för-krigs-betskörd kom därifrån, och det har varit svårt
att snabbt ersätta de viktiga mellantyska betdistrikten
i Sachsen, vilka nu tillhöra Östtyskland. I flera nya
områden, t. ex. Schleswig, har man lyckats få i gång
betodling, men sockerbruk saknas, och detta hämmar
utvecklingen. Av T:s 232 bruk (1936) funnos 1951 blott
80 i Västtyskland. — Sitt potatisbehov fyller
Västtyskland nu genom egen odling tack vare produktionsökning
om 75 »/o sedan förkrigstiden.
Jordbruket inom Östtyskland präglas i
särskilt hög grad av den jordreform, som antogs i både
Västtyskland och Östtyskland omedelbart efter
krigsslutet 1945. I Västtyskland blevo spåren därav ringa,
men för Östtyskland innebar den, att alla storgods
(11,000) på mer än 100 har fördelades om lotter på högst
10 har mellan 210,000 nybyggare, mest flyktingar, samt
80,000 brukare, som erhöllo kompletterande mark.
Undantag från styckningen gjordes blott för statliga
inrättningar för utsädesproduktion, växtförädling etc.
samt s. k. volkseigene Güter (VEG), ett slags
kollektivjordbruk, varav finnas c:a 550 st. Delningen skedde
mycket snabbt, och för att kunna utnyttja det bestående
vägnätet måste fälten splittras i långsmala tegar. De
nya gårdarna uppföras på avstånd från äldre
bebyggelse, så att de komma riära iptill sin mark. Före
1939 var medeltalet per brukningsenhet 7 har åker i
Västtyskland och u har i Östtyskland. 1946 var det
8 har i Östtyskland och 1952 c:a 7 har, lika i
Västtyskland och Östtyskland. Den decentralisering, som
jordreformen inneburit, har nedsatt skörderesultatet
avsevärt, varför man under 1950-talet börjat återgå till
större enheter genom kolchoz-bildningar. Animalisk
produktion ersättes bäst, och därmed gynnas de smärre
enheterna, som ha sig ålagda blott mindre
spannmåls-leveranser till staten, medan storgårdarna tvingas
inrikta hela sitt arbete på vegetabilier. Gård på över 50
har skall således lämna 21,0 dt säd per har, medan 0,5—5
har-enheter slippa med 5,s dt. I samband med
jordreformen inrättades i Östtyskland
maskinutlåningsstatio-ner, vilka 1952 uppgingo till c:a 500 med 16,000
tillhandahållna traktorer. Samtidigt funnos i Ostgebiet
12,000 sådana och i Västtyskland 250,000 (mot blott
76,000 1949).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
