Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värmland - Kyrklig konst - Fornlämningar - Historia - Vapen - Litt. - Värmlandsberg - Värmlands enskilda bank - Värmlands Folkblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Värmlandsberg—Värmlands Folkblad
624
Södra Råda gamla kyrka. Se även bild å sp. 825—26
vid Djävul.
som timmerkonstruktion. Södra Råda ännu
bevarade kyrka, från 1300-talet, är av sistnämnda
typ. Av stavkyrkor äro endast rester bevarade;
orneringen är mycket nära besläktad med de
norska stavkyrkornas. Träbyggnadskonsten
förhärskar även under nyare tid; polygont avslutat kor
är allmänt, likaså kyrkor med korsformig plan.
Särskilt under 1600- men även på 1700-talet
byggdes många kyrkor i nybildade församlingar.
Karlstads nuv. domkyrka blev färdig 1730,
kyrkan i Filipstad 1785, den senare i korsform med
tresidigt korslut. Flerstädes förekomma
takmålningar från 1700-talet. Under 1800-talet ha
många kyrkor om- el. nybyggts.
Fornlämningar. Äldsta spåren av bebyggelse
anses utgöras av ett antal fynd av lihultyxor, som
torde kunna dateras till atlantisk tid.
Stenålderns bebyggelse i V. är emellertid ännu
icke undersökt på ett modernt sätt, varför man
måste vara mycket återhållsam med slutsatser.
Först från slutskedet, sen-neolitisk tid, finnas
rikhaltigare fynd, som utmärkas av en stark
koncentration av bebyggelsen till området i s. v.,
Näs, Gillberga och Nordmarks härader. Här
anträffas även huvudparten av de omkr. 70
häll-kistorna. Hela området ö. om Klarälven är
däremot täml. fattigt på fynd från denna tid. Från
bronsåldern uppvisar V. blott ett 50-tal
fynd, av vilka dock flera äro betydande, t. ex.
verkstadsfyndet från S. Järpetan, Grava sn, n.
om Karlstad. Från bronsålderns huvudbygd i
s. v. äro även åtskilliga hällristningar kända.
De i dessa trakter talrika rösena, ofta med
mans-lång hällkista, torde även till avsevärd del få
hänföras till bronsåldern. Till den förromerska
j ärnåldern höra en del gravfält, t. ex. ett
vid Grums järnvägsstation. Romersk järnålder
företrädes bl. a. av gravfältet vid Runnevål i
St. Kils sn med ornerade lerkärl, liknande dem
från v. Sverige och Norge. Bland fasta
fornminnen från folkvandringstiden märkas
runstenen från Järsberg, Varnums sn, samt trol. några
stora gravhögar, bland dem ”Olof Trätäljas” vid
Säffle. Från vikingatiden finnas talrika
gravfält med högar och stensättningar, vidare 5
runstenar och 1 trojeborg.
Historia. V. synes i början av historisk tid
ha haft förbindelser med Norge, och dess
befolkning tog ännu på 1200-talet del i de norska
in-bördesstriderna. I samband med
Vänerlandska-pens efter hand under medeltiden ökade
förbindelser med östsverige har även V. knutits
fastare till det svenska riket. Landskapet var ett
av Sveriges glesast befolkade områden under
medeltiden; det omfattade på 1300-talet 9 härader
och var administrativt indelat i 2 sysslor,
öster-och Västersysslan. V. höll under marsken Erik
Kettilssons ledning fast vid Magnus Eriksson
och Håkon under hela senare 1300-talet; 1437
utgick från Jösse hd en bonderesning, som
riktade sig mot rådet och Karl Knutsson. V.
användes under senare medeltiden ofta som de
svenska drottningarnas livgeding, hörde under senare
1500-talet till hertig Karls hertigdöme och blev
1639 eget län. Det hörde från äldsta tid under
Skara stift, efter 1580 under Mariestads
superintendenti och efter 1647 under Karlstads stift;
1580 började den finska invandring, som
befolkade en stor del av V :s ödebygder. Vid denna tid
fingo V:s järngruvor, som voro kända under
medeltiden, ett starkt uppsving och räknades redan
på 1600-talet som synnerligen värdefulla. Av
städerna tillkom Karlstad 1584, Filipstad 1611
och Kristinehamn 1642. Det värmländska
bergsbruket kulminerade i betydelse mot slutet av
1700-talet. Under kontinentalsystemets tid tog
trähandeln på Göteborg fart tack vare gynnsam
avsättning i England. Skogsbruk, träförädling och
pappersfabrikation ha under det senaste seklet
fått en alltmer central ställning i V:s näringsliv.
Vapen. Enl. k. br. av 20/2 1885: ”1 guldfält
örn, svart, med tunga, röd” (enl. k. br. 1884 var
fältet i silver). Enl. k. br. av 19/e 1936: ”1 fält
av silver en blå örn med röd beväring”. — Se
färgpl. vid Landskapsvapen.
Litt.’. ”Svenska turistfören:s årsskr.”, 1928;
”Svenska turistfören:s resehandböcker. V.” (2:a
uppl. 1949); ”En bok om V. av värmlänningar”,
red. av H. H. Hildebrandsson och S. Samuelsson
(3 bd, 1917—21; med bibliogr.); ”V.”, red. av
H. Kjellin, I. Lignell och P. Stolpe (1946);
”Natur i V.”, red. av N. H. Magnusson och K.
Curry-Lindahl (1954). — M. Sjöbeck, ”V.”
(i934); ”V.”, utg. av J. Furuskog (1941)- —
N. Hedin, ”Från vägarnas och viddernas V.”
(1951); N. Keyland, ”Folkliv i V:s finnmarker”
(i954)-
Värmlandsberg, storkommun i östersysslets
domsaga, Värmlands län, bestående av socknarna
Brattfors, Färnebo, Nordmark och Gåsborn;
1,113,57 km2, 5,773 inv. (1955).
Värmlands enskilda bank, se Wermlands
enskilda bank.
Värmlands Folkblad, socialdemokratisk
tidning, utg. i Karlstad sedan 1918, daglig sedan
1936; 1906—09 utgavs en tidn. med samma namn
och politiska färg, redigerad först av Gottfrid
Frösell, sedan av Ivar Vennerström. Red. ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
