Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valdemar IV Atterdag (konung av Danmark) - Valdemar (prins av Danmark) - Valdemars jordebok - Valdemarskorset - Waldemarsudde (Prins Eugens) - Valdemarsvik - Valdemarsviken - Walden, Paul - Valdenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
891
Valdemars jordebok—Valdenser
892
Waldemarsudde från s.
Atterdag” (1880); K. Erslev i dansk Historisk
Tidsskrift, 5 : 3, 1881.
6) Valdemar, prins (1859—1939), son till
Kristian IX, amiral 1918, avböjde 1887
Bulgariens furstekrona, hade i sitt äktenskap med Marie
av Bourbon bl. a. sonen prins Axel, g. m.
prinsessan Margareta av Sverige.
Valdemars jordebok, sedvanlig benämning på
ett antal innehållsmässigt samhöriga lägg i en
samlingscodex, förut i Kungl. bibi, i Stockholm,
numera i Rigsarkivet i Köpenhamn, enl. senaste
forskningar skriven i Sorö kloster. V.
innehåller flera listor och anteckningar av olika slag
rörande huvudsakl. kamerala förhållanden i
Danmark under 1200-talets senare del. V. kan
betecknas som en enastående källa till den nordiska
högmedeltidens historia och har flitigt
kommenterats och brukats inom den historiska
forskningen; den har senast utgivits av S. Aakjær
(3 bd, 1926—45).
Valdemarskorset, minneskors, rest under
medeltiden vid Solberga nunnekloster, strax s. ö.
om Visby (se d. o.).
Waldemarsudde (PrinsEugens
Waldemarsudde), tidigare prins Eugens privata
residens, efter dennes död 1947 genom testamente
förvandlat till staten tillhörigt offentligt museum,
förvaltat av Stockholms stad. W. är beläget på
s. Djurgården vid infarten till Stockholm från
Saltsjön och var från 1700-talets slut en lantgård,
varifrån den kvarstående väderkvarnen
härstammar. Sedan det förvärvats av prins Eugen 1899,
uppfördes här ett privatresidens 1903—04 efter
Ferdinand Bobergs ritningar. Till
huvudbyggnaden fogades 1913 ett konstgalleri, vilket 1945
ytterligare tillbyggdes. Efter omfattande inre
förändringar öppnades W. på sommaren 1948 för
allmänheten. W. innehåller dels en del helt
bevarade interiörer, bl. a. prins Eugens bibi, och
ateljé, dels och framför allt dennes mycket
betydande konstsaml., vari det sena 1800-talets
svenska konst på ett ypperligt sätt är
representerad. I parken finnas bl. a. skulpturer av
Ro-din, Bourdelle och Milles. — Litt.: G. Lindgren,
”W:s konstsamling” (1939) och ”Prins Eugens
W.” (1948).
Valdemarsvik, köping i Hammarkinds hd i
Östergötland, vid den innersta delen av den
sma
la, 16 km långa
Valdemars-viken; 14,35 km2, 3,373 inv.
(I955)- V., som ingick i
Ringarums och Try serums
kommuner, blev 1904 köping
under vissa villkor, som dock
uppfylldes först 1914; d. å.
var folkmängden 1,555.
Inom det egentliga samhället
bodde 1875 420 personer.
V. är en betydande
handels-och industriort. Ledande
företag är C. J. Lundbergs
läderfabriks ab. Tullstation
och samrealskola. V. är
pastorat i Hammarkinds
kontrakt av Linköpings stift.
— Litt.: E. och G. Malmberg, ”En bok om V.”
(1943).
Valdemarsviken, långsträckt vik av
Östersjön i Tjust, bildar gräns mellan Småland och
Östergötland.
Wa’lden, Paul, tysk-baltisk kemist (f. 1863),
prof, i Riga 1896, i Petersburg 1908, i Rostock
1919—34. W. har utfört betydelsefulla
undersökningar över lösningars elektriska
ledningsförmåga, fria radikalers kemi, osmotiska och
ytspän-ningsfenomen samt sambandet mellan optisk
iso-meri och konstitution. Han har upptäckt och
undersökt den efter honom uppkallade W a
1-dens omlagring.
Valde’nser, religiöst samfund, som uppkallats
efter stiftaren, en rik köpman i Lyon, Pi e r r e
Valdes (omkr. 1140—1217). Under en religiös
kris beslöt Valdes under intryck av bibelläsning
att leva i apostoliskt armod. Han fick snart
talrika anhängare, pauperes Christi, som 1182
fördrevos från Lyon och 1184 fördömdes på
konsiliet i Verona på grund av sin kritik av
kyrkans sakramentslära och hierarkiska institution.
De funno då tillflykt hos katarer, albigenser
o. a. likasinnade i Sydfrankrike, Schweiz, Elsass,
Lombardiet och Piemonte. Sin huvudhärd fingo
de i Cottiska alperna i Piemonte, där de höllo
sig kvar trots edikt och inkvisition. Genom sina
vandrarpredikanter bedrevo de en resultatrik
mission i Tyskland, Böhmen, Mähren och Schweiz.
På 1480-talet anordnades korståg mot v. i
Piemonte.
Ända till reformationen bevarade v. samband
med kyrkan men antogo blott tre sakrament
(dop, nattvard och bot), förkastade skärselden,
avvisade edgång och bedrevo träget bibelstudium
under ledning av sina predikanter. 1532 beslöt
valdensersynoden enhälligt sin anslutning till
reformationen. Under motreformationen utsattes v.
för våldsamma förföljelser, bl. a. 1545. 1655
härjade katolska soldater i valdenserdalarna.
Efter Nantesiska ediktets upphävande 1685 följde
nya blodsdåd. 3,000 v. vandrade över Alperna
till Schweiz och Tyskland, där de grundade nya
församlingar. Först 1848 uppnådde de
religionsfrihet och medborgerliga rättigheter. Sedan dess
ha de inriktat sig på evangelisation i Italien
och byggt kyrkor i de större städerna.
Samfun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
