Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utvecklingsläran, evolutionsteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
U tvecklingsläran
836
Fig. 3. Främre extremiteterna hos val (t. v.), fladdermus
och människa.
samma typ. Inom djurriket förekomma icke sällan s. k.
rudimentära organ. Hos ödlesläktet
Lygoso-ma finnas dels arter med väl utbildade extremiteter,
dels sådana, hos vilka de främre extremiteterna blivit
mer el. mindre rudimentära, samt slutl. även sådana,
hos vilka de främre helt försvunnit och de bakre
rudi-mcntifierats. De rudimentära organen ha hos tidigare
stamformer varit utbildade och i funktion, men i
samband med att arten ändrat sitt levnadssätt, ha de blivit
överflödiga och betydelselösa samt hämmats i sin
utveckling men gå dock alltjämt i arv som rudiment.
Även embryologien lämnar viktiga stöd för u.,
icke blott i mera allmänna drag, utan även i en mängd
speciella fall. På gr. av bl. a. paleontologiska fynd
ansågos bardvalarna ha utvecklat sig ur primitiva
tandvalar, s. k. urvalar. Vid undersökning av
bard-valsfoster har man också funnit, att tänder anläggas i
käkarna men att dessa anlag aldrig komma till
utbildning utan åter försvinna. Detta förhållande, att hos
högre djur under deras embryonalutveckling organ el.
bildningar, som finnas väl utvecklade hos tidigare
former, anläggas för att snart åter tillbakabildas, är icke
någon sällsynt företeelse och har kallats den b i
o-genetiska regeln. Skulle organismerna ha
uppkommit oberoende av varandra, synes detta förhållande
högst egendomligt. Vidare finner u. även viktiga stöd
i systematiken och biogeografien. Vid
undersökningar över Galapagosöarnas djurvärld fann
Darwin 1835, att denna visserligen närmast
överensstämmer med den sydamerikanska men att den dock
innehåller en hel mängd egna arter, som saknas i
Sydamerika. Dessa endemiska arter likna nära de
sydamerikanska formerna men ha dock bestämda skiljaktigheter.
Detta förhållande förklarade Darwin därmed, att
Galapagosöarnas djurvärld en gång invandrat från
Sydamerika, men under den långa tid ögruppen varit
skild därifrån ha arterna förändrats och bildat nya,
för öarna karakteristiska former. — Även från b i
o-k em i en ha framförts bevis för u., i så måtto
att man visat, att varje djurart äger sina särskilda,
artegna äggviteföreningar och att dessa nära
överensstämma hos arter, som i systemet stå varandra nära,
under det att de djurformer, som i systematiskt
hänseende äro mera skilda åt och därför också mera
avlägset besläktade, äga olikartade äggviteämnen.
Bland de särskilda teorier, som framställts ang. de
faktorer, vilka kunna antagas betinga utvecklingen,
är det företrädesvis lamarckismen och darwinismen, som
stått i främsta stridslinjen. L a m a r c k framställde
1809 sin u., som benämnts lamarckismen. Som
orsak till utvecklingen antog han en inre drivkraft,
som verkade så, att utvecklingen fortskred från lägre
till högre former. Utvecklingen var sålunda i viss mån
riktningsbestämd. Organismernas anpassning till
omgivningen åter ville han förklara genom antagande av
en inre känsla, som tar sig uttryck i strävan efter att
bringa organisationen i överensstämmelse med
omgivningen. Härvid spela de yttre, från omgivningen
härrörande inflytelserna samt organens bruk och icke bruk
en viktig roll. Alla de egenskaper, som en organism
på detta sätt förvärvar, antog Lamarck, gingo i arv
på avkomman, och därigenom kunde arterna förändras.
Den experimentella ärftlighetsläran förnekar på gr. av
talrika experiment bestämt möjligheten härav, under det
att från andra håll, särsk. av forskare inom
paleonto-logien och systematiken, hävdas, att förvärvade
egenskaper kunna ärvas men att det, för att de skola
ärftligt fixeras, kräves längre tidsperioder än dem, som
stått till förfogande vid experimenten. En nyare
riktning, som förfäktats av icke så få forskare ända in i
våra dagar, är den s. k. ny- el. n e 0 1 a m a r c k i
s-m e n. Dess anhängare lägga huvudvikten vid
omgivningens direkta inflytande på organismen, varigenom
förändringar framkallas, som, då samma retningar
under en lång följd av generationer verkat, bli ärftligt
fixerade och så slutl. omdana arten. — Den
utvecklingsteori, som Darwin 1859 offentliggjorde och som
kallats darwinismen, skiljer sig i väsentliga
punkter från lamarckismen. Darwin utgick från det
förhållandet, att organismerna ha en mycket stor
fortplantningsförmåga och föröka sig utöver tillgången på
existensmedel. Härav uppkommer en kamp för
tillvaron, vilken yttrar sig dels i en strid om
livsmedlen och dels i en kamp mot ogynnsamma yttre
livsbetingelser. De bäst utrustade utgå som segrare ur
kampen och komma i regel att fortplanta släktet, de
svagare gå däremot under. Detta kallade Darwin det
naturliga urvalet, och darwinismen
benämnes därför också selektionsteori. I
överensstämmelse med tidens uppfattning, antog Darwin dels
att förvärvade egenskaper voro ärftliga och dels att det
är de genom variationen uppkomna gynnsamma
egenskaperna, som fälla utslaget i kampen för tillvaron
samt gå i arv på avkomman, och då urvalet alltjämt
gynnar de bästa individerna, kunna dessa egenskaper
småningom stegras. Om de yttre livsbetingelserna ändras
och andra egenskaper än de, som förut varit
utslagsgivande, därigenom bli betydelsefulla, då bli de individer,
som variera i denna riktning, segrare i kampen för
tillvaron, och därmed kommer också arten att anpassa sig
till de ändrade förhållandena och dess egenskaper att
förskjutas i en bestämd riktning —• alltså en ny art
uppkommer. — Som en form av det naturliga urvalet
införde Darwin det s. k. könsurvalet. Genom
detta sökte han förklara uppkomsten av de sekundära
könskaraktärerna, ss. hannarnas större styrka, deras
anfalls- och försvarsvapen. — För uppkomsten av nya
arter spelar, som Darwin redan antog beträffande
Ga-lapagosöarna, den geografiska isoleringen en icke
oviktig roll, men att den, såsom migrationsteorien söker
hävda, ensam skulle kunna göra detta, förnekas
allmänt. Några direkta bevis för selektionsteorien
framlade Darwin visserligen icke, men t. ex. genom
omfattande undersökningar över husdjuren och
kulturväxterna visade han, hur genom människans urval en
mängd olika raser uppkommit, vilka äro så avvikande
från de vilda stamformerna, att man kunde anse dem
tillhöra helt andra arter el. t. o. m. andra släkten än
stamformerna. Selektionsteorien har varit underkastad
även senare tiders forskning. Den, som det förefaller,
viktigaste frågan är, huruvida de ärftliga variationerna
erbjuda ett tillräckligt material för urvalet. Så länge
man i likhet med Darwin antog, att t. o. m. förvärvade
egenskaper voro ärftliga, förelåg ett nästan
obegränsat antal variationsmöjligheter. Redan August
Weis-mann, som i allt övrigt var en livlig anhängare av
darwinismen, framhöll emellertid, att de förvärvade
egenskaperna omöjligen kunde vara ärftliga, en
uppfattning, som kallats ny- el. n e o d ar w i n i s me n.
Den moderna ärftlighetsläran har definitivt bekräftat
denna uppfattning och samtidigt klargjort, att den
biologiska variationen omfattar tre olika kategorier. Den
första kategorien utgöres av de icke ärftliga s. k.
modifikationerna, som innebära en tillfällig, individuell
anpassning till rådande miljöförhållanden; den andra
kategorien omfattar den s. k. kombinationsvariationen,
som beror på omkombination av arvsanlagen; den tredje
kategorien, mutationerna, utgöres av sådan variation,
som beror på nybildning av arvsanlag el. andra
språngvisa förändringar i den ärftliga konstitutionen. Redan
omkombinationen av redan existerande arvsanlag är i
stånd att ständigt producera en enorm mångfald av
ärftligt skilda typer. Detta möjliggör en ärftlig
anpassning till miljön och en genomsnittlig
typförskjutning, om miljön ändras. Särsk. genom de sista
decenniernas undersökningar har det visat sig, att
mutations-frekvensen hos många organismer är relativt hög och
att många av dessa mutationer ha evolutionsvärde. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
