Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg: Expeditionens vetenskapliga resultat - III. Expeditionens vetenskapliga resultat - Bildandet af »drumlins» och »åsar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDANDET AF »DRUMLINS» OCH »ÅSAR», 324
att borra sig utlopp under isen; det blir följaktligen icke
underlaget, utan öfverlaget, alltså isen själf, som vattnet, då det rinner
genom dessa rännor, hufvudsakligast kommer att tära på. Att
älfvarna till en väsentlig del måste följa samma riktning som isens
rörelse, är naturligt, emedan de eljest snart skulle bli hejdade. Då
emellertid denna isens rörelse till en stor del måste rätta sig efter
underlagets lutning och dalarna, så komma följaktligen älfvarna
att i sitt lopp till större eller mindre del följa de senare, d. v. s.,
deras lopp kommer att till en viss grad sammanfalla med de
nuvarande älfvarnas hufvudriktning. När nu en jökel, genomfårad af
sådana älfbäddar på undersidan, rör sig ut öfver en s. k.
bottenmorän, då är det klart, att dennas grus skall pressa sig upp i
älfvens rännor; älfvattnets tärande eller slitning på taket i dess
istunnel blir följaktligen ännu större än då jökeln rörde sig öfver
fast grund. Men allt efter som älfven äter sig uppåt i isen, följer
gruset efter in i älftunneln, och älfven måste snart röra sig längs
öfver en rygg af grus, och denna måste, liksom de omtalade
»drumlins», fortfara att stiga, tills andra krafter ingripa och hejda
vidare utveckling.
Å andra sidan är det klart, att en älf, som af en stor
hydraulisk press inifrån tvingas fram genom en täckt kanal under
ett så förfärligt tryck som det den öfverliggande isen utöfvar,
måste få en stor förmåga att föra bort med sig den
underliggande moränens grus och stenar. Kommer den emellertid
längre ut mot istäckets rand, där alltså själfva isen är tunnare och
trycket ofvanifrån alltså mindre, så orkar den icke längre föra ner
så mycket och måste följaktligen ständigt släppa ifrån sig grus
och stenar, som komma att aflagra sig på bottnen af älfbädden,
alltså bilda toppen af den underliggande ryggen, och denna får
nödvändigt en aflagrad byggnad och kommer att bestå af material,
som är nött under vattnets påverkan och transport.
När så en gång jökeln viker tillbaka, kvarlämnas dessa
grus-ryggar under älfvarna som åsar. Att dessa icke alltid komma
att följa dalarna, utan också kunna gå tvärs öfver dem, är ganska
naturligt; ty älfven måste, som vi ha sett, till en väsentlig del gå
parallel med isens rörelse, och går denna öfver dalar, måste älfven
naturligtvis taga sitt lopp ner på denna ena sida öfver bottnen
och upp på den andra sidan, motsvarande hvad hvarje bäck eller
källa med underjordiskt lopp gör. Åsen kommer följaktligen en
gång att ligga i samma riktning, om icke jökeln, medan den viker
tillbaka, får andra, mera lokala rörelser och förstör åsen, hvilket
naturligtvis ofta händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
