Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Vår sista tältplats på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 FÖRSTA VANDRINGEN PÅ INLANDSISEN.
kunna gifva. Föret blef ständigt allt sämre; och en isskorpa,
som här låg ofvanpå snön och var en lämning efter
föregående dagars nattfroster, tröttade mycket, då den brast, när
foten sattes ned, och hängde sig fast om fotleden, när den
åter lyftes upp. Det var hvad vi hemma kalla »huggeskare»,
och den kan, som bekant, Utmatta äfven den starkaste. Och
utmattade blefvo vi, så mycket mer som våra ben länge
saknat all öfning. De hade ej på många månader fått någon
rörelse, om jag undantar den lilla motion de erhöllo under
båtdragningen på isen. Det var i synnerhet musklerna öfver
knäet och i höfterna som hade värsta känningen af det.
Men här fanns ingen försköning; vi måste streta vidare
för att så snart som möjligt komma upp på höjden och få
utsikt in öfver isen; ty komme vi icke i tid dit upp, kunde
utsikten stängas af regn och disig luft, och det såg icke
osannolikt ut: luften antog redan längs den högsta bergryggen
en otreflig, grå ullfärg. Vi fördubblade våra ansträngningar
och stretade å stad det bästa vi kunde. Sent omsider, sedan
.vi gång på gång trott oss vara där, men allt jämt funnit en
ny sluttning bakom, kommo vi då upp mot toppen af den
efterlängtade höjden — men, ack och ve, lifvet är rikt på
9
missräkningar! Har man nått en höjd, ligger alltid bakom
en annan ännu högre, som stänger utsikten. Men dit måste
vi ändå. Visserligen var det att förmoda, att vi nu efter
de par milen vi tillryggalagt kommit öfver den värsta isen;
men den torde ännu vara tillräckligt dålig därinnanför.
Alltså vidare, så fort benen vilja bära, mot den högsta
punkten af ryggen där framför oss! Det ser ut att vara
många sprickor i vår väg; men de äro väl icke värre än
att de kunna klareras. Under ett börjande duggregn stiga
vi uppför den tämligen branta sluttningen. Det går tyngre
än någonsin: vi sjunka nu ned i snön ända till midjan. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
