Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Vår sista tältplats på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 FÖRSTA VANDRINGEN PÅ INLANDSISEN.
hade ej gått många steg, förr än vi började ana, att detta
»icke långt» kunde bli långt nog. Vi kommo nämligen in j
en sträcka med de längsta och värsta sprickor vi ännu träffat
på. I början voro de dock hjälpliga, och på trugorna gick
jag stadigt, hoppade med större säkerhet än förut, då jag ej
hade dem på, och kunde med större dristighet våga mig
öfver snöbroarna, då jag icke så lätt sjönk ned. Där broarna
voro för svaga att gå på, valde vi ett annat och försiktigare
sätt: vi lade oss framstupa och kröpo öfver på alla fvra.
På detta sätt fick kroppen en mångdubbelt större vta att
hvila på.
Snart blefvo emellertid sprickorna så breda, att inga
broar funnos och heller ingen annan möjlighet att komma
öfver. Vi måste gå utomkring dem, och utomkring gingo vi
också mer än det var oss angenämt. Vi gingo utefter dem
halftimme på halftimme, än nedom, än ofvanför dem, i
synnerhet det senare, men allt längre blefvo de. Slutligen kommo
vi till en spricka, som var bredare än någonsin och, såsom
vi nogsamt skulle få erfara, äfven längre än alla de andra.
Vi följde henne uppåt, då vi ansågo sannolikt, att hon åt
det hållet snarast skulle sluta; ty så var vanligen
förhållandet med de flesta, men denna gång skulle vi bli grundligt
lurade. Vi gingo långt och längre än långt, vårt fjäll
försvann småningom i mörkret, men sprickan var och förblef
allt jämt lika bred, ingen bro syntes till, och ingen förändring
kunde vi- heller se framför oss i mörkret. Men allting har
en ända, sa’ gossen, skulle få risbastu, och så kommo vi
då också ändtligen till slutet. Vi lofvade oss, att detta skulle
bli sista gången vi toge vägen ofvanom en spricka; den andra
ginge då åtminstone närmare fjället, där det säkerligen måste
finnas vatten för våra brännande strupar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
