Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
Tyskland
608
dergrävdes efter hand av motsättningen mellan
höger- och vänsterpartierna. Markkursen föll
oavbrutet. I juni noterades i doll. på
Berlinbör-sen till 100,000 Rmk, i aug. till 5 mill.
Prisstegringen vållade särskilt i de stora städerna svår
livsmedelsbrist. 12 aug. tvangs Cuno att avgå,
varefter Tyska folkpartiets chef, Stresemann,
bildade en koalitionsministär, som representerade
centern, demokraterna, Tyska folkpartiet och
socialdemokraterna och vari Stresemann själv övertog
utrikesministerportföljen. Denne tillkännagav 26
sept., att det passiva motståndet i Ruhrområdet
skulle upphöra. Poincarés Ruhrpolitik hade verkat
i hög grad stimulerande på strävandena att skapa
en självständig, ur Tyska riket utbruten
Rhen-landsrepublik, men planerna härpå strandade.
Under hela hösten ägde täta revolter rum, men de
upphörde i dec.
Det passiva motståndets uppgivande hade icke
bringat de ekonomiska lättnader, som man
hoppats, varför kabinettet Stresemann i okt. 1923
avgick för att återkomma i reorganiserad form.
Finansminister blev dr Luther. En av den nya
regeringens första åtgärder blev upprättandet av
den s. k. Rentenbank. Den finansiella oredan
(dollarkursen steg i nov. till bortåt 5 billioner) hade
emellertid givit de samhällsomstörtande krafterna
vind i seglen. Den överhängande faran för en
kommunistisk revolution i mellersta T. framdrev
i okt. en väpnad konflikt mellan riksregeringen
och den starkt kommunistiskt betonade sachsiska
regeringen. Å andra sidan hade med den av A.
Hitler ledda nationalsocialistiska rörelsen en
högerradikal reaktion mot den republikanska
regimen framträtt. Hitlers kuppförsök i München
nov. 1923 misslyckades emellertid, varefter
rörelsen lamslogs för flera år framåt. I nov. bildades
en ny ministär av centerledaren Marx.
Stresemann inträdde som utrikesminister. Även för
denna regering blev den viktigaste uppgiften att
komma till rätta med det finansiella nödläget. Den
gick också de ansträngningar till mötes, som vid
denna tid gjordes på ententemakternas håll att
slutgiltigt lösa skadestånds frågan och som
resulterade i Dawesplanens utarbetande och antagande
på Londonkonferensen juli—aug. 1924. I samband
därmed erhöll T. löfte om Ruhrområdets
utrymning inom ett år. Dawesplanen, vars bestämmelser
till en början punktligt uppfylldes av T., gav i
förstone löfte om att en ny och lyckligare tid
stundade. De tysknationella hade emellertid samlat sig
i opposition mot Marx’ politik under hävdande av
omöjligheten att erlägga skadeståndet. Marx
tvangs också att avgå, varefter 15 jan. 1925 följde
en högerbetonad ministär Luther, i vilken
Stresemann kvarstod som utrikesminister. Efter Eberts
död i febr. 1925 valdes Hindenburg efter en
hård valstrid till president. Trots sitt förflutna
bekände denne omedelbart sin lojalitet mot
republiken, och Stresemann fick fria händer att
bygga vidare på det utrikespolitiska system, som
påbörjats genom Dawesplanens antagande. Han
inriktade sig på att genomdriva T :s upptagande
i Nationernas förbund. Under förhandlingarna
därom framlade Stresemann i febr. 1925 ett
för
slag till överenskommelse om upprätthållande av
status quo vid Rhen, ett förslag, som ledde till
Locarnopaktens ingående okt. 1925. Fördragen
godkändes av riksdagen, men omedelbart efter
deras definitiva stadfästelse i London 1 dec.
inlämnade kabinettet Luther sin avskedsansökan.
Efter en månadslång ministerkris presenterade
Luther ett nytt kabinett, stött på Tyska
folkpartiet, demokraterna, centern och bayerska
folkpartiet. I maj avgick ministären Luther, följd av ett
nytt kabinett Marx, vilket i sept. efter svåra
konflikter genomdrev T:s upptagande i Nationernas
förbund. Valen 1928 blevo en stor framgång för
vänsterpartierna. Kabinettet Marx avgick,
varefter socialdemokraten H. Müller bildade
regering. Stresemann, som alltjämt kvarstod som
utrikesminister, inriktade nu sina strävanden på
Rhenlandsockupationens snara upphävande. Hans
försoningspolitik försvårades emellertid genom
den växande oppositionen från det tysknationella
partiet under ledning av A. Hugenberg. Denna
opposition stegrades efter antagandet av
Young-planen aug. 1929, då regeringen började att än
hårdare pressas av ytterlighetspartierna.
Hugenberg ingick en allians med det hittills relativt
obetydliga nationalsocialistiska partiet, vars leder nu
började fyllas främst av till följd av de sociala
missförhållandena desperata yngre element, vilkas
program gick ut på obstruktion mot Youngplanen
och avskrivande av hela samförståndspolitiken. Av
skickelsediger betydelse blev under sådana
förhållanden Stresemanns död i okt. 1929. Ministären
Müller störtades i mars 1930, och centerledaren
Brüning bildade en ministär, vars främsta uppgift
blev att söka råda bot för den alltmer förtvivlade
ekonomiska situationen. En positiv framgång var,
att Rhenlandsockupationens definitiva upphävande
genomfördes under sommaren. Det visade sig
emellertid omöjligt att skapa en bärkraftig
majoritet i riksdagen för det uppgjorda
budgetförslaget, varför Brüning tog sin tillflykt till
presidentens författningsenliga rätt att tillgripa
extraordinära åtgärder, då allmän säkerhet och ordning
äro hotade. Riksdagen inlade protest, varpå den
upplöstes.
Nyvalen i sept. 1930 medförde ett politiskt
jordskred: nationalsocialisterna blevo riksdagens näst
största parti. Genom att socialdemokraterna av
fruktan för Hitler beslöto ”tolerera” Brüning
kunde regeringen dock räkna med
riksdagsma-joritet. Stödd på av rikspresidenten utfärdade
och av riksdagen sedermera godkända
”nödförordningar”, som praktiskt taget gåvo regeringen
diktatorisk makt, sökte Brüning komma till rätta
med de växande svårigheterna, bl. a. en allvarlig
bankkris sommaren 1931. Med det ekonomiska
lägets förvärrande ökades trycket från
nationalsocialisterna, som med de tysknationella och
Stahl-helm 11 okt. 1931 i Bad Harzburg bildat den
”nationella oppositionen” (den s. k.
Harzburg-fronten).
1932 inleddes med valet av rikspresident, varvid
Hitler lät uppställa sig som Hindenburgs
motkandidat och vid andra valomgången 10 april erhöll
13,4 mill. röster mot Hindenburgs 19,3. Läget till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
