Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Vår sista tältplats på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRICKOR OCH SNÖBROAR. 349
En lång stund redde vi oss någorlunda godt; dels kunde
vi hålla oss längs sprickorna norr ut, då vi därigenom icke
veko så mycket af från kursen, dels voro dessa icke så
långa och smalnade utaf, så att vi kunde hoppa öfver eller
kringgå dem. Ofta gingo vi öfver dem på ihåliga
snöbroar eller smala ryggar, uppkomna därigenom, att isen
icke helt och hållet brustit, utan en isremsa blifvit
kvar-hängande från kant till kant som en smal, åt ena sidan
lutande bro, från hvilken man åt båda hållen såg ned i det
blå, bottenlösa djupet. Så länge snölagret på isen var tunnt,
var det ingen fara: man såg, hvar det var fast grund för
foten och hvar man måste taga sig i akt och skynda sig
öfver. Tåget hade vi bundit om lifvet med hvar sin ända;
det måste hållas stramt emellan oss, på det att, när den ene
halkade eller sjönk ned, den andre på ögonblicket kunde
hålla honom uppe.
Ju längre vi kommo, blef emellertid snötäcket på isen
allt tjockare; vi sjönko ända till fotknölarna ned i den våta
kornsnön. Det blir tungt att gå, och förrädisk ligger snön
utöfver sprickornas kanter, ja, täcker dem stundom helt och
hållet, så att det ser jämnt ut. Man måste då känna sig för
och sticka med stafven i snön öfverallt, eljes står man snart
nog på ihålig grund, där endast ett par cm. sammanyrd snö
skiljer en från djupet, i hvilket stafven vid det ringaste tryck
faller ned. Känner man detta, stiger man så hastigt som
möjligt tillbaka, eller också tar man ett förtvifladt steg framåt
så långt de korta eller långa benen tillåta, för att. om
möjligt nå fast grand på andra sidan, medan kamraten spänner
emot med foten och med ett säkert tag fattar om tåget, för
att vara färdig att hålla igen, om snöskorpan skulle brista.
Ingendera af oss gjorde några svåra fall, men det såg
ett par gånger styggt nog ut; vi sjönko nedtill armarna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
