Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplands flygflottilj, F 16 - Upplandslagen - Upplands regemente, I 8 - Upplands-Väsby - Upplappning (lappning) - Upplopp - Upplysningstidevarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
761 Upplands flygflottilj—Upplysningstidevarvet 762
Upplands flygflottilj, F 16, vid Uppsala,
jaktflottilj, tillkom genom 1942 års försvarsbeslut.
Upplandslagen, se Landskapslagar.
Upplands regemente. I 8, leder sitt ursprung
från de fänikor, som på 1500-talet uppsattes i
Uppland och som 1617 förenades med
Västmanlands och Dalarnes fotfolk till ett landsregemente
(storregemente). Ett fältreg. inom Uppland blev
självständigt 1625. I samband med
indelningsverkets genomförande roterades U. med en styrka
om 1,200 man inom Uppsala och Stockholms
län. Från 1680-talet vapenövas U. på
Polacks-backen (s. om Uppsala) och inflyttade 1912 i
där uppförda kaserner. Reg. tillhör 4:e
militärområdet. 1904—25 bar U. namnet Upplands
infanteriregemente. — Litt.: ”Kungl.
U.”, utg. av Generalstabens krigshist. avd. (1936).
Upplands-Väsby, storkommun i Stockholms
län, bestående av socknarna Ed, Hammarby och
Fresta; 91,59 km2, 7,039 inv. (1955).
Upplappning (lappning), boktr., den före
tryckningen verkställda upphj älpningen av
tryckets utseende genom utskärning på däckeln av
för hårt tryckande partier samt påläggning av
tunt papper på för svagt tryckande ställen.
Upplopp. 1) Jur., ett i Strafflagen kap. 11
upptaget brott mot allmän ordning, närmast
motsv. vad som i äldre lag kallades uppror.
U. föreligger, om folksamling stör allmän
ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med
förenat våld, sätta sig upp mot myndighet el. eljest
framtvinga el. hindra viss åtgärd samt om
folksamlingen vägrar att skingra sig på myndighets
befallning. För straffbarhet fordras, att det är
folksamlingen, som ådagalagt det förgripliga
uppsåtet, och att detta skett efter
skingringsbe-fallningen; det räcker ej, att någon enskild
deltagare i en eljest fredlig demonstration visar
sådant uppsåt. Straffbudet är tillämpligt, även
om folksamlingens uppsåt blott går ut på att
framtvinga el. hindra viss åtgärd av enskild,
t. ex. att förmå en polisman att släppa en
anhållen el. en strejkbrytare att lämna arbetet.
Genom bestämmelsen om skingringsbefallning har
straffbarheten knutits till ett yttre, för alla
förståeligt moment. Med myndighet, som äger
meddela sådan befallning, avses närmast
polismyndighet, d. v. s. länsstyrelse, landsfogde samt
polischefen i orten el. den, som är i sådan ämbetsmans
ställe (t. ex. poliskommissarie och landsfiskal,
däremot ej poliskonstapel el. fjärdingsman). —
För anstiftare och anförare är straffet
straffarbete i högst 4 år,- för annan deltagare i
folksamlingens förehavande böter, fängelse el.
straffarbete i högst 2 år. Om folksamlingen
skingrar sig på myndighets befallning, straffas endast
anstiftare och anförare. — Därest folksamlingen
gått till förenat våld å person el. egendom, blir
brottet att bedöma som våldsamt upplopp
och straffet avsevärt strängare. I detta fall
erfordras ej, att skingringsbefallning meddelats
och ej ens att någon myndighet, som äger
meddela sådan befallning, finns på platsen. — Till
stillande av u. må krigsmanskap användas, men
detta får ej bruka vapen, förrän på stället
varande civilmyndighet högt och tydligt befallt
deltagarna att genast åtskiljas, vid äventyr att
vapenmakt eljest användes.
2) Sportv. Sista delen av banan vid
galopp-och travlöpning. Vid löpningar i fri idrott, vid
cykelåkning m. m. benämnes sista raksträckan
före målet u.
Upplysningstidevarvet, i litteratur- och
kulturhistorien vedertagen benämning på den period,
som avlöser barocken och kulminerar i franska
revolutionen. Namnet skapades av tiden själv,
emedan den ansåg sig företräda ett helt nytt
bildningsideal, grundat på klar insikt (i motsats
till äldre tiders från den religiösa tron
utgående och av dess formler bestämda
åskådningssätt). I själva verket har upplysningen sina
rötter i långt äldre filosofiska doktriner. I
samband med det högre borgerskapets uppstigande
till allt större välstånd och självmedvetenhet
utvecklades under 1700-talets förra hälft en ny
och mot den bestående traditionalistiska
statsordningen kritisk åskådning, som baserades på den
moderna empirisk-naturvetenskapliga filosofien.
Forskare som Galilei, Newton, Hobbes och Locke
ha spelat en viktig roll för upplysningens
utveckling. Rörelsen vinner terräng först i
England (David Hume) och därefter i Frankrike;
framför allt behärskar den fr. o. m. årh:s mitt
de litterära salongerna i Paris, varifrån den
sedermera utstrålar över hela Europa. Dess
allmänna grundsatser voro starkt radikala (kritik
av bibeln och uppenbarelsen, sensualistisk filosofi,
moral, grundad på egennyttans princip; i
politiskt hänseende krav på folksuveränitet.,
upphävande av ståndsprivilegier m. m.). Upplysningen
hyste en obegränsad tilltro till förnuftets förmåga
att lösa alla problem och litade på att den
mänskliga naturens inneboende godhet skulle föra allt
till ett lyckligt slut. Därmed följde emellertid
också ett drag av abstrakthet, som kom dess
representanter att förbise de individuella
skiftningarna i t. ex. folks och tiders lynnen.
Historiskt sinne i djupare mening ägde upplysningen
icke; dock får ej förbises, att det var inom dess
ram, som man började få blick för
kulturformernas samband med yttre förhållanden, klimat
o. s. v. (Montesquieu). Viktigt var upplysningens
ingripande på rättsväsendets område, där den
verkade för mänskligare grundsatsers
genomförande. Inom uppfostringsläran framförde
upplysningen nya och på mera praktisk-sociala mål
inriktade principer, genom vilkas tillämpning
småningom barockens lärda bildningstyp helt
undanträngdes. Stor vikt lades på läran om den s. k.
naturliga religionen, varmed man förstod vissa
grundsatser (tron på en gud, ett liv efter detta
o. s. v.), som förmenades innebo i själva den
mänskliga naturen och utgöra den gemensamma
kärnan i alla positiva religioner. Eljest var
upplysningen övervägande kylig i religiösa frågor.
I Frankrike företräddes upplysningen
huvudsakl. av Voltaire och encyklopedisterna
(Dide-rot, d’Alembert, Helvétius, Holbach m. fl.), i
Tyskland av Chr. Wolff, Lessing m. fl., i
Sve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
