Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Litt. - Tysk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Tysk musik
618
till en början de främsta, men en 1946
fram-tvungen förening av socialdemokrater och
kommunister under de senares ledning i
Socialistiska enhetspartiet förryckte utvecklingen. De
borgerliga partierna fingo en undanskymd och
beroende ställning, ehuru de vid valen 1946 erhöllo
nästan hälften av rösterna.
De ryska besluten om en formellt allt
självständigare ställning för östzonen ha i allm.
tillkommit som motdrag mot de västallierades
åtgärder i Västtyskland. Sedan ”Bizonien” fått
ett ekonomiskt råd, upprättades 1947 ett liknande
organ i östzonen (Deutsche
Wirtschaftskommis-sion), det första tyska där med befogenhet över
delstatsregeringarna. Då protesterna mot
väst-zonernas enande ledde till intet, läto ryssarna
utarbeta en s. k. folkdemokratisk författning.
Denna förelåg färdig 3% 1949 och trädde i kraft
i okt. s. å. Enhetspartiets ledare, f.
kommunisten Wilhelm Pieck och f. socialdemokraten Otto
Grotewohl, blevo president, resp,
ministerpresident. De borgerliga partierna nödgades deltaga
i den kommunistbehärskade regeringen, som i
mots. till den västtyska omfattade även en
utrikesminister, den kristlige demokraten Georg
Dertinger. Den nya regimens starke man var
v. ministerpresidenten Walter Ulbricht, tillika
enhetspartiets generalsekr. Vid valet till
”folkrådet” 1949 tilläts blott en enhetslista, som gav
enhetspartiet och av detta behärskade
massorga-nisationer stark majoritet, medan de båda stora
borgerliga partierna fingo blott 14 °/o vardera av
mandaten.
Utrikespolitiskt har Östtyskland helt anslutits
till östblocket. Det erkände 1950 Oder-Neisse
som gräns i ö. Sedan 1949 har en
militärorganisation varit under uppbyggnad, varvid den s. k.
folkpolisen tjänat som stomme. Inrepolitiskt
synes en total sovjetisering åsyftas, men
utvecklingen har gått långsammare än i andra
”folkdemokratier”, väl av hänsyn till propagandan för
T:s enande. De flesta industri- och
affärsföretagen ha förvandlats till ”folkegendom”.
Storgodsen konfiskerades redan 1945. Senare har
jordbrukspolitiken alltmer syftat till en total
kollektivisering, som dock ännu ej fullbordats. Mer
självständiga politiker ha efter hand utrensats,
vilket öde i jan. 1953 träffade även Dertinger.
Vid samma tid skärptes socialiseringen,
levnadsförhållandena försämrades, och
flyktingströmmen mot v. tilltog. I början av juni 1953
gjordes oväntade eftergifter, men detta stärkte ej
regimen. Tvärtom följde 17A en resning, främst
bland arbetarna, vilken kunde slås ned blott med
hjälp av ryska trupper. Efter en mycket
försiktig politik tiden närmast efter oroligheterna tycks
den östtyska regeringen åter ha skärpt sin
hållning. Först i aug. 1953 avstod Ryssland från
skadeståndsleveranser, och samtidigt återfördes
åtm. flertalet av ryssarna övertagna företag i
tysk ägo. Reellt har näppeligen något förändrats
genom det oväntade proklamerandet av
Östtyskland som suverän stat 25A 1954.
Litt.: Geologi och geografi: J.
Wal-ther, ”Geologie von Deutschland” (4:e uppl.
1923); G. Braun, ”Deutschland” (2:a uppl. 1926);
”Landeskunde von Deutschland”, utg. av N. Krebs
(3 bd, 1931—35); F. Ratzel, ”Deutschland” (7:e
uppl. 1943). — Förhistoria: G. Kossinna,
”Ursprung und Verbreitung der Germanen” (3 :e
uppl. 1936), ”Die deutsche Vorgeschichte” (8:e
uppl. 1941). — Historia: F. C. Dahlmann och
G. Waitz, ”Quellenkunde der deutschen
Geschichte” (9:e uppl. 1931, register-bd 1932). — D.
Schäfer, ”Deutsche Geschichte” (io:e uppl., 2
bd, 1932); H. v. Srbik, ”Deutsche Einheit. Idee
und Wirklichkeit vom heiligen Reich bis
König-grätz” (4 bd, 1935—42); B. Gebhardt,
”Hand-buch der deutschen Geschichte” (8:e uppl. 1954
ff.). — W. v. Giesebrecht, ”Geschichte der
deutschen Kaiserzeit” (6 bd, 1855—95); J. G.
Droy-sen, ”Geschichte der deutschen Politik” (14 bd,
1868—86); J. Janssen, ”Geschichte des deutschen
Volkes seit dem Ausgang des Mittelalters” (15—
2o:e uppl., 8 bd, 1913—24); L. v. Ranke,
”Deutsche Geschichte im Zeitalter der Reformation”
(senast i ”Werke”, 1:7, 5 bd, 1925). — H. v.
Sybel, ”Die Begründung des deutschen Reiches”
(4—5:e uppl., 7 bd, 1892—95); H. Friedjung,
”Das Zeitalter des Imperialismus 1884—1914”
(3 bd, 1919—22); ”Die grosse Politik der
euro-päischen Kabinette 1871—1914” (40 bd, 1922—
27); A. Wahl, ”Deutsche Geschichte von der
Reichsgründung bis zum Ausbruch des
Welt-krieges (1871—1914)” (4 bd, 1925—36); J.
Zie-kursch, ”Politische Geschichte des neuen
deutschen Kaiser reiches” (3 bd, 1925—30); H. v.
Treitschke, ”Deutsche Geschichte im 19.
Jahr-hundert” (nytr., 5 bd, 1927); F. Meinecke,
”Weltbürgertum und Nationalstaat” (7:e uppl.
1928). — H. Rauschning, ”Hitler m’a dit” (1939;
på ty. 1940; sv. övers, s. å.); T. Blomqvist,
”Från Weimar till Potsdam” (1941).
Tysk musik. Under Otto den stores ätt blevo
klostren i S :t Gallen och Reichenau betydande
musikhärdar. På 1100- och 1200-talen blomstrade
minnesången, men den stod i musikaliskt
hänseende lägre än den motsv. franska
trubadursången. Så var även förhållandet med 1300-talets
mästersång, vilken ej kunde mäta sig med den
franska puysången. Den under 1200- och
13ootalen florerande flerstämmiga tonkonsten var en
engelsk-fransk-italiensk företeelse, som de tyska
länderna ej nämnvärt befattade sig med.
Under 1300-talet utvecklade sig dock en individuell
tysk andlig folkvisa, och under 1400-talet fanns
i de tyska handelscentra en täml. rik inhemsk
musikodling. Särskilt Wien, München och
Nürnberg odlade tonkonsten med stor framgång. En
verkligt nationell tonkonst uppstod först med
Luther, som nitiskt verkade för musiken. Till
honom slöto sig musiker som J o h a n n W a
1-t h e r och Ludwig Senfl. Av stor vikt för
den tyska tonkonsten blev nederländaren O r 1 a
n-do Lassos verksamhet i München under
1500-talets andra hälft. Bland hans lärjungar kunna
nämnas Jakob Meiland och J. E c c a r d.
Med 1600-talet upptog Tyskland den italienska
konserterande stilen (med generalbas). En av
de första var Michael Prätorius i Wol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
