Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Tyskland
606
växande yttre och inre nöden. Ransoneringen av
förnödenheter, framför allt livsmedel, förde med
sig orättvisor och smyghandel, och den vidlyftiga
organisation, som i dec. 1916 upprättades på v.
Hindenburgs och Ludendorffs initiativ under
militär ledning för att inrikta alla näringslivets
krafter på härens utrustning och försörjning, ledde
även i vissa fall till överorganisering och
privile-giering. Riksregeringen förmådde ej göra sin
auktoritet gällande gentemot riksdagens majoritet.
Bethmann-Hollweg efterträddes i juli 1917 av G.
Michaelis, som i sin tur efterträddes av den
bayerske ministerpresidenten greve G. v.
Hert-ling; intetdera kanslerskiftet innebar någon
egentlig kursförändring. Under trycket av de yttre
händelserna under hösten 1918 gick utvecklingen
vidare: 3/io 1918 tillsattes f. f. ggn en
parlamentarisk regering under prins Max av Baden för
att avveckla kriget; denne hade för avsikt att
förmå kejsar Vilhelm att abdikera för att därmed
rädda den monarkiska statsformen, men kejsaren
vägrade, och läget blev alltmera spänt. En
revolutionsrörelse med bl. a. upprättande av
arbetar- och soldatråd, utbröt. Dess första utslag
var ett matrosmyteri på flottan i Kiel, som
började en av de första dagarna i nov. och därefter
snabbt spred sig till angränsande städer. 7 nov.
utbröt så en revolution i München. Bayern
förklarades för republik. Kejsaren erbjöd sig till
sist att avgå som tysk kejsare men icke som
konung av Preussen. Han drevs emellertid 9 nov.
till fullständig eftergift och begav sig till
Holland. I alla delar av T. bortsopades i en
handvändning fursteregeringarna och ersattes med
provisoriska regeringar av republikansk karaktär.
Tyska riket som republik (1918—33).
Dagen efter kej sarabdikationen bildade de tre
majoritetssocialisterna F. Ebert, Ph. Scheidemann
och Otto Landsberg en socialistisk
folkombuds-mannaministär, vars första uppgifter blevo
vapenstilleståndets avslutande och arméernas
demobili-sering. Inifrån hotades republiken av en radikal
minoritet under ledning av Karl Liebknecht.
Denne konstituerade i dec. 1918 T :s kommunistiska
arbetarparti, vanl. kallat Spartakusförbundet, vars
i jan. 1919 i Berlin iscensatta uppror nedslogs
efter långvariga strider främst genom G. Noskes
energiska inskridande. I febr, öppnades i Weimar
en nationalförsamling, som utfärdade en
provisorisk författning, valde Ebert till
rikspresi-dent och antog en lag om bildande av ett
riks-värn. Regeringschef efter Ebert blev
Scheidemann. 7 maj fingo de tyska fredsombuden i
Versailles mottaga ententens dikterade fredsvillkor.
Scheidemann vägrade att godtaga dem och avgick
i juni. Den nya regeringen, bestående av
uteslutande centermän och socialdemokrater med G.
Bauer i spetsen, undertecknade 28 juni
Versailles-freden. 31 juli 1919 antog nationalförsamlingen
T:s nya författning, som ombildade T. till en
republikansk riksstat.
Den rådande regimens snart visade oförmåga
att övervinna de hopade svårigheterna vid
rekonstruktionsarbetet och att skapa trygghet mot den
bolsjevikiska agitationens vådor framkallade på
konservativt håll ett häftigt missnöje, som i mars
1920 tog sig uttryck i Kapps reaktionära
kuppförsök, vilket emellertid efter några dagar
fullständigt misslyckades. Det följdes av röda
oroligheter. Ministären Bauer trädde tillbaka, följd av
en ny koalitionsministär av samma karaktär son:
den förra med Hermann Müller som chef. Dess
främsta uppgift blev att återställa ordningen.
Riksvärnets inryckande i Ruhrområdet i april
1920 resulterade i att fransmännen omedelbart
skredo till en kompensationsockupation och bl. a.
besatte Frankfurt a. M. De engelska, franska och
italienska premiärministrarna enades om att
besättande av tyskt område skulle efter
överenskommelse mellan de allierade kunna ske för att tvinga
T. att utföra fredsfördragets bestämmelser. I
maj 1920 upplöstes nationalförsamlingen, och då
vid de följ, riksdagsvalen en icke obetydlig
förskjutning åt höger ägde rum, inlämnade
ministären Müller sin avskedsansökan. Den följdes i juni
av en ministär Fehrenbach, som omfattade
politiker från centern, demokraterna och Tyska
folkpartiet samt dessutom ett antal
icke-parlamenta-riska fackministrar.
En av den nya ministärens första uppgifter blev
att med de allierade ingå på förhandlingar
rörande de i Versaillesfreden på framtiden ställda
frågorna om avrustning och skadestånd. Tyska
armén nedbringades till 100,000 man, och allmänna
värnplikten upphävdes. Det i samband med de
ökade skadeståndskraven, den växande
arbetslösheten och valutans fall försvårade ekonomiska
läget skapade en stark inrikespolitisk oro. I mars
1921 utbröt en kommunistisk resning, som
speciellt i mellersta T. fick en allvarlig karaktär men
nedslogs. Fixerandet av T: s totalskuld på olika
konferenser framkallade en stark spänning
mellan T. och de allierade. Ministären Fehrenbachs
misslyckade försök att erhålla U.S.A:s medling
föranledde dess avgång i maj och bildandet av en
ministär Wirth, vilken förklarade sig villig att
antaga de allierades ultimatum och även enl. den
överenskomna planen 31 augusti erlade den
första guldmilliarden. Det fortsatta valutafallet
omöjliggjorde emellertid fullföljandet av denna
efter-giftspolitik, och ministären Wirth fann sig
tvungen att begära moratorium. Den inrikespolitiska
förvirringen tilltog och kom bl. a. till uttryck i
mordet på utrikesministern Rathenau i juni 1922.
Kort därefter följde ett nytt katastrofalt
markfall. Efter Genuakonferensen april—maj 1922,
där skadestånds frågan icke upptagits till
behandling, och sedan T. avslutit ett separat fördrag
med Ryssland i Rapallo, som på de allierades sida
väckte en häftig förbittring, började den franska
politiken skärpa sina krav. I jan. 1923 inryckte
franska och belgiska trupper i Ruhr under
förevändning att säkerställa kontrollkommissionens
verksamhet. Den tyska regeringen, som nu leddes
av Cuno, sedan Wirth i nov. nödgats avgå på
grund av parlamentariska svårigheter, avgav en
av landet med sällspord enighet godkänd protest
mot Frankrikes handlingssätt, varefter ett passivt
motstånd organiserades. Regeringens politik, som
från början omfattats med enhälligt gillande,
un
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
