Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Från Island mot Grönland. Svikna förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.
ej den ringaste nytta af dessa tänder, som endast äro den
sista kvarlefvan af arfvet från roflystna förfäder, hvilka, i
likhet med andra tandhvalar, voro utrustade med en lång rad
af spetsiga, kägelformiga tänder. Ett förändradt lefnadssätt
har emellertid gjort tänderna onyttiga. De ha småningom
försvunnit, och nu finnas endast två kvar. För öfrigt ha
näbbhvalarne, medan de ännu ligga i moderlifvet, rudiment
till full tandbesättning, ett arf från förfäderna.
Nu mera lefva näbbhvalarne af små djur, som svärma,
omkring i hafvet och slukas hela, en operation hvartill tänder
ej behöfvas. Hur litet gagn de i verkligheten ha af de två
tänder de ännu ha i behåll, därpå fick jag för några år
sedan ett mycket talande bevis. Till mig, som då var
an-stäld vid Bergens museum, insändes nämligen en
näbb-hvalstand, hvars krona var tätt besatt med långa rankfötter
(cirrerpedi), unga och gamla, en hel koloni, och några af
dem så stora, att de måste ha hängt alldeles utom munnen
på djuret. Hade denna tand begagnats, skulle dessa
parasiter icke kunnat sitta där ett ögonblick utan att bli afslitna.
Tanden förvaras ännu i Bergens museum.
Dylika små iakttagelser, huru obetydliga de än kunna
synas, äro dock ofta för naturforskaren af stort intresse.
De visa honom nämligen, på hvilken vacklande grund den
så allmänt utbredda åsikten om alltings ändamålsenlighet i
naturen i själfva verket hvilar.
Understundom mötte vi äfven den väldiga blåhvalen
(Balænoptera sibbaldii), resen i vår tids och alla tiders
djurvärld. Långt i fjärran kan män se hans ångpelare och höra
honom pusta. Han kommer närmare, och så, ofta innan
man vet ordet af, skjuter först hufvudet med den skarpa
kölen längs nosen, och därefter den väldiga ryggen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
