Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. De fyra kvarlämnade i Austmannadalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vadande öfver en isälf. 535
en lång, brant, men tämligen jämn, gräsbevuxen sluttning.
Vi satte här kälkarna på marken och lastade dem med de
öfriga sakerna, och nu gick det lätt och fort ned till älfven,
som gick alldeles vid foten; men här såg det i stället allt
annat än lofvande ut. Älfven var "oigenkänlig. Under
loppet af de fyra dagar, som gått sedan vi sist voro där,
hade vattnet stigit minst fyradubbelt.
»Öfver honom måste vi emellertid, tv längre ned skär
han sig på den sida där vi befunno oss ända in. under den
lodräta bergväggen, så att det var en ren omöjlighet att
komma fram där, och dessutom hade vi vårt tält och de
öfriga vid fjorden kvarlämnade sakerna på den andra sidan.
På det bästa vadstället hade älfven en bredd af väl 100 alnar,
och denna sträcka måste sålunda tillryggaläggas tre gånger,
då vi, för att få med alla sakerna, måste taga dein i två
vändor.
»Medan båda lapparne behöllo kläderna på, för att
därigenom något skydda sig mot det iskalla vattnet, föredrogo
Kristiansen och jag att taga af oss byxor och strumpor, för
att ha dem torra. Skodonen behöllo vi dock på för att ej
fördärfva fötterna på de hvassa stenarna. Strömmen var stark,
och vi måste därför taga hvar sin bambustaf i handen till
att stödja oss vid och känna oss för med på den ojämna
bottnen; ty vore vi så olyckliga att få benen ryckta undan
oss, skulle vi knappast lyckas sätta dem under oss igen, då
den stora tyngd vi buro på ryggen nog skulle sörja för, att
hufvudet hölls nere och benen i vädret.
»Ett kallt nöje var det i sanning att vada dessa tre till
fyrahundra alnar i isvatten, som gick oss ända upp på magen.
Kristiansen och jag voro alldeles blå om benen, när vi
ändtligen slutat vårt arbete; men sedan vi frotterat dem och fått
på oss de torra kläderna, återfingo vi fullständigt värmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
