Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
Tyskland
612
denburg, och Hitler lät då förklara, att
riks-presidentämbetet icke vidare borde besättas. Han
lät i stället hylla sig själv som statsöverhuvud
med titeln ”rikskansler och ledare”. En
folkomröstning anordnades och gav liksom de i
nationalsocialistisk regi anordnade riksdagsvalen
stor majoritet för regimen.
Hitlers och nationalsocialisternas politik blev
därefter allt djärvare. De ledande
nationalsocialisternas maktmissbruk växte i styrka.
Antisemitismen knäsattes som ledande princip för den
tyska raspolitiken i och med att judarna genom
Nürnberglagarna 1935 utestängdes från tyskt
medborgarskap och förbjödos att ingå äktenskap med
s. k. arier. I nov. 1938 anstiftades en formlig
judepogrom med mord, plundringar och
mordbränder. På det ekonomiska området hade Hitler
till att börja med haft ganska stora framgångar.
Arbetslösheten gick hastigt och kraftigt tillbaka;
1936 proklamerades en fyraårsplan, avsedd att
öka T:s produktion av råvaror. Dess utförande
anförtroddes emellertid åt den i ekonomiska ting
obevandrade Göring och kom i huvudsak att tjäna
den pågående upprustningen. Denna ökade från
år till år i omfattning och förvandlade
lågkonjunkturen till en forcerad högkonjunktur. Men
statsfinansernas läge blev allt äventyrligare, och
den skicklige finansexperten Schacht, som 1933
blivit riksbankspresident och 1934 finansminister,
lämnade 1937 den sistn. och 1938 den förstn.
posten, missnöjd med Hitlers politik.
På intet område märktes Hitlers växande
djärvhet och våldsamhet tydligare än inom
utrikespolitiken. Visserligen hade T. i okt. 1933
lämnat N. F., men Hitler sökte under de första
åren främst lägga i dagen fredliga avsikter, delvis
emedan han ställde återvinnandet av det i
Ver-saillesfreden på 15 år avträdda Saarområdet som
ett mål för sin politik. Efter en
folkomröstning där 1935, som visade mycket stark majoritet
för återförening, införlivades också området s. å.
i T. Med Polen avslöt Hitler 1934 en
vänskaps-och non-aggressionspakt. 1935 avslöts ett
flottavtal mellan T. och England, vari de två
makterna fastställde en bestämd relation mellan sina
maritima styrkor: den tyska flottan fick uppgå
till 35 % av den brittiska. När T. s. å. införde
allmän värnplikt, möttes detta av fördömande från
övriga stormakters sida, men den deklaration
härom, som Storbritannien, Frankrike och Italien
utfärdade på Stresakonferensen s. å., fick icke
några bestående följder. Tvärtom inträffade 1935
—36 den definitiva brytningen mellan
västmakterna och Italien i samband med sistn. makts
angrepp mot Etiopien, och detta gav T. möjlighet
att övergå till en rent aggressiv utrikespolitik.
I mars 1936 lät Hitler uppsäga Locarnopakten,
och tyska trupper tågade in i det demilitariserade
Rhenlandet. ögonblicket var gynnsamt valt, och
västmakterna funno sig i det inträffade under
protest. Den tyska upprustningen fortsatte med
all kraft. Samtidigt närmade sig T. till Italien.
Gemensamt stödde T. och Italien nationalisterna
i det spanska inbördeskriget; man talade om axeln
Rom—Berlin, om T. och Italien som
axelmak
terna. Ett annat land, vars vänskap T. odlade,
var Japan. Med detta land avslöt T. 1936
anti-kominternpakten; 1937 slöt sig även Italien till
fördraget. 1938 avskedades försvarsministern
Blomberg och armébefälhavaren v. Fritsch.
Arméledningen, som var ett modererande element, miste
därmed en god del av sitt inflytande. Hitler
övertog själv posten som armébefälhavare och
utnämnde den obetydlige general Keitel till sin
stabschef. Samtidigt genomfördes en rad andra
omflyttningar. Utrikesminister efter Neurath blev
Hitlers okritiske beundrare och lydiga verktyg,
nationalsocialisten Ribbentrop. Bland övriga
avskedade märktes Papen, som efter mordet på
Dollfuss 1934 sänts till Wien som ambassadör
för att söka förbättra de tysk-österrikiska
relationerna och i juli 1936 lyckats åstadkomma ett
försoningsavtal. Ett möte mellan Hitler och den
österrikiske förbundskanslern Schuschnigg kom
till stånd 12/2 1938, varvid Hitler i bryska
former framförde så hårda krav mot Österrike, att
det endast formellt skulle bli en suverän stat.
Sedan Hitler slagit av på sina villkor, ingicks
dock en överenskommelse. Hitler avsåg
förmodligen nu att vända sig mot Tjeckoslovakien,
men händelserna i Österrike, främst Schuschniggs
beslut att anordna en folkomröstning där,
föranledde en ändring av den tyska politiken. W3
krävde T. Schuschniggs avgång och den stortyske
Seyss-Inquarts utnämning till österrikisk kansler.
Schuschnigg gav vika för kravet, och s. d.
be-gynte tyska trupper tåga in i Österrike utan att
möta motstånd. Hitler tillkännagav Österrikes
anslutning till T.
Redan i april 1938 aktualiserades den
tjeckoslovakiska frågan. Hitler ville krig med
Tjeckoslovakien (i varje fall fr. o. m. maj 1939). Men från
två skilda håll rönte han motstånd.
Krigspolitiken framkallade ökad opposition bland de högre
ämbetsmännen och militärerna, som i sept.
gjorde upp planer att avlägsna Hitler från makten.
Ä andra sidan arbetade Chamberlain på att
rädda freden genom att förmå Tjeckoslovakien att
gå med på de sudettyska områdenas avträdande
till T., och han lyckades även uppnå detta. De
konferenser, som han hade med Hitler härom,
försvårade verkställandet av de tyska
konspiratörernas kupp; Hitler intog in i det sista en ytterst
avvisande hållning mot Chamberlain men måste
slutl. på Münchenkonferensen i okt. 1938 avstå
från sitt beslut att börja krig mot att vinna endast
Sudetenland. Redan i mars 1939 tog han åter
upp tanken att vinna hela Tjeckoslovakien och
uppeggade de slovakiska autonomisterna till
aktion. När den tjeckiska regeringen inskred mot
förhållandena i Slovakien, slog han blixtsnabbt
till. Slovakien proklamerades som en tysk
skydds-stat, de tjeckiska områdena som det tyska
protektoratet Böhmen-Mähren. Endast några
dagar senare tvingade T. Litauen att avträda
Me-melområdet.
England började nu föra en politik gentemot
T. efter en helt ny kurs och sökte samla de
europeiska makterna till en fredsfront i syfte att
hindra ytterligare aggression. Hitler å sin sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
