Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tågvirke - Tågväxter - Tågångare - Tåkern - Tång (växter) - Tång (teknik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Tågväxter—Tång
626
Konstruktion av en
fyrslagen kabel.
som brukas till sjöss, impregneras därför alltid
med trätjära, vilket ökar hållbarheten men
minskar styrkan. Lätt tjärat t. är väl häcklad ren
hamptåga, s. k. k u 11 e r g o d s, är det starkaste
av allt vanligt t. Manilla började omkr. mitten av
1800-talet som t.-material ersätta hampa, vilket
tidigare varit allenarådande. Sisal har under
1900-talet blivit allt vanligare. T. av hårdfiber är
tåligt mot vatten och är numera det som mest
brukas till sjöss. T. av nylon brukades först under
2:a världskriget som bogserlinor för motorlösa
transportplan. Det är 2—4 ggr starkare än
vanligt t., är helt okänsligt för vatten och kan ej
brinna men är mycket elastiskt. Det brukas
numera allmänt till harpunlinor vid valjakt och
alltmer som bogserlinor till sjöss samt till nät och
revar av yrkesfiskare.
Repslageriet är ett uråldrigt hantverk,
och t. tillverkades förr på en lång repslagarbana,
där repslagaren under gång baklänges längs
banan spann fibern till k
a-belgarn. Flera garn
(antalet var beroende av
det färdiga t:s dimension)
drevos därpå samman till
en du k t (till sjöss alltid
benämnd kar del), varpå
3 (4) dukter slogos
samman till en tross.
Trossen kännetecknas av att
fibern varit utsatt för tre
tvinningar, först till garn,
så till dukter och slutl. till
tross. Undantagsvis
fort-sättes tvinningen en gång
till, så att 3 (4) trossar,
nu kallade k a r d e 1 e r,
läggas samman till en k
a-b e 1. Om en tross el.
kabel består av fyra kardeler,
lägges en femte smalare
dukt, kallad kalv, i
mitten för att fylla ut
hålrummet och stödja
karde-lerna. Trosslaget t. är
vanligast, kabelslaget
förekommer endast sällan för
särskilda ändamål. Numera
är repslageriet i hög grad
industrialiserat, och
tillverkningen sker i
automatiska maskiner.
T. mätes efter sin
omkrets i tum, så att en 3
tums tross har c:a 25 mm
diam. Styrkan är främst beroende på materialet,
men för vanligt t. av god kvalitet kan man sätta
brottstyrkan i ton lika med hälften av kvadraten
på omkretsen i tum. En 3 tums tross brister
således för 4,5 ton. Säker arbetsbelastning bör dock
vara 6—8 ggr mindre. Förutom kabel och tross,
vilka utgöra grovt t., må bland fint t. el.
smäckert t. nämnas: linor, vilka äro
tross-slagna och efter garnens antal och grovlek
benämnas fin och grov 6-garns-, 9-garns- och 12-garns-
lina, den sistn. motsv. 1 V4 tums tross; m ä
r-1 i n g, 2-strängat (sträng = garn); h y s i n g,
3-strängat, båda slagna av finare garn; 1 å r d i n g,
sjömansgarn, 2 till 5-strängat och slaget
av grovt garn av sämre kvalitet (biångarn). —
Vid sidan av egentligt t. tillverkas smågods, bl. a.
bindgarn av hampa, sisal och papper för handel
och industri, linor och revar av hampa, sisal,
bomull och nylon för fisket, skördegarn av papper
och sisal för jordbruket, resårgarn av häcklad
hampa för tapetserare och mycket annat. — Litt.:
”Från fiber till t.” (1949). — Jfr Lina.
Tågväxter, bot., se Juncaceae.
Tågångare, Digitigräda, kallas sådana djur,
som trampa på hela tån och mellanfotens spets,
ss. hund- och kattdjur. Stundom räknas hit även
hovdj uren, vilka trampa på tåspetsarna (u n g u 1
i-g r ä d a djur).
Tåkern, slättsjö i s. v. Östergötland, ö. om
Omberg; 94 m ö. h.; arealen varierar mellan 52 och
25 km2, vid medelvattenstånd 44 km2; djupet är
högst 1,9 m men i allm. mindre än 1 m. T.
mottager den från Holaveden kommande Disan och
avrinner åt n. genom Mjölnaån, som mynnar i
Vättern nära Vadstena. T. sänktes 1842—44 c:a
1,7 m; flera senare förslag till ytterligare sänkning
ha icke kommit till utförande. Den grunda sjön
är fylld av en rik vegetation, som ger föda och
skydd åt väldiga skaror av fåglar (vadare,
sjö-och sumpfåglar), som häcka där el. göra uppehåll
vår och höst vid flyttningarna; bl. a. ha stora
svanflockar en tillflyktsort i T. — Litt.: B. Berg,
”T. En bok om fåglarnas sjö” (3:e uppl. 1924); O.
Hedberg och B. öhrn, ”Omberg och T.” (1950).
Tång, gemensamt namn på flera slags grövre
havsväxter, särskilt brunalger (se bilder å pl.
vid d.o. samt färgpl. vid Alger). Med namnet tång
(grästång, bandtång, havstång) betecknas även
fanerogamsläktet Zostera. Av grövre tångarter i
de stora världshaven beredas genom bränning
brom, jod och kalisalter. — Vissa tångarter,
särskilt de gröna, sallat- och bandtång, användas i
kusttrakter som grönfoder och kunna i
fodervärde närma sig gott gräs. Brunalger ha sedan
gammalt, särskilt vid Skånes, Gotlands och Ölands
kuster, brukats till gödsling. Tånggödsel passar
genom sin höga halt av kväve och kali särskilt
för potatis, foderbetor och sparris på mullfattig
grus- och sandjord.
Tång, tekn. 1) Handverktyg för avbitning el.
formning av ett arbetsstycke el. för dettas
fasthållande. En dylik t. består vanl. av 2
dubbel-armade hävstänger, som äro vridbart förenade
med en bult. Verktygets långa ändar, vilka äro
avsedda att gripas med handen, kallas
skänk-1 a r; de motsatta benämnas käftar. Bland
mångfalden typer av t., tillhörande denna klass,
märkas smidestänger, som ha långa
skänk-lar och käftformer alltefter arbetets art, ss.
hand-, rund-, böj- och räck-t., samt rörtänger
med korta, tvärgående käftar, av vilka den ena
är rörlig längs den andras skänkel. A v b i t a r e
äro försedda med snedställda, skarpa käftar, och
plattänger ha flata, räfflade gripytor. En
parallelltång är en platt-t., vars käftar rö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
