Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysk musik - Tysk-romerska riket - Tysk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Tysk-romerska riket—Tysk teater
620
fenbüttel, sedan följde Heinrich Schütz i
Dresden, J. H. S c h e i n i Leipzig, A. H a
m-merschmiedt i Zittau och J. C r ü g e r i
Berlin. De litterära sällskapen fingo sin
musikaliske hjälpare i H. Albert i Königsberg,
genom vilken solosången utbildades. Inom den
protestantiska kyrkomusiken kom särskilt
orgelspelet att odlas. Till den nordtyska orgelskolans
främsta höra S. Scheidt i Halle och B.
Buxtehude i Lybeck. Den sydtyska katolska
musikens ledande mästare blev K. K e r 11.
Operan stod i Tyskland under hela i6oo-talet lågt,
och endast Hamburg odlade en egen tysk stil,
vars representant var R. K e i s e r.
Den tyska tonkonstens första mera universella
mästare blevo J. S. B a c h och J. F. H ä n d e 1,
av vilka dock den senare fick sin huvudsakliga
verksamhet i England. Operan hade fått
betydelsefulla odlingscentra i Wien, där J. F u x
var hovkapellmästare, i Dresden, där J. A. H a
s-s e var kapellmästare, och i Berlin, där K. H.
G r a u n var ledare. I Hamburg verkade
hu-vudsakl. som teoretiker och historiker J.
Mat-t h e s o n. Vid hans sida som praktisk musiker
stod G. P h. T e 1 e m a n n. Av stor betydelse
för hela konstmusiken, särskilt den instrumentala,
blev Mannheimskolan, som utbildade det moderna
tematiska arbetet. Den ledande mästaren där
var J. S t a m i t z. J. S. Bachs son C. P h.
B a c h verkade för denna stil i Berlin och
Hamburg. Jämte den instrumentala musiken, som i
symfonien fick sin främsta konstform, odlades i
Nordtyskland solosången. J. P. Schultz och
J. F. Reichardt skrevo sina solosånger
företrädesvis till de stora tyska skaldernas dikter.
Den stora klassiska perioden i tysk tonkonst
inledes av de österrikiska musikerna C h r.
Gluck, J. Haydn och W. M o z a r t. Till
dessa slöt sig den klassiska stilens fulländare
L. van Beethoven, som även han skapade
sina främsta verk i Wien. Det egentliga
Tyskland fick först med romantikerna större
musikalisk betydelse. Till de nordtyska romantikerna
höra C. M. v. W e b e r, H. M a r s c h n e r, A.
L o r t z i n g och L. S p o h r. Efter dessa följde
F. Mendelssoh n-B a r t h o 1 d y och R.
Sch urnan n. I Wien verkade på 1820-talet i
klassisk-romantisk anda F. S c h u b e r t, på
1840-talet senromantikern O. N i c o 1 a i.
Den tyska romantiken blev mot 1800-talets
mitt alltmer formalistisk. En genomgripande
betydelse fick först R. Wagner, som på
1850-talet övergick till det stora musikdramat och
därigenom skapade en egen självständig stil i
nyromantisk anda. Först med festspelsteaterns i
Bayreuth invigning 1876 segrade Wagnerstilen.
Den nyromantiska instrumentalmusiken erhöll
med F. Liszts Weimarverksamhet på
1850-talet en centralpunkt. Till Wagner-Lisztkretsen
slöto sig P. Cornelius och A. Bruckner.
Oberoende av nyromantikerna verkade
Hamburg-musikern J. B r a h m s i Wien. Som den
högromantiska (instrumental)musikens sista stora
företrädare framstå österrikaren G. M ah 1 e r och
Richard Strauss. I motsats härtill sökte
sig Max Reger mot barocktidens ideal, då
däremot en tonsättare som Hans Pfitzner
var klassicistiskt inställd. Medan
impressionismen får sina främsta representanter i
Frankrike och Ryssland, får den tyska musiken förnyad
betydelse i de senaste stilströmningarna,
expressionismen (österrikaren A. Schönberg och
tysken Paul Hindemith), ”den nya
sakligheten” och ”ungdomsmusikrörelsen”. — Litt.: R.
Malsch, ”Geschichte der deutschen Musik” (3:e
uppl. 1949).
Tysk-romerska riket, se Tyskland.
Tysk teater. I medeltidens kyrkliga spel
insprängdes i de tysktalande staterna småningom
folkliga scener av lågkomisk art och på
landets språk. Ur dessa utvecklades de f a s 11 a g
s-s p e 1, som på 1400- och 1500-talen nådde sin
blomstring i Augsburg och Nürnberg, där efter
reformationen mästersångarna uppförde sådana
i själva Marthakyrkan intill 1614. I
klosterskolorna uppfördes sedan medeltiden på latin
religiösa spel, moraliteter och antikt drama, särskilt
romersk komedi, från omkr. 1500 även på tyska.
Passionsspel uppfördes länge i själva kyrkorna
men blevo efter reformationen en av jesuiterna
i propagandasyfte understödd, folklig-katolsk
angelägenhet. Under 1500-talet framträdde
yrkes-skådespelare, ehuru ännu blott som ärelösa
gycklare. Holländska, italienska, franska och
framför allt engelska sällskap gåvo från slutet av
1500-talet och framemot 1700 t. starka impulser.
Engelsmännen spelade småningom på tyska och
upptogo bland sig tyska skådespelare.
Studentsällskap sökte lyfta t. över fastlagsspelets nivå
genom god utländsk repertoar i övers. Omkr.
1650 började italiensk opera omhuldas av hoven,
som till dess tjänst uppförde de första
hovteatrarna, bl. a. i Wien 1652, Dresden 1667 och
Hannover 1686. Hamburg hade 1678—1738 fast
tysk operascen. Från omkr. 1650 uppträdde i t.
kvinnor på scenen. Magister Johann Veltheim,
den förste tyske ”principalen” av betydelse,
inledde 1678 den period i t., som fått sitt märke
av de s. k. Haupt-und Staatsactionen och de efter
italienskt mönster improviserade
hanswurs-t i a d e r n a. Berömda framställare av den
populära lustigkur ren voro Josef Stranitzky, som
från 1708 ledde improviserande teater i Wien,
och hans efterföljare Gottlieb Prehauser. Mot
Hanswurst drog J. Chr. Gottsched i härnad omkr.
1730, fördömde improvisationsteatern och ställde
upp den regelrätta franska klassicismen som
mönster. Hans bundsförvant i den hetsiga
striden var Tysklands första stora skådespelerska,
Caroline Neuber, som från 1727 ledde dåtida t:s
främsta sällskap med Leipzig som stödjepunkt.
Hanswurst drog sig småningom tillbaka till det
folkliga lustspelet. Bland teaterledare under
rokokon märkas ytterligare G. Koch, J. F.
Schö-nemann, K. Ackermann och harlekinen F. Schuch.
Med Lessing fick t. omkr. 1760 sin nationella
inriktning, och samtidigt tvang den ”tyska
skådespelarkonstens fader” K. H. D. Ekhof den av
”die Neuberin” fastslagna preciösa och
deklamatoriska franska spelstilen att vika för en
dju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
