Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valloner - Vallonsmide - Wallot, Paul - Vallota - Vallotton, Félix - Wallquist, 1. Gunnar - Wallquist, 2. Einar - Wallquist, Olof - Wallsend - Vallsjö - Vallstena - Wall Street - Valltrapp - Vallvik - Vallväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
933
V allonsmide—V allväxter
934
värdefullt tillskott till Sveriges folkstam.
V.-ätt-lingarna i Sverige uppskattas till c:a 30,000. Hit
höra bl. a. släkterna Anjou, Gilljam och Gauffin.
Vallönsmide, se Järn och stål, sp. 695.
Wallot [va’låt], Paul, tysk arkitekt (1841—
1912), verksam i Frankfurt a. M. 1868—94, prof,
vid konstakad. i Dresden 1894. W., som under
1880-talet var sitt lands ledande arkitekt,
företrädde en från Sempers nyrenässans utvecklad
nybarock, präglad av äkthet i materialbehandling och
konstruktionssätt. Bland W:s byggnadsverk
märkes särsk. det överdådigt monumentala
riksdagshuset i Berlin, uppfört 1884—94 (se bild 4 å pl.
vid Berlin).
Vallöta, bot., se Narcissväxter.
Vallotton [valåtå’], Felix, fransk konstnär
(1865—1925). Han debuterade som målare 1885
med ett gubbporträtt och utställde senare även
interiörer och landskap. Mest känd är V. för sina
träsnitt, bl.a. karakteristiska porträtt. Hans starka
uttryckssätt blev uppryckande för konstarten.
Wallquist. 1) Gunnar W., bergsingenjör
(f. 1894 4/s), examen vid Tekniska högsk. 1917,
konstruktör vid Smedjebackens valsverk s. å.,
ingenjör vid Gimo-österby bruk och
Dannemora-verken 1920—29, prof, i hyttmekanik samt
järnets bearbetning och behandling vid Tekniska
högsk. sedan 1929.
2) Einar W., den föreg:s bror, läkare,
författare (f. 1896 5/i), med. lic. i Stockholm 1922,
provinsialläkare i Arjeplog s. å. W. har vunnit
stor popularitet med en rad skildringar från den
folkfattiga och isolerade lapplandssocken, som
han under sin långa läkargärning där noga lärt
känna. Hans skildringar präglas av humor och
värme, han berättar åskådligt och levande. Han
har utg. ”Kan doktorn komma?” (1935),
”Lapp-landsdoktor” (1936), ”Lappmarksår” (1937), ”Få
mans land” (1939), ”Dagen oss förunnad” (1941),
”Möte med granne” (1943), ”Väster om väg”
(1945), ”Att få komma” (1947), ”Med varandra”
(1949), ”Mer än mantalsskriven” (1951) och ”De
tolv månaderna” (1953); ”Bilder från mina
lappmarksår” (1950) är ett urval. Under titeln
”Lapplandsdoktorn berättar” började 1954 utges
en samlad uppl. av W:s Norrlands-skildringar.
W. har framträtt som konstnär med illustrationer
till sina skrifter samt som populärvetenskaplig
förf, med ”Våra sjukdomar” (1946).
Wallquist, Olof, biskop, politiker (1755—
1800). Prästvigd 1776, blev W. fil. mag. i
Uppsala 1779 och s. å. adjunkt i Klara församling
i Stockholm, 1780 änkedrottning Lovisa Ulrikas
hovpredikant, 1786 domprost i Växjö och 1787
biskop där. För sin snabba befordran hade han
att tacka ej blott sin lärdom och homiletiska
begåvning utan också utmärkt praktisk duglighet.
Som stiftschef reformerade W. på kort tid både
kyrka och skolväsende. Bl. a. upprättade han
Växjö gymnasiebibliotek. Som teolog var W.
starkt konservativ och stod främmande för
tidens neologi. W. deltog lidelsefullt i det politiska
livet som stark roj alist. Redan vid 1786 års
riksdag var han en av prästeståndets
skickligaste talare; vid 1789 års riksdag var han jämte
C. G. Nordin sitt stånds ledare. För enväldet
stod W. dock främmande. Hans främsta
politiska insatser lågo på det finansiella området, där
han var verkligt framsynt. 1789 blev han
överhovpredikant och var 1789—92 chef för
ecklesiastikexpeditionen. — W. var den
gustavianska tidens främste biskop och även som
politiker en
förgrundsfigur. Av hans
skrifter må nämnas
”Ec-clesiastique samlingar”
(8 ”flockar”, 1788—
95). W:s berättelse
om riksdagen 1789 är
tr. i Hist. Handl.,
5: 4 (1866), om
riksdagen 1792 (jämte
brev) av E. V.
Mon-tan (1878). Själv-
biogr. (till 1789) utg.
av J. Helander (1900).
Jfr. E. Hildebrand i
Hist. Tidskr. 1885;
K. G. Westman ibid. 1902 och 1924; monogr. av
J. Rosengren (1901) ; G. Landberg i ”Sveriges
riksdag”, avd. 1, bd 7 (1932).
Wallsend [coä’lzend], stad i Northumberland,
n. England, nära Tynes mynning, inom
New-castles industriområde; c:a 49,000 inv. Vid W.
börjar Hadrianus’ vall, varav namnet.
Vallsjö, sn i Jönköpings län, Västra hd,
uppgick 1947 i Sävsjö stad.
Vallstena, sn på Gotland, Bäls ting, nära
östkusten; 27,34 km2, 350 inv. (1955). 819 har
åker. Kyrkans äldre delar från 1200-talets
början. Kor (omkr. 1260) av Lafrans Botvidsson.
Ingår i Källunge, V., Hejnums och Bäls
pastorat i Visby stift, N. kontraktet. Tillhör
storkommunen Dalhem.
Wall Street [coå’l stri’t], bank- och börsgata
på sydligaste Manhattan, New York; i överförd
bemärkelse den amerikanska storfinansen över
huvud.
Valltrapp, se Valtrapp.
Vallvik, samhälle i Söderala sn i
Hälsingland.
Vallväxter kallas ett antal växtarter,
huvudsakl. tillhörande fam. Gramineae och
Legumino-sae, vilka för foderändamål odlas på
vallskiftena i växtföljden och på kulturbeten el. såsom
vilda skördas el. avbetas på ängar och
betesmarker. De indelas (dock utan skarp gräns) i
slätter- och betesväxter. De i Sverige viktigaste
äro: 1) gräs: a) slåttergräs: timotej,
hundäxing, ängssvingel, engelskt och italienskt
rajgräs (se Lolium), knylhavre, renlosta,
ängska vle och i Norrland även rödven (se Vensläktet) ;
b) betesgräs: ängs-, kärrgröe (se Poa) och
sengröe (Poa palustris), röd- (Festuca rubra)
och fårsvingel, krypven, kamäxing, engelskt
rajgräs, ängssvingel, ängskavle (de tre sistnämnda
tillika slåttergräs) m. f 1.; 2) b a 1 j v ä x t e r:
röd-, alsike- och vitklöver, blå- och humlelucern
el. snåre samt gul el. svensk lucern (se Medicago),
getväppling, sötväppling och käringtand. De ty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
