Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - Upptäcktsfärder i Antarktis. De senaste årens forskningsresultat, av Carl Skottsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANT ARKTI S
->M:t Mabelle Sidley
3000
ROSS
.Rbckefel
I Läger n.r 3
Hollick/l?enyoi
/ platån /
Sentini
i erica
’Roosevel
Skala 1:12 000 000
Ellsworths flygning 23. II —5.12.1935
/ \ \ \ *
Karta över Västantarktis med Wilkins’ och Ellsworths flygexpeditioner.
och det dröjde ett gott stycke in på 1900-talet,
innan de många upptäckterna av en kustbit här
och en annan där kunde bindas samman och
slå en ring om jordens väldigaste landis. Fullt
sluten är ringen ännu icke, sträckan mellan
Marie Byrds land och Grahamsland är alltjämt
okänd, och man har bara en ungefärlig
föreställning om hur kusten bör gå fram.
Ells-worth har flyttat den ett gott stycke söderut
utan att kunna ange det exakta läget. Men i
övrigt ha vi numera en god och på detaljer
ganska rik bild av kusten.
Det inre dröjde, då det av flera orsaker var
förenat med stora svårigheter att komma
längre. Egentligen kände man bara
kustbergen, man visste mycket litet om vad som
dolde sig därinnanför och hade svårt att
bedöma var ett angrepp kunde sättas in med utsikt
till framgång. Jämförelsen med Grönland låg
nära till hands, en enda välvd ismassa, ur
vilken blott innanför kusten bergen stucko upp,
med den skillnaden bara, att det låga, av
växt-och djurliv bebodda kustlandet saknades. I
stället tycktes landisen snart sagt överallt komma
ned till havet. I bottnen av den kolossala bukt
s. om Nya Zeeland, som benämnes Rosshavet,
steg en enorm isbräcka, den stora barriären,
upp ur vattnet. Det var här, vid kusten av
Syd-victorialand, man fick den första aningen om
ett fjälland, som förtonade söderut, det blev
också här forskningen långt senare satte in,
snart nog även vid bräckans andra
landfäste. Här lades baserna för färderna mot
Antarktis’ inre. Från båda hållen nåddes, som
vi veta, sydpolen (1911—12), och för att
uppnå den måste man bestiga en ofantlig
fjällkedja. Den löpte åt sydöst, så långt
man kunde se, men vart tog den sedan
vägen? Det visste ingen, och den allmänna
föreställningen om en jämn grönländsk
iska-lott i jätteformat förblev i huvudsak orubbad
— polen låg ju på en isplatå nära 3,000 m över
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
